Bloggen får nytt hem

Nu har jag fått tummen ur och fixat en ny sida, så numera finns bloggen på mirjamekstrom.se. Vi ses där hoppas jag!

Tankspridd, ambivalent och exalterad

Bilden har inte något med texten att göra men måste bara visa hur min treåring har porträtterat mig och min sambo. Tror att jag ska föreställa den till höger. Inte illa!

Jag känner mig för tillfället både tankspridd och på samma gång lite exalterad, eller kanske* förväntansfull, vilket resulterade i att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och stirrade upp i taket medan det ryckte i ben och armar. Och imorse tvättade jag håret med duschkräm, insåg jag efter att jag sköljt ur det. Hade dessutom inget balsam kvar. Håret kändes synnerligen strävt när jag klev ur duschen.

Denna kväll och gårdagskvällen har jag till största del gett mig hän åt att försöka lära mig WordPress.org och kommit till insikten att det är både svårt och frustrerande. Är alltså i processen att ge den här bloggen ett nytt hem. Men förutom att bara lära sig allt, så finns det ju så många val och beslut att fatta! Hur vill jag att sidan ska se ut, vad vill jag förmedla, och så vidare, och så vidare. Har så många fönster öppna samtidigt att jag till slut blir helt desorienterad.

Och alla dessa WordPress teman! Tusentals olika teman, och därefter tusentals olika fonts att välja på när jag ska försöka mig på att göra en header. Scrollar till bedrövelse och min ambivalens vet inga gränser. KAN NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG, JAG ORKAR INTE MER. Så känner jag. Kan jag få knäppa med fingrarna och ha en estetiskt tilltalande blogg som jag sedan kan ägna mig åt att fylla med innehåll? Kan någon vänlig själ fixa det åt mig? Tack på förhand. Jag har tyvärr inga pengar att betala med.

Nej då, jag ska nog fixa detta. Den kanske inte blir perfekt, men man måste ju börja någonstans.

Idag hade jag förresten något så fantastiskt som egentid med min treåring. Det blir ju inte så mycket av den varan sedan en viss tidskrävande mamma-behövande bebis kom in i våra liv. I ärlighetens namn så var det nog första gången som vi var ute bara vi två i ett par timmar sedan lillebror föddes. Och det är ju snart fem månader sedan! Det var verkligen på tiden alltså, och välbehövligt för oss båda. Satt på en uteservering en stund och delade på en bulle. Han kröp upp i knäet på mig och påtalade gång på gång hur mycket han tycker om mig. Så fint att få ha den stunden när det känns som att vardagen ofta är kantad av konflikter nuförtiden.

Och en sak till, innan jag avrundar. Igår när jag lämnade av på förskolan så inträffade en rolig grej. Jag sa hejdå till min son och hör plötsligt en tjej bredvid mig säga: pratar du svenska?! Hon var alltså från Sverige hon också. Så vi bytte nummer och ska ses och ta en fika någon dag. Vad är oddsen för det? Barnen i samma ålder dessutom. Roligt!

Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att fixa iordning min sida, och med största sannolikhet slita mitt hår ett antal gånger.

*autocorrect ville ändra kanske till könskriget när jag tryckte fel på en bokstav. Totalt irrelevant info men också ganska märkligt, därav noteringen.

Konsten att be om hjälp

Jag har slagit mig ner på soffan med choklad och en skål med chips. Barnen sover. Sambon är bortrest med jobbet. Klockan är tjugo över nio och solen håller på att gå ner.

Så fint ändå att kunna sitta i vardagsrummet och se solnedgången. Jag har nog sett fler solnedgångar sedan vi flyttade hit än vad jag gjort i hela mitt liv.

Idag kom min svärmor ner på besök för att avlasta mig och umgås lite. Jag hade en smärre kris häromdagen och T tyckte att jag skulle åka upp till hans mamma eller be henne komma ner medan han är bortrest. Det lät ju som en fin idé. Problemet är bara att jag har så svårt för att be folk om hjälp. Alltså så innerligt svårt. Har försökt rannsaka mig själv, och jag tror att det bottnar dels i stolthet och dels i rädsla över att vara i vägen, att vara till besvär.

