Att samla på vibrerande röster

Jag biter av alla mina naglar och tänker. Tänker på att jag skulle kunna läsa istället för att bita, jag skulle kunna ta en promenad sova äta skratta ligga på parkettgolvet med huvudet ner utan att blunda och upptäcka hemliga kodsystem bland reporna i träet jag skulle kunna använda punkt ibland.
Jag skulle kunna smörja in mina nariga läppar och sedan skulle jag kunna börja söka jobb och börja tänka på framtiden som man aldrig kommer till. Jag skulle kunna dricka mer kaffe, med risk för att drabbas av någon form av plågsam attack. Jag skulle kunna låta bli att betala alla räkningar den här månaden bara för att se vad som händer, försöka somna ute i trappuppgången istället för sängen eller dansa istället för att gå.
Det räcker nu, tänkte hon sedan och ägnade sig helhjärtat åt att bita ner de resterande naglarna.
Annonser

Jag har en ruta som ingen får beträda

Jag tror det är torsdag idag. 25 januari. Min bror fyllde år för tre dagar sedan och jag sa grattis idag. Jag är bra på det där. Det ligger stora högar med tvätt på vardagsrumsgolvet. Jag känner mig instängd här och mina händer torkar ut. I brist på kontakt med omvärlden har jag bakat en kladdkaka, men den roade mig inte nämnvärt. Jag har pratat med spionenredaktören idag och ska nog skriva något till nästa nummer. De vill ha recensioner, massvis med recensioner. Och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig an och recensera. Det känns som att det var evigheter sedan jag läste en nutida bok, tråkigt nog. Visserligen sa hon att de inte alls behöver vara nutida, men en recension av Bröderna Karamazov kanske inte går hem hos gemene man.

Det är så mycket jag ständigt säger åt mig själv att sluta upp med. Här kommer veckans lilla ämne: Jag ska sluta beklaga mig över att det går så bra för folk (underförstått: jag ska sluta vara avundsjuk, för det är helt enkelt inte okej!) Det är klassisk Mirjamstil att läsa någon krönika, artikel, vad som helst och tänka ”det där borde jag också klara av” eller ”det där skulle lika gärna kunna vara jag”. Min plan är alltså att det ska bli jag. Lika gärna. Det händer inte ett dugg om man sitter och klagar i takt med att tummarna rullar på.

Idag började jag med Svenska B, språksystemet. Jag måste säga att jag har saknat min grammatik. Precis som i A-kursen skulle vi nu dela upp meningar i ett satsschema. Men denna gången – lite svårare, lite bättre. Ena stunden tänker jag ”Varför sitter jag här och lär mig om satsadverbial?” medan blicken fokuserar på en ickeexisterande punkt på den vita väggen och lärarens röst tynar bort i intet. Lite senare inser jag hur fantastiskt roligt det är, då med ett fjantigt litet leende på läpparna. Kanske är det just det som är tjusningen. Det får en att vilja strypa sig själv och alla i ens omgivning, innan poletten trillar ner och det hela blir väldigt roligt.

Konsten att skriva en krönika

Linda Skugge säger att du – för att bli en bra krönikör – ska vräka ut ditt privatliv. Du ska alltså blotta dig hämningslöst och totalt. Svenska folket vill nämligen läsa om alla smaskiga privata detaljer. Svenska folket är inte ett dugg intresserade av en välskriven text, så länge den är privat och en aning sensationell. Så att de kan gotta sig riktigt ordentligt. Sedan kan det egentligen kvitta hur texten ser ut, rent språkligt.

Om du nu inte vräker ut ditt privatliv, så ska du åtminstone på ett eller annat sätt provocera. Skriva saker, som du inte nödvändigtvis själv tycker, så länge det är riktigt provokativt. Som att spy galla över alla ungdomar, samtidigt som du propagerar för att varenda människa ska skaffa barn. Dubbelmoral uppskattas, för det ses ofta som upprörande. De flesta kommer förvisso tycka illa om dina krönikor, men det gör inget så länge du väcker uppseende.

Med andra ord kan jag lägga alla mina skrivarplaner på hyllan. Eller gräva dem långt ner i underjorden. Jag håller inte riktigt måttet, eftersom mina prioriteringar och värderingar är så totalt snedvridna. Jag tycker nämligen (ve och fasa) att språket och budskapet är lite viktigare. Detta synsätt kommer jag som sagt inte långt med. Så – följaktligen Mirjam, är det dags att omprioritera och omvärdera. Eller kanske ska jag bara vara tacksam att jag och Skugge inte delar samma syn på journalistik, skrivande och saker i största allmänhet.

Hur man skriver

Det här kan jag inte ta åt mig äran för, men jag publicerar det ändå. Texten är skriven av ingen mindre än Tage Danielsson.

