Själv hade jag hundratals skisser till olika liv inom mig, och jag visste inte vilket av dem jag skulle gripa efter.

Som jag skrev för ett tag sedan så har jag ju börjat låna e-böcker på mitt svenska bibliotekskort. Äntligen har jag kunnat läsa alla svenska böcker som jag har gått miste om här på andra sidan jordklotet. Nu senast: Sara stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis.

Allting utgår ifrån berättarjaget Inni, en ung tjej som missbrukar och livnär sig på prostitution. Historien tar sin början med att hon blir brutalt mördad och styckad i en skogsdunge. Hon figurerar sedan som en sorts allvetande berättare, och genom hennes blick får vi se hennes två barn som hon lämnat bort, hennes föräldrar och lillebrodern som drunknade som barn. Dessa scener där hon betraktar sin familj varvas med återblickar till hennes förflutna, samtidigt som hon hela tiden återkommer till scenen i skogen. Berättelsen vecklar ut sig på ett sätt som skapar spänning och driv, och jag vill bara fortsätta läsa.

Samtidigt är det som en snara som dras åt långsamt, att läsa den här romanen. Framförallt är det bildspråket och naturbeskrivningarna som används för att skapa det mörka, nästintill klaustrofobiska, tonläget. Som att man sugs in och dras nedåt, hela tiden, precis som berättarjaget. ”Jag låg på marken i skogen och såg på trädens mörka rötter som långsamt trängde ner i sjöns vatten och allting var så stilla att även de långsammaste rörelserna blev synliga, trädkronorna som rörde sig i slowmotion där uppe, insekterna som krälade på undersidan av varje blomma och vattendropparna som släppte från trädens grenar […] Jag tänkte att träden hängde mellan människan och Gud, att de sträckte sina kronor upp i himlen och att rötterna grep som drakklor ner i jorden där de döda bodde, där jag också skulle befinna mig snart.”

Jag stannar hela tiden upp vid formuleringar, ja hela stycken, läser om igen och förundras över styrkan i språket. ”Själv hade jag hundratals skisser till olika liv inom mig, och jag visste inte vilket av de jag skulle gripa efter. Så jag grep efter inget.” Det poetiska och det vackra varvas med förruttnelse, död, groteska detaljer. ”Det är tur att fåglarna finns, och likmaskarna, och förruttnelsen. Om vi döda inte låg i jorden och förmultnade skulle vi vara till himlen travade, skyskrapor och torn av döda.” Sara Stridsberg brukar aldrig göra mig besviken med sina böcker, och det här är inget undantag. Kärlekens Antarktis är en stark och smärtsam roman.

Annonser

Bebistiden och saker jag ser fram emot just nu

Det talas ju alltid om att man ska passa på att njuuuta när bebisen är liten, tiden går så fort och allt det där. Och jag måste säga att jag njuter något mer av bebistiden nu med andra barnet, just för att jag vet av erfarenhet att hux flux så är de ett år och ränner omkring. Kanske har det också att göra med att jag vet att det troligtvis är sista gången jag upplever det här bebisgoset, det mjuka fjuniga huvudet och den ljuvliga doften. MEN, allt detta mysiga till trots, så längtar jag tills Felix är liiite större.

Och samtidigt vill jag bara kapsla in den här tiden när han är så liten och fantastiskt mysig, kunna gå tillbaka sen när han är större. Snusa honom i nacken och insupa doften.

Andra saker jag ser fram emot just nu är:

  • Att börja springa igen. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta, för det var såpass länge sen nu. Befarar att det kommer bli en tung uppförsbacke inledningsvis. Bokstavligt talat kommer det också bli tunga uppförsbackar, då den hör staden består till 90% av branta backar.
  • Att skaffa ett nytt 50mm objektiv till min kamera, så att jag kan komma igång med fotograferandet. Fick en Canon systemkamera av min familj i födelsedagspresent när jag fyllde 30, och jag har verkligen inte använt den så mycket som jag önskar att jag hade. Tänker att ett nytt objektiv kommer kicka igång inspirationen.
  • Att förhoppningsvis få besök av en kär vän från Sverige, i januari. Ska bli SÅ roligt!
  • Att åka till Sverige i maj! Biljetterna är bokade, snart kan nedräkningen börja. Ganska bra att T fick jobb som resekonsult, så han lyckades hitta billiga flyg.
  • Att njuta av varma sommardagar, utflykter, picknick i parken, bad och häng på stranden.