Familjen finns ju där för att hjälpa till, inget konstigt med det. Särskilt barnens mor- och farföräldrar. Ändå har jag så svårt för att räcka ut den där handen, framförallt när jag inte har någon konkret anledning mer än att jag känner mig helt slut. Vilket ju är en anledning så god som någon. Och när de räcker ut handen, erbjuder sig att hjälpa, så börjar jag tänka att de kanske ändå hoppas någonstans att jag säger tack, men nej tack. Som om det inte vore ett genuint erbjudande.

Hur som haver så ringde T till sin mamma, varpå hon skickade ett meddelande till mig och sa att jag var välkommen upp till dem eller att hon kunde komma ner, vad som än kändes bäst för mig. Vi kom överens om att hon skulle komma ner över dagen. Efter att jag typ trippelkollade så att det verkligen var okej för henne.

Och tur var väl det, att hon kom hit. För vi hade en väldigt fin dag. Det gör så mycket, att få det där andrummet. Och sällskapet. När det ibland känns alldeles för övermäktigt med precis allt.

Vi åkte till stranden en stund på eftermiddagen, doppade fötterna i det iskalla havet, träffade en hundvalp, skrev våra namn i sanden, lät en nyckelpiga krypa upp på fingret. Sådana saker, livsviktiga saker.

Nu känner jag mig en smula återhämtad och något mer balanserad än jag var häromdagen. Upptäckte till min glädje, när jag kollade in på Göteborgs biblioteks webbsajt, att romanen Nora eller brinn Oslo brinn nu finns som e-bok. Jag lånade den såklart på direkten och har redan påbörjat den. Och ja, den lever upp till hajpen.

Kortslutning i huvudet

Idag var dagen då jag skulle gå ut och springa för första gången på cirka ett år. Jag kände mig väldigt peppad. Det visade sig dock att några hinder skulle uppenbara sig på vägen. Hinder nummer ett var att jag inte hade några skosnören till mina löparskor. Lyckades hitta det ena, som använts som koppel till sonens leksakshund. Det andra är spårlöst försvunnet. Men jag tänkte minsann inte låta det stoppa mig, utan åkte och köpte nya skosnören.

Väl hemma igen var det dags för hinder nummer två: av någon anledning kunde jag inte logga in på Spotify. Springa utan musik är ju sådär roligt. Men såpass taggad var jag att jag tänkte: skitsamma, då får jag väl springa utan musik. Drog på mig löparkläderna och gjorde mig redo att dra iväg.

Då kommer vi till hinder nummer tre, nämligen att jag inte kunde hitta pulsbandet till min löparklocka. Förstår att ni nu kanske tänker: herregud, spring utan löparklockan då. Men när jag väl har börjat använda den så är det svårt att gå tillbaka till att springa utan. Så jag vände upp och ner på allt, letade febrilt och blev allt mer uppgiven och förtvivlad. Ville ju bara springa, varför måste allt gå emot mig, tänkte jag självömkande. Klockan började närma sig sex och jag gav upp tanken på att springa.

Har sedan spenderat resten av kvällen med att gräma mig över att det där pulsbandet måste ha kommit bort i flytten, hur dyrt det var, och så vidare. Tills jag för en stund sedan insåg att det var min förra löparklocka, den som jag sålde innan vi flyttade från Sverige, som jag hade pulsband till. Min nya klocka har ju pulsmätaren inbyggd. Jag sprang alltså runt och letade i panik efter en icke-existerande grej. Så mycket frustration helt i onödan.

Detta är tydligen vad sömnbristen gör med min hjärna. Nu ska jag äta choklad. Förhoppningsvis blir det en löptur imorgon istället.

Söndagstristess och några små tips

Söndag kväll. Regnet har antingen strilat eller öst ner ihärdigt exakt hela dagen, utan minsta lilla uppehåll. Jag har varit själv hemma med barnen. Hade i förmiddags en vag ambition om att ta oss iväg till ett museum men på grund av bristande motivation så blev det inget med det.

Världens längsta dag har det känts som; en sån där dag då jag helst vill krypa ner under täcket och avsäga mig allt ansvar, bara sova bort dagen. Dessvärre finns det ju ingen som kan hoppa in som föräldravikarie så det var bara att bita ihop and power through.

