Söndagsfeeling plus en lista

Idag har jag ägnat mig åt en syssla som inte direkt är det bästa jag vet. Jag syftar såklart på att jag har julhandlat. Om det inte vore för barnen så hade jag förmodligen bojkottat det. Trängseln, hysterin, den alltför högljudda och extremt repetitiva julmusiken. Vilken grinch jag är alltså. Men med en treåring känns det inte så schysst att bojkotta julklappar. Dessutom är det ju lite roligare att köpa grejer till barnen, och det är bara dem vi köper klappar till i år. Ändå tänker jag när jag går där bland hyllorna att så mycket av det vi köpt till vår treåring kanske leks med en eller två gånger. Och det är ju så onödigt egentligen. Han föredrar oftast (till mitt stora förtret) att leka med allt som inte går under kategorin leksaker.

Efter avklarat julhandlande unnade jag mig en stunds avkoppling i solen. Nu är det dock kväll, jag sitter i sängen och bloggar samtidigt som jag sneglar på den sovande lilla bebisen och tänker nej, vakna inte varje gång han rör på sig. Fyra månader alltså, det måste vara något slags utvecklingssprång som gör att nattsömnen (och sömnen överlag) är kass. Försöker minnas om det var så med storebror men de första sex månaderna är ju mest en dimma.

Anyway – det är söndag och vad passar bättre då än en lista över hur veckan har sett ut? Min hjärna älskar listor just nu, så skönt att få en välbehövlig knuff när jag inte riktigt orkar tänka ut något själv.

Veckans läsning: Den här veckan har jag läst ut Tom Malmquists roman Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. En självbiografisk roman om Toms sambo som blir svårt sjuk och går bort i samband med födseln av deras första barn. Jag har dragit mig för att läsa den här romanen på grund av det ofattbart svåra och tunga ämnet, samtidigt har jag velat läsa den länge eftersom jag har hört så mycket fint om den. Och den var verkligen fantastisk. Har inte kunnat smälta den än och kan inte riktigt formulera några ytterligare tankar om den, men återkommer förhoppningsvis med recension.

Just nu läser jag den Augustprisnominerade fackboken Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson. En kritisk granskning av Silicon Valley och hur internet/sociala medier har lett till en kris för demokratin. Det är läsning som får mig att vilja avsluta både Facebook, Instagram och Twitter. En kort stund i alla fall, sen drabbas jag istället av Fomo och tänker att jag absolut inte kan göra något så drastiskt.

Veckans skrivande: Det har inte blivit mycket skrivande tyvärr. När jag tänker efter: inget alls. Eller jo, jag har ju bloggat ganska flitigt och det får väl räknas också. Men att sätta mig och jobba med mitt bokmanus har de senaste kvällarna känts oöverkomligt. Jag läser emellertid desto mer, och det är ändå en viktig del av skrivandet. Går hand i hand liksom.

Veckans mående: Trött, trött, trött. Ungefär så som mitt tillstånd har sett ut de senaste månaderna och som det antagligen kommer se ut i några månader till. Snart kommer jag ut på andra sidan som en ny människa. Pigg, glad och aldrig mer vresig och sur. Okej, det där lät som en utopisk version av mig själv. Men mindre trött åtminstone, jag nöjer mig med det.

Veckans värsta: När vi hittade en White tail spindel ovanför vår sons säng. Det är alltså en giftig liten rackare, som inte brukade finnas på Nya Zeeland men som har tagit sig hit från Australien. Vi fick ut den som tur är, men är inte förtjust i tanken på att vi hade en i huset.

Veckans bästa: Att lämningarna på förskolan börjar gå bättre, och att han faktiskt verkar trivas ganska bra där. En sån lättnad.

Nu borde jag nog runda av det här inlägget som blev lite längre än vad jag hade tänkt mig. Ska krypa ner i sängen och titta på ett avsnitt av Bonde söker fru.