Just i denna stund ser jag fram emot att avnjuta en kopp kaffe till och läsa lite i Gun-Britt Sundströms Skrivliv. På återseende.

So I say thank you for the music

Jag insåg för ett tag sedan att mitt musiklyssnande har minskat drastiskt de senaste åren, förmodligen sedan jag fick barn. Och när jag säger musik inkluderar jag alltså inte Arne alligator, imse vimse spindel eller andra sånger som lyssnas på in absurdum. Har noll koll på ny musik. Eller jo, jag har såklart koll på musiken jag hör på radio var och varannan dag. Men 90% av den är ganska odräglig och jag önskar att jag inte hade koll på den. Drömmer mig ibland tillbaka till när jag gick omkring med lurar i öronen och kunde försvinna in i mitt egna universum en stund.

Därför har jag bestämt mig för att börja spela musik hemma varje dag, något som jag verkligen måste aktivt påminna mig själv om. Det glöms liksom lätt av mitt upp i alla andra sysslor och måsten. Som tur är gillar Lockie oftast musiken jag spelar, speciellt George Ezras senaste album. För övrigt var vi på hans spelning i Stockholm och då låg Lockie i magen och lyssnade. Kanske därför han gillar det? Lite långsökt måhända, men jag gillar ändå kopplingen.

Annars då? Lockie har bestämt sig för att skippa sin tupplur på dagen. De senaste dagarna har han bestämt hävdat att han inte är trött och sedan kliver han ur sängen. Vad kan en göra åt det liksom? Kan ju inte tvinga barnet att sova. Dessutom är det väl hög tid för han är ändå snart tre år. Jag antar att jag har hållit fast vid dessa små stunder av lugn som hans dagsvila innebar, nu när jag är hemma med båda barnen. Men nu är det alltså över, vad det verkar. Igår resulterade den uteblivna sömnen i en eftermiddag som var allt annat än behaglig för alla inblandade och han stöp i säng klockan sex.

Idag har det blåst isiga vindar här. Imorse haglade det, sedan tittade solen fram, sedan regnade det. Och så vidare. Vädret här just nu kan jämföras med aprilvädret i Sverige. Svårt att planera vad en ska ta sig för alltså. Vi tog en promenad ner till ett litet kafé medan det var uppehåll. Såg de mörka molnen på himlen och tänkte optimistiskt att de nog är på väg bortåt. Det var de inte. Men vi hann hem innan det öste ner, fick några droppar på oss bara.

Svårt att se på den här bilden hur brant det är, men allra längst upp bor vi. Idag var första gången som jag drog Lockie upp i vagnen samtidigt som jag bar Felix i sjalen. Fick stanna efter halva vägen och pusta en stund, och hade väldigt ont i benen när vi var framme. Kommer nog aldrig vänja mig vid dessa backar i Dunedin. Några gator härifrån ligger Baldwin Street, den brantaste gatan i världen. Har ej gått uppför den ännu, och om jag någon gång skulle få för mig att göra det så blir det definitivt utan barnvagn.

Helgen som varit

Jag tänker dagligen på intressanta och vettiga blogginlägg som jag vill skriva, antecknar dessa i mobilen, och sen blir det liksom inte så mycket mer. Är nog för trött just nu helt enkelt, men vill för den skull inte lägga av att blogga helt, så det får landa på en väldigt vardaglig nivå just nu. Tänker att detta är okej. Tänker att allt får vara okej när man har två små barn. Ja, inte allt såklart, men ni fattar. Släppa på pressen lite och acceptera läget. Jag inser att jag börjar låta som en mindfulnessinstruktör, så nu släpper jag detta och går vidare…

… till att avverka helgens eskapader. Vet inte varför jag skrev eskapader, för det var det väl knappast tal om. Helgen bjöd hur som helst på fint väder och vi grillade två kvällar i rad. I fredags bjöd vi hit Todds syster med familj. Barnen röjde runt, bebisen somnade i sjalen och de vuxna hade en trevlig kväll.