Igår var det dock rakt motsatta förhållanden. Det var 25 grader varmt och vi spenderade nästan hela dagen på stranden. På vägen hem stannade vi till på ett nyöppnat bryggeri. Köpte med god öl hem. Och hade utsikt mot en hage med får såklart. Det är får precis överallt här.

img_1205img_1216

Det var en fin dag. Och imorgon är det ny vecka. Måndag och tisdag är vi lediga allihop, sedan blir jag gräsänka i ett par dagar. Ser inte fram emot att ha två kvällar själv med läggning av barnen och allt annat som hör till, men jag ser litegrann fram emot att få vara helt själv på kvällen, det måste jag erkänna. Älskar ju att vara med min sambo också (för det mesta i alla fall) men det är ändå en ganska skön känsla att kunna sträcka ut sig på soffan och kolla på vad man vill, eller inte kolla på något alls, bara vara själv. Veckan därpå kommer två vänner från Sverige hit på besök. Det ser jag så mycket fram emot!

Från det ena till det andra. Vårt hem börjar se ut lite som ett växthus.

Tomatplantorna har fått flytta in eftersom det har blåst så mycket att de föll omkull därute.

I fönstret har jag paprika och ännu fler tomatplantor på gång (förhoppningsvis). Jag börjar äntligen tycka att det är roligt, det här med att odla. Fastän jag för det mesta inte vet riktigt vad jag sysslar med. Rädisorna verkar till exempel inte alls vilja leva och frodas. Jag kör helt och hållet med metoden learning by doing.

Extra roligt är det förstås när man kan gå ut i trädgården och plocka sådana här godingar.

Innan jag avslutar detta spretiga och trötta inlägg så tänkte jag tipsa om tre bra saker:

🔸 Lyssna på podden Dystopia. Ja, du kommer att göda din ångest som bara den men det är sjukt intressant och beroendeframkallande.

🔸Feministfällan finns nu som ljudbok, såg jag på Instagram. Måste skaffa en ljudbokstjänst så jag kan lyssna på den, eftersom jag förstås inte kan köpa den här.

🔸 Och om man inte orkar lyssna på en hel ljudbok så vill jag tipsa om att flera Novellix noveller finns att låna som e-ljudböcker på Stockholms stadsbibliotek (säkert på andra bibliotek också). Ungefär samma längd som ett podavsnitt. Perfekt ju. Har precis lyssnat på Sara Stridsbergs American Hotel. Rekommenderar!

Sådant jag har antecknat i mobilen

Anteckningar-appen i mobilen: kanske den mest oumbärliga appen för den moderna skrivande människan? Jag använder den i alla fall ofta, de gånger jag vill skriva ner något snabbt och inte har ett anteckningsblock nära till hands. Det är mycket som samlas där; alltifrån inköpslistor som jag glömt radera till reflektioner, iakttagelser och anteckningar om manus och skrivande. Och även en del nonsens.

Idag satt jag och scrollade igenom dem och tänkte sedan att det vore roligt att göra ett blogginlägg med ett litet urval.

Så vill jag att mitt år ska se ut

Jag har inte haft några nyårslöften de senaste åren, eller åtminstone inte uttryckt dem skriftligen. Kanske har jag tänkt att det är för klyschigt och förutsägbart att man ska genomgå en massa förändringar bara för att det är ett nytt år. Eller kanske har jag helt enkelt inte känt mig tillräckligt motiverad och det där andra har bara varit en ursäkt, en försvarsmekanism. Vem vet, jag har inte för avsikt att gå djupare in på några psykologiska mekanismer just nu. Nu tänker jag i all fall att det är ett utmärkt tillfälle att lista vad jag vill få ut av min tillvaro det kommande året. Dessutom är det ju intressant att gå tillbaka och utvärdera vid årets slut. Jag skulle dock inte kalla det för nyårslöften, snarare en uppsättning mål för 2019. Here it goes.

☘️ Satsa mer på bloggen.