Det gäller att skriva så folk förstår. Ingen mening får ha mer än tio ord. Och bisatser ska man inte ha, helst. Folk gillar inte bisatser. Ju kortare meningar, desto större upplagor, och desto mera sting. (Se där, precis tio ord – man har det i kroppen!) Ibland kan det vara svårt att få in nåt vettigt. Sammanhang i så korta meningar. Politik är ju rätt komplicerat men då får man förenkla. Man kan ta bort nyanser för folk fattar ändå inte. Nyanser. Rakt på med storsläggan och hårda bandage och en geting. Här och där, det är modellen. Den femtonde är bäst för då kommer dragningslistan. Och då slipper man hitta på så mycket annat skriveri. Fast dragningslistan är svårläst så den får vi förenkla. Bara jämna tusental annars fattar inte folk. Jämna tal låter bättre också. En gång hade vi tvåtusen döda när Aftonbladet bara hade. Elvahundra! Där ser man kvalitetsskillnaden.
Det roligaste är att skriva skit om TV för det. Förstår folk.

Fotnot 1: komplicerat: svårt, lite marigt sådär.

På gatan där jag bodde

En tidskapsel har öppnats. Min mobil ringer och det är en barndomsvän som jag inte hört rösten på sedan ungefär tio år tillbaka. Hon ringer och frågar hur det är och hon låter vuxen på rösten. Hon låter inte alls som en elvaårig liten flicka längre. Ett barn skrattar och leker i bakgrunden. Ja, det är hennes barn – en ettåring.

Vi var elva år och bodde i samma trappuppgång på Kjellgrensgatan i Borås. Oskiljbara. Samtidigt som vi bråkade ungefär varje dag. Vi skrev djuplodande och melodramatiska brev till varandra och var på allehanda vis brådmogna. Det var en minst sagt spännande tid. Hennes syster var en liten sexåring, när jag flyttade därifrån. Nu är hon sexton år och det finns inte i min värld att hon har blivit så stor. Det får mig att känna mig som en sådan där gammal släkting eller bekant till mina föräldrar som varje gång de såg mig, gav mig en klapp på huvudet och sa ”vad stor du har blivit”.
Jo tack, ibland är jag en 21-årig 40-åring och det känns inte lätt.

Nu ska vi i alla fall ses till veckan. Prata gamla och nya minnen. Men mest blir det nog de gamla; de från Kjellgrensgatan.

Kanske glöden

Jag var runt arton år. Satt på stadsbibliotekets café i Karlstad, pennan i handen och blocket på bordet. Jag köpte väl min tredje kopp kaffe. Och så skrev jag. Säkert fyra sidor, oavbrutet. Inga tankar, inga tvekanden – bara väldigt många slarvigt nerskrivna ord. Det ligger nog kvar någonstans – underst i en låda, eller i en dammig kartong. Jag minns att jag skrev med blyerts, så texten har nog nästan bleknat bort.

Och jag minns att jag bestämde mig. Jag tänkte att det är ju det här jag vill göra. Det spelar ingen roll om det går dåligt, så länge jag får använda ord på ett eller annat sätt. Jag var arton år och jag var målmedveten. Någonstans längs den slingriga väg som lett mig dit jag är idag, så tappade jag bort något. Jag vet inte om det var lusten, inspirationen eller båda delarna. Kanske glöden.

Nu sitter jag i mitt vardagsrum, solen brinner utifrån så jag knappt ser texten. Det är snart fyra år sedan jag satt där på bibliotekscafét och bestämde mig. Pennan har bytts ut mot ett tangentbord och mina fingrar rör sig inte alls för det mesta. Jag stirrar på skärmen och tänker. Tänker alldeles för mycket och skriver alldeles för lite. Jag tror att det är den där strävan efter perfektion. Det är tydligen orkan i Göteborg nu.
Och jag ska laga pasta med ostsås. Det finns så många viktigheter i min vardag nuförtiden.

Vissa dagar är instängda och tysta

Nej – det blev ingen årsresumé. Jag antar att det är något försent den 11:e januari. Det hände inte så mycket ändå, förutom att jag bestämde mig för att äntligen skaffa hund, att äntligen flytta ihop med pojkvännen, att äntligen bestämma vad jag vill göra när jag blir stor ungefär tio gånger, för att varje gång hamna på ruta ett igen – på något mirakulöst sätt. Men framtiden är framtiden och jag låter framtida Mirjam hantera alla problem.

2007 bestämde jag mig (närmare bestämt idag) för att äntligen läsa Tolstojs Krig och fred. Den har stått i min bokhylla en längre tid nu och stirrat anklagande var gång jag gått förbi, vilket blir ganska ofta. Så nu kände jag att det var dags. Nytt år; ny stimulerande tegelstenslitteratur i temat geniala och sinnesrubbade ryska män. Givetvis återkommer jag med detaljerad recension.

För övrigt har de påstått att det ska komma snö idag, till och med i Göteborg. Klockan är nu 19.02 och det har regnat ihärdigt från tidig morgon, medan snön lyst med sin frånvaro. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir upprörd. Ge mig snö, nu genast!