Annonser

När jag valde vilken stad jag skulle bo i

Har inte deltagit i Kajsons bloggjulkalender än, men jag hoppar in ändå och skriver ett inlägg. Jag har ju bott i en del olika städer så jag kände mig inspirerad att skriva om det. När jag läser igenom efteråt känns det som att varje stad är som olika liv jag har levt, varje flytt har varit början på en ny era. Precis som det brukar vara antar jag. Jag har dock inte räknat med de gångerna jag flyttade som barn – då hade nog listan blivit för lång.

Göteborg. Jag var nitton år när jag flyttade hemifrån, från Karlstad till Göteborg. I ett år (som kändes som världens längsta) efter gymnasiet bodde jag fortfarande hemma och jobbade extra med att städa trappuppgångar. När jag inte jobbade låg jag på mitt rum och läste, skrev, eller umgicks med min dåvarande pojkvän. Det var han som jag flyttade med. Jag minns inte varför valet föll på Göteborg, men vi skulle båda studera och det kändes som ett bra alternativ. Jag hade kommit in på litteraturvetenskap, och det kändes så starkt att hela livet låg framför mig. Äntligen skulle jag få uppleva nya saker, träffa nya spännande människor. Säga adjö till skurmoppen och trappuppgångarna. Jag vågade knappt tänka på det av rädsla att det skulle tas ifrån mig på något sätt. Mamma grät när vi packade in det sista i bilen och kramades hej då. Jag var den sista av alla fem barnen att flytta hemifrån.

Melbourne. Efter tre år i Göteborg var jag singel, bodde tillfälligt hos min jobbarkompis och hade tagit ett studieuppehåll. Det var nog min roligaste och på samma gång mest vilsna och ångestfyllda period i livet. Jag hade en hund också, som jag skaffade tillsammans med mitt ex. Och plötsligt var jag tvungen att omvärdera allt som jag tidigare hade planerat och som jag ville göra. Tog det ofattbart svåra beslutet att omplacera min hund (skulle kunna skriva ett helt eget inlägg om det – det svåraste beslutet jag tagit.) Hur som helst, jag ville iväg någonstans. Upptäcka världen och allt det där. Tänkte att om jag inte gör det nu så kommer jag aldrig göra det. Så jag började göra research, valde mellan Australien och Kanada och Nya Zeeland. Min bror hade precis varit i Australien, bland annat Melbourne. Och det var nog mest det som gjorde att jag valde den staden. Fixade ett working holiday visa och i oktober 2008 begav jag mig.

Sundsvall. Lite oväntat att jag skulle hamna där av alla ställen. Efter nästan två år i Melbourne hade mitt andra jobbvisum snart gått ut och det var dags att återvända hem. Hade då träffat min nuvarande fästman, som planerade att komma till Sverige några månader efter mig. Väl hemma bodde jag hos mina föräldrar i Karlstad ett tag medan jag sökte lägenhet i Göteborg. Hade förstås sjukt svårt att hitta boende och började tappa hoppet. Jag åkte upp och hälsade på en av mina bästa vänner som bor i Sundsvall. När hon föreslog att jag skulle flytta dit istället så nappade jag på den idén. Fick bo hos dem tills jag hittade något eget. Älskade att bo ute på landet, hjälpa till med hästarna, sitta i sadelkammaren med M på kvällarna och putsa sadlar, dricka ett glas rödvin och prata bort hela kvällen. Efter efter par månader hittade jag en lägenhet, i november åkte jag ner till Stockholm och hämtade Todd som kom med flyget från Melbourne. Det var snöigt och kallt i Sundsvall och han blev nog lite chockad över den radikala förändringen. Jag jobbade som personlig assistent och på hemtjänsten. Todd fick efter ett par månaders jobb som snöskottare. Han, som typ aldrig hade upplevt riktig vinter, skottade nu snö från taken.

Lägenheten i Sundsvall. Fortfarande den finaste lägenhet jag bott i.

Göteborg igen. Vi blev dock inte kvar i Sundsvall så länge. Snön tog ju slut och Todd stod återigen utan jobb. Vi ville till Göteborg. Till slut fick jag tag på en andrahandslägenhet i Krokslätt och i maj 2011 gick flyttlasset från Sundsvall till Göteborg. Där bodde vi kvar till hösten 2017.