På fredagen åkte vi även in till stan för att gå på någon slags utförsäljning av kläder och skor. Av någon outgrundlig anledning tyckte vi att detta var en bra idé med två barn. Lockie hade nog roligt när han sprang under kläderna som hängde i långa rader, från ena änden av lokalen till den andra. Föräldrarna hade inte lika roligt.

Jag hittade dock ett par färgglada sneakers som fick följa med hem. Passande nog så hade jag lika färgglada strumpor också. Men planen var att köpa nya skor till Lockie. Så vi åkte till en skobutik och kikade. Hans favoritskor är både för små och håller på att falla sönder. Han är dock orimligt fäst vid dessa ruckel till skor och precis som vi befarade så slutade det besöket med att vi gick tomhänta därifrån eftersom han vägrade prova några nya. Det hjälpte inte att han som jobbade där verkade avsky sitt jobb och bara väntade på att vi skulle gå. När vi lite skämtsamt bad om ursäkt för att vårt barn ”bråkade”, svarade han that’s alright I see tantrums everyday med monoton stämma och tom blick. Tack och hej.

Som tur var lyckades jag övertala Lockie att åka och köpa skor nästa dag, dansskor skulle han ha minsann, men inte tillbaka till det förra stället. Han kände väl av de negativa vibbarna från säljaren. Så vi åkte till en ny butik, med något mer engagerad personal, och hittade ett par jättebra sneakers som han inte ens ville ta av sig när vi skulle gå. Sen åkte vi hem och han dansade på uteplatsen i sina nya dansskor. Great success!

Men innan vi åkte hem tog vi en tur till botaniska trädgården där vi brukar mata änderna. Nu hade vi turen att få mata de här småttingarna. Så vansinnigt söta.

Sedan hängde vi på uteplatsen, grillade och åt mat, sparkade boll och lyssnade på musik tills solen gick ner. Så skönt att sommaren är på väg.

En dag, många bilder

Igår var det onsdag och jag tog för en gång skull massa bilder hela dagen. Det var vårligt och skönt ute så jag bestämde mig för att åka in till stan och gå på marknad. Ett av barnen var taggad och det andra barnet var mest trött. Som det brukar se ut med andra ord.Marknaden visade sig vara mindre än vad jag trodde, och det fanns inte så mycket att titta på. Men detta innebar också mindre risk att tappa bort den vilda treåringen. Han är verkligen ÖVERALLT just nu, och ska prata med precis alla. Känner att jag måste gå och be om ursäkt för att han snudd på trakasserar folk, men samtidigt ska jag väl uppmuntra att han är social. Hur som helst, det enda jag hittade var en jeansjacka som jag insåg inte passade så bra när jag provade den hemma senare. Men vi åt churros med kolasås och chokladsås. Och jag tog mig hem med båda barnen i behåll så jag får se det som en lyckad utflykt. När vi kände oss färdiga åkte vi hem, åt lite lunch. Eller snarare; jag försökte få Lockie att äta, efter några tuggor gav jag upp och han fick lägga sig och sova en stund. Då passade lämpligt nog lillebror på att sova och jag kunde dricka kaffe och läsa min bok. Ungefär en timmes respit. Bästa stunden på dagen.Lockie vaknade och ville gå på promenad med sin bebis. Så vi tog en tur runt kvarteret.