Jag har länge tänkt att jag ska flytta bloggen till en egen domän och webhotell, så det hoppas jag få gjort snart. Ser både fram emot det och bävar inför det. Jag ska blogga regelbundet och inte lägga ner om/när jag hamnar i en svacka. Tänker också jobba mer med marknadsföring så att några fler människor hittar hit. Har länge haft en spärr inför att sprida bloggen på sociala medier av någon anledning (för att det känns så oåterkalleligt kanske, och så fegar jag ur). Nu ska det bli ändring på det i alla fall. Vill man satsa på något så måste man våga, så är det med den saken.

☘️ Skriva, skriva, skriva.

Syftar inte enbart på bloggen här, även om den givetvis spelar en viktig roll när det gäller att hålla igång skrivandet. Jag vill börja skriva dagbok igen, samt fortsätta med mitt bokmanus eller påbörja ett nytt skrivprojekt. Jag vill försöka tänka mycket och ofta på mitt skrivande och därigenom utvecklas. Ha på mig de så kallade skrivglasögonen även när jag inte aktivt skriver. Jag ska ha Bodil Malmstens ord i åtanke, såsom hon uttrycker det i sin skrivhandbok. ”Gå inte i sömnen. Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det. Smaka på allt. Gå in i allt.”

☘️ Läsa, läsa, läsa

Jag vill läsa betydligt fler böcker än vad jag gjorde 2018, det vill säga 32 stycken. Har aldrig satt upp några läsmål förut, så det kanske är på tiden att jag gör det nu. Jag drar till med 50 stycken, tycker det känns som ett rimligt mål just nu. Jag skulle även vilja läsa om några av mina favoritböcker, till exempel Revolutionary road.

☘️ Utveckla mina fotokunskaper.

Jag älskar att använda min kamera nu när jag har ett nytt 50mm objektiv. Jag har börjat experimentera lite mer, och tar mig sakta men säkert framåt. Ska fortsätta på den vägen, bära med mig kameran överallt och dokumentera. Skulle gärna gå en fotokurs om det finns möjlighet till det.

☘️ Vara ute i naturen.

Jag lovade mig själv innan vi flyttade till Nya Zeeland att jag skulle ta tillvara på att vi bor i ett land med en helt fantastisk natur. Än så länge har jag inte varit ute i skog och mark tillnärmelsevis så mycket som jag hade önskat. Det är ju inte helt lätt att ge sig iväg ut och vandra med en treåring och en bebis, men kortare utflykter kan man ju ta. Och även gå ut själv när jag får möjlighet, ta en långpromenad i skogen och bara vara.

IMG_3631IMG_3557

bild

☘️ Börja träna igen.

Det har gått mer än ett år sedan jag sprang sist och det har börjat klia i mina löparben. Har inga konkreta mål med löpningen mer än att jag vill njuta av det och må bra i kroppen. Bli starkare. Och så vill jag börja yoga igen.

☘️ Fokusera på mitt sociala liv.

Det har inte riktigt funnits varken tid eller ork det senaste året att stifta nya bekantskaper, allt fokus har liksom legat på att landa och komma tillrätta här. Så under 2019 tänker jag se till att skaffa nya vänner, vilket spontant känns lite läskigt för en introvert typ som jag. Men jag är ju inte en totalt asocial eremit så jag borde kunna fixa det. Tillvaron blir ganska så blek utan vänner.

☘️ Meditera mera.

Skrev till en början träna på att få bättre tålamod på den här punkten, och det är också något som jag verkligen behöver. Men jag tänker att det går hand i hand med att meditera, att det förhoppningsvis blir en av de många positiva följderna av meditationen. Min sambos styvpappa lärde mig transcendental meditation för flera år sedan men tyvärr har jag inte upprätthållit det. Ska försöka komma igång med det igen, skapa lite mer balans och harmoni i tillvaron.

☘️ Vara snäll mot mig själv.

Kanske ett märkligt mål att ha, men tillräckligt viktigt för att hamna på listan. Även om jag kanske inte uppnår allt som jag har föresatt mig, så ska jag komma ihåg att den här perioden i livet, när barnen är små, är oerhört intensiv och viktigare än allt annat är att jag (och resten av familjen) håller ihop och mår bra. Om min energi inte räcker till ibland så är det alldeles okej och fullt förståeligt.