Dunedin. Och här bor vi alltså nu. Efter sju år i Sverige ville Todd hem till Nya Zeeland. Vi hade pratat om det många gånger, men det var först nu som vi båda var på samma nivå och kände att det var dags att ge det en chans, om vi någonsin skulle göra det. Har skrivit ett blogginlägg om hur det var att gå igenom hela den processen, med visumansökningar och allt. Anledningen till att det blev just Dunedin är för att Todd har bott här förut och han har familj här, så det kändes som ett naturligt val.

Nu blir det förhoppningsvis inte någon flytt på ett tag, även om jag stundtals inget annat vill än att flytta hem till Sverige igen. Får glädjas åt att vi ska åka dit och hälsa på om bara några månader. Just nu är det här hemma, och det är en rätt så vacker plats att kalla hem.

Detta är en del i Kajsons julkalender som du kan läsa mer om här.

Barnet som inte ville sova

Fredag kväll. Och så var det bara tio dagar kvar till julafton. Jag har gått och tänkt att jag ska blogga hela dagen och plötsligt är klockan redan halv nio och jag känner mest för att däcka. Önskar att även bebisen var på samma nivå som jag men han är så vaken som det bara går att bli. Misstänker att det har med värmen att göra. Idag har det varit ungefär tjugofem grader varmt här. Huset känns som en bastu. Jag har fortfarande svårt att komma in i någon vidare julstämning. Vi har dock införskaffat en julgran nu, det hjälper ju en aning.

Tycker den blev ganska tjusig ändå. Utanför fönstret skymtar våra tomatplantor fram. Börjar komma SÅ många tomater och jag längtar tills vi kan äta dem.

Vad mer har jag att rapportera om? Igår var jag på fyramånaderskontroll med Felix. Han hade bara gått upp 400 gram sedan sist, på en månad alltså. Vilket ju är helt okej, men jag började ändå noja. Tänk om han inte får i sig tillräckligt, tänk om mjölken börjar sina, osv. Men han är ju typ världens gladaste unge så jag tror knappast jag behöver oroa mig egentligen. Tänkte att jag skulle vara så cool med andra barnet, jag har ju gjort allt förut liksom, sedan sitter jag ändå där och googlar och läser trådar på Familjeliv. Så förargligt.

Hade egentligen tänkt få ur mig någonting mer substantiellt, men den där lilla bebisen vägrar fortfarande sova och jag tror att det börjar bli min tur att försöka igen, för sjuttioelfte gången. Så jag får helt enkelt avsluta här.

Min nisch är att inte vara nischad

Efter en minst sagt kämpig morgon så sitter jag nu med en stor kopp kaffe och försöker skingra negativiteten, vända dagen till något positivt som en annan livsstilscoach. Men faktum är ju att dagar som inleds med en massa stress ofta fortsätter i ungefär samma bana. För några dagar sedan yogade jag på morgonen (för första gången på evigheter!) och den dagen fortskred i betydligt mer positiv anda än vad den här dagen har gjort. Note to self: börja dagen med yoga lite oftare.

På tal om något helt annat så läste jag ett så bra inlägg hos Katta kvack för ett tag sedan där hon tar upp något som jag själv har tänkt mycket på – det här med att definiera sig själv utifrån en enda sak och att man måste ha en nisch för att sticka ut ur mängden. När jag läser bloggtips så poängteras det alltid hur viktigt det är att ha en smal och specifik blogg, att inte blogga brett. På samma vis ska ens instagramflöde helst vara redigerat i exakt samma färgskala. Enhetligt och snyggt paketerat. Det får mig, kanske lite osökt, att tänka på hur frukt och grönsaker i affären måste se helt perfekta ut både till form och färg, annars säljer de inte. Vi lever i en tid då allt måste vara så orimligt perfekt. Jag är less på att uppleva verkligheten alltmer genom ett filter. Vart finns skavankerna, det verkliga och det som är vackert på riktigt?