Vi lekte tittut bakom grannens häck.Kom hem igen. På garageuppfarten ville Lockie leka hund, vilket går ut på att jag kastar en pinne som han hämtar. Om och om igen. Jag har blandade känslor inför den här leken, men han går verkligen in för det och försöker plocka upp pinnen med munnen. Inte så värst hygieniskt, men va sjutton, barn stoppar ju ändå allt möjligt i munnen.Sedan var det dags för lite yoghurt som tydligen skulle ätas utomhus och utan sked.Avslutade eftermiddagen med att mysa en stund i soffan med den här skelögda lilla krabaten.Och så lite pussar från storebror. En stund efter att denna bild togs så inleddes den kaotiska timmen innan läggdags, och då var det inte läge att ta några fler bilder.

Att föreställa sig det värsta

Tisdag morgon. Jag dricker min andra kopp kaffe, Paw patrol står på teven i bakgrunden, treåringen sprider ut pyssel på soffbordet, bebisen ligger i min famn och snuttar och sover om vartannat, jag börjar vakna till, känna mig redo att ta mig an dagen.

Tänker på att jag måste åka till banken snart, vilket känns som ett enormt åtagande just nu. Funderar på om det finns något inne på banken som treåringen kan råka ha sönder eller om det är relativt safe. Jag måste ta ut pengar eftersom båda våra visakort har spärrats efter att vi upptäckte att flera transaktioner dragits från Apple, fastän vi inte köpt något. Hände tydligen Todds syster, det började med små transaktioner och slutade med att de tagit typ 800 dollar. Så vi spärrade korten och inväntar nu nya.

Igår upplevde jag förresten en kort stund av total förskräckelse. Lockie var ute och lekte medan jag tog reda på disken. Vanligtvis kommer han in direkt och vill att jag ska följa med (försöker uppmuntra honom att leka lite mer själv ibland, men det går sådär). Efter kanske fem minuter började jag bli lite nojig, trots att han aldrig tidigare fått för sig att öppna grinden och gå ut på gatan. Det har dessutom rapporterats flera incidenter på sistone om att någon har närmat sig barn utanför skolor och förskolor i Dunedin, och med detta i bakhuvudet kände jag mig inte direkt lugnare.

Jag såg framför mig hur någon åkte förbi i en bil och tog honom med sig. Så jag skyndade ut, upptäckte att grinden var öppen och att han inte var inom synhåll. Skrek hans namn och började springa mot grinden, varpå jag snabbt hör ett ”he’s here, he’s fine!” Han hade gått till grannen som bor i huset intill, och där lekte han så nöjt med grannens fyraåring och hjälpte till att rensa trädgården, själv stod jag där med hjärtklappning och kände mig som världens mest oansvariga förälder.

Om något skulle hända mina barn, jag orkar knappt tänka den tanken. Ändå föreställer jag mig scenarion där något händer, som en tvångstanke. Tills det blir fysiskt obehagligt och jag måste liksom skaka av mig tanken, skaka av mig ångesten. Tänker på när jag var sju år och en man satt och väntade i en bil utanför min skola. Vi bodde på landet och jag tog mig vanligtvis hem från skolan själv. När jag gick förbi sa han att han var en vän till mina föräldrar och att han var på väg hem till oss, han undrade om jag kanske ville ha skjuts hem? Jag funderade en stund men kom sedan på att jag hade min cykel. Förhoppningsvis hade jag sagt nej oavsett om jag hade cykeln eller inte, men tänker ändå ibland på vad som hade hänt om jag hade hoppat in i bilen med honom.

Jag kommer nog följa mina barn till och från skolan tills dom är tonåringar. Och sätta något slags lås på vår grind.

Återfunnen läslust och tre boktips

Till min glädje och överraskning så har äntligen min läslust återkommit efter att jag i flera månader har fått truga mig igenom nästan varenda bok jag tagit mig an. Att sakna läslust är som ni nog förstår inte ett optimalt tillstånd när man jobbar i bokhandel. Har alltså fått kämpa tappert på jobbet när kunder bett mig om tips. Inte nog med att jag måste prata engelska, jag har dessutom inte läst ut en bok de senaste månaderna. Världens bästa boksäljare.

Men nu när jag är föräldraledig så läser jag som aldrig förr. Vilket kan tyckas vara lite underligt när jag har en sex veckors bebis, en treåring och en hjärna som är mos. Anledningen till att jag läser så mycket, och jag borde väl skämmas lite för att erkänna detta då jag jobbar i en bokhandel, är att jag läser e-böcker. Jag insåg nämligen att jag har mitt svenska bibliotekskort kvar och att jag kan låna e-böcker på det. Plötsligt kan jag läsa alla svenska böcker som jag annars inte har tillgång till här. Vilken lycka. Dessutom är det lättare att läsa på paddan när jag sitter och ammar. Skulle tro att jag har läst fler böcker de senaste veckorna än vad jag gjort på x antal månader.

Då måste jag så klart också passa på att tipsa om några bra böcker jag läst på sistone. Min ambition var att recensera alla böckerna men istället får det bli ett ganska kortfattat omdöme. Någon måtta får det vara. Mera orkar faktiskt inte amningshjärnan med just nu. Här kommer mina tips (utan inbördes ordning):

Arv och miljö av Vigdis Hjorth. En roman om trasiga familjeband, om mörka hemligheter som dras fram i ljuset. Det handlar om en förmögen familj, vars äldsta dotter, Bergljot, i vuxen ålder kommer till den fruktansvärda insikten att hennes far förgrep sig på henne som barn. När hon konfronterar föräldrarna vill de inte kännas vid hennes berättelse. Deras anseende väger tyngre än sanningen. Inte heller hennes systrar tror fullt ut på henne. Men hon kräver nu att bli lyssnad på och hon kämpar för att göra sin röst hörd, för att få berätta sin historia. Det är en stark och laddad roman om ett svårt ämne.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Återigen en roman om familjerelationer, men framförallt är det ett kärleksfullt och vemodigt porträtt av Gardells mor. Hennes längtan efter frihet och hennes gudfruktighet. Hennes omsorg om barnen och hennes excentriska natur. Han är så bra på att fånga och sätta ord på människans utsatthet, vare sig det är han själv som barn eller hans mamma när hon går allt djupare in i demensen. Vissa passager gör nästan ont att läsa. Som när han ska lämna mamman på ett äldreboende och hon skriker att hon bara vill vara fri. Men trots allt det mörka så är det sällan utan humor, i sann Gardell-anda.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Även detta en roman där familjen står i centrum, och denna gång är det framför allt far-sonförhållandet som skildras. En frånvarande och i mångt och mycket misslyckad far återvänder till Sverige med sex månaders intervaller, för att träffa sina barn och barnbarn. Berättelsen utspelar sig under tio dagar utan att så mycket egentligen händer, men desto mer utspelar sig under ytan och i form av tillbakablickar. Sonen är mitt i småbarnskaoset, vilket beskrivs med mycket humor och igenkänning. Men mitt i det komiska står han där på gränsen till ett sammanbrott, med impulsen att bara sticka. Göra som sin egen far. Lämna. ”Varje gång han gör något tänker han på hur det ska uppfattas, han ger sig själv en komplimang för att han tömmer diskmaskinen, han blockar ut rösterna som viskar att han hatar det här livet, att tillvaron aldrig har varit såhär tråkig och att det enda han vill göra är att resa sig upp och dra. Bara lämna och försvinna. Men när han sitter där i bollhavet är han ändå tacksam. Han är lycklig. Det här är dom gyllene åren. Han kommer bergis sakna den här tiden när barnen flyttat hemifrån. Trots att tiden står stilla.” Det svåra i att vara förälder fångas så väl. Dubbelheten, de extrema topparna och dalarna i ens känsloliv. Det dåliga samvetet. Khemiris språk är lysande som vanligt, och hans senaste roman är det bästa jag läst av honom.

Sådär. Det var mina boktips. Nu har jag precis påbörjat Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada, och den verkar mycket lovande. Ser även fram emot att läsa Sara Stridsbergs senaste. Böcker alltså, det är bra grejer. Tack läslusten, för att du kom tillbaka till mig.