Okej, nu flummade jag visst iväg lite. Men åter till bloggandet. Jag kan tycka att det är ett märkligt tips det där att man ska blogga så smalt som möjligt. Och ärligt talat så är det nog anledningen till att jag har slutat blogga många gånger, just för att jag tänker att jag inte har en tillräckligt stark nisch. Addera lite prestationsångest på det och så har vi ett recept för misslyckande.

När jag tänker efter så är de flesta bloggar som jag själv läser inte direkt smala när det gäller innehåll. Jag tycker om när det tillåts vara brokigt och skiftande, så länge det finns en röd tråd där någonstans. Och en förutsättning är såklart att det som skrivs är intressant och ger mig som läsare något, om det så är att få följa med i någon annans vardag en stund eller att få läsa något som inspirerar och kanske bidrar till eftertanke. Både högt och lågt ska få ta plats.

Men det är väl kanske så att en förutsättning för att nå ut till många människor är att man sticker ut, att man har ett personligt varumärke som folk lägger märke till. Kanske är jag bara alltför kritisk och less på samtiden, tänker att jag inte är gjord för denna tid när det viktigaste tycks vara att överrösta alla andra så att man ser till att göra sig själv hörd i bruset av all information. Vad jag låter gammal och trött nu. Det är jag kanske också. Får nog ta mig i kragen och acceptera att det är såhär spelreglerna ser ut; antingen är jag med eller också hoppar jag av blogg – och sociala medier-tåget.

Att hitta sin stil

Just nu är jag så innerligt less på alla mina klädesplagg. Ja, jag vet att det är ett lyxproblem och jag gillar inte att gnälla över ytliga ting. Men det kan inte hjälpas. Jag befinner mig i det klassiska post-gravid-amnings-stadiet där halva garderoben inte kan användas pga för litet eller ej amningsvänligt. Och då har jag en ganska liten garderob till att börja med eftersom jag gjorde mig av med det mesta innan vi flyttade hit. Så just nu går jag oftast runt i ett par jeans som jag inte gillar särskilt mycket, någon urtvättad t-shirt och en nopprig munktröja.

Jag har dessutom, efter två graviditeter, helt och hållet tappat bort mig själv stilmässigt. Om jag nu ens hade någon stil innan. Jag har mest gått från det ena till det andra och ofta återkommit till just jeans och t-shirt. För att jag är bekväm och lite lat kanske. Men jag önskar att jag hade en cool stil, att jag kunde ta ut svängarna lite mer. Anstränga mig.

Sedan blir jag irriterad och tänker: är det så himla viktigt med en tydlig personlig stil? Är det något som de facto stärker en som person eller är vi bara indoktrinerade av det patriarkala samhället att vara snygga och stylade? Att anstränga oss. Känner jag ångest för att jag tänker att jag har börjat förfalla utseendemässigt sedan jag blev mamma? Och vem känner jag att jag måste göra mig attraktiv inför? Eller kan man kanske prata om stil utan att utseendehetsa?

Sedan blir jag irriterad på ovanstående tankar och tänker istället: sluta ifrågasätt och analysera allt. Ägna dig mer åt ditt utseende om det gör dig gladare, om det får dig att må bra. Du behöver inte göra en grej av det.

Min inställning är något ambivalent. Men oavsett så har jag inte råd att köpa massa nya kläder nu. Så det löser ju det problemet. Dessutom är det knappast någon idé så länge jag fortfarande ammar och måste väva in den aspekten i eventuella klädköp. Jag ska i alla fall försöka leta mig fram till någon slags stil som känns som jag så att jag har något att utgå ifrån nästa gång jag ska införskaffa nya kläder. Annars blir det så lätt att bara handla på måfå och inte vara hundra procent nöjd.

Jag känner ändå att jag är i behov av någon slags radikal förändring. Kanske borde jag göra ett spontanbesök hos frissan, typ klippa lugg och färga håret mörkbrunt?

Växtligheter och vakenhet

Söndag kväll, klockan är strax efter åtta. Båda barnen sover och min sambo har somnat på soffan. Ligger där och snarkar lite lätt. Endast mamman är vaken. Jag känner mig märkbart tillfreds med detta. Njuter av det alldeles särskilda lugn som infinner sig när alla utom en själv sover. Men det dröjer inte länge förrän en viss rastlöshet rycker i mig. Började nyss vandra runt på måfå i vardagsrummet och ut i köket, utan att veta vad jag skulle ta mig för. Åt några nävar chips och lite godis. Kastade ett öga på disken, tittade bort igen. Den får stå där den står. Satte mig ner för att skriva istället för vad passar bättre än det när alla sover omkring mig?

Dagen har i typisk söndagsanda varit tämligen lugn. Det enda produktiva som skedde var att vi äntligen satte upp ett nät över jordgubbslandet. Så nu får de förhoppningsvis vara ifred från fåglar. Det växer riktigt bra där ute förresten, i vårt alla första grönsaksland! Jag kan inte annat än känna mig stolt. Dessutom planterade jag rädisor för några dagar sedan och de är redan på väg.

I de andra krukorna har jag sått paprika, men de har inte tittat fram än.

Men den här lilla rackaren då. En mini tomatplanta som nu har fått hela 14 tomater. Det är perfekt att den står i köksfönstret också för jag som har en tendens att glömma bort att vattna ser nu alltid till att ge växterna vatten när jag själv tar ett glas. Lite till mig, lite till dem.

Älskar för övrigt hur exalterad min treåring blir över att se hur grönsakerna växer. Han tjoade och skrek när de första tomaterna började visa sig. Tänker på när jag själv var barn, hur jag brukade gå och rycka upp morötter som jag borstade bort jorden från och sen mumsade i mig.

Nu ska jag strax krypa ner i sängen, kanske lyssna en stund på någon bra podd, och förmodligen somna ganska snabbt.

Sömnbrist och skrivkramp

Klockan är nu 19.20 och jag står i köket och vaggar en sovande bebis. Jag påbörjade ett blogginlägg klockan nio imorse ungefär, men kom inte så långt. Inte för att det har varit fullt upp hela dagen, det är mest en massa småsaker som kommit emellan. En sådan dag.

Känner dessutom att jag lider av idétorka just nu gällande bloggen. Och då börjar jag fråga mig själv om det är någon mening med att skriva något alls, om jag nu inte har någonting särskilt att rapportera om eller reflektera kring. Bestämmer mig trots allt för att skriva några rader, kanske mest som ett tappert försök att kicka igång mitt trötta huvud. De senaste veckorna har ju präglats av sjuka barn och sömnbrist, och jag har inte riktigt återhämtat mig än. Tänk om jag kunde få ta in på hotell och sova ostört. I ungefär en vecka. Det vore något.

Idag åkte jag in till stan en sväng, egentligen i syfte att hitta någon passande möbel att ha under vår teve som sitter på väggen. Gick till en secondhandbutik och hade tänkt gå till ännu en som dock visade sig vara stängd. Hittade inget. Så jag bestämde mig för att kolla in ett antikvariat som jag inte varit på tidigare.

Det kändes verkligen som ett typiskt antikvariat. En tung dörr som gnisslade när jag öppnade den, lukten av gamla böcker och rökelse, en man som satt bakom kassan med näsan begravd i en bok och knappt lyfte på huvudet när jag kom in. Det som saknades var en katt som strök runt bland hyllorna. Eller har jag bara fått för mig att det är vanligt med katter på antikvariat? I själva verket kanske jag bara har sett det ett par gånger och nu inbillar mig att det är normen.

Sedan åkte jag hem, vi åt middag och nu börjar dagen lida mot sitt slut. Det är faktiskt allt jag har att komma med för tillfället. Orden vill inte riktigt samarbeta med mig, så jag tänker förlika mig med det nu och istället läsa en stund. Förhoppningsvis återkommer jag snart med nya krafter och en liten gnutta inspiration. Om jag får sova lite mer inatt.