Regnstad

Jag känner en lätt darrning på vänster sida av min underläpp. Det har pågått sedan i morse. Om det beror på överförbrukning av koffein eller bara allmän stress över livet, vet jag inte. Idag åkte jag in till stan för att kolla bokrean och inhandla lite andra småsaker. Jag hade väl egentligen inte planerat att köpa några böcker, men de röda märkena runt mina handleder efter tunga kassar vittnar om att det inte gick som planerat. Så – följande böcker blev det till sist:

  • Muren av Jean-Paul Sartre
  • Möss och människor av John Steinbeck
  • Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
  • Snö av Orhan Pamuk
  • Den amerikanske flickan av Monika Fagerholm

och sist men inte minst…

  • Sylvia Plaths dagböcker

Jag kände att jag måste vidta akuta åtgärder för att återfå min läslust. Så nu får den infinna sig igen en gång för alla, annars kommer jag verkligen börja oroa mig. Paradoxalt nog är det litteraturvetenskapen som tagit död på den. Men det kommer nog ordna sig.

När man kommer in i Nordstan, är det första man möts av en skylt med texten ”Jesus tycker om dig”. En man står bredvid och försöker locka till sig folk. Det finns så många anledningar att undvika det stället.

Annonser

Staden är stilla

Jag har införskaffat ett svart litet block, tydligen samma typ som Hemingway, Kafka och andra storheter använde sig av. Skriver man i den så kommer klottret i sinom tid utveckla sig till en storslagen roman – vänta bara. Den ska inge inspiration står det på baksidan. Eller var det prestationsångest? Det ligger nog och skaver någonstans i gränslandet där. Hur som helst kan jag se viktig ut, kan låtsas att jag är en reporter – med ett viktigt uppdrag som måste slutföras snarast.

För övrigt befinner jag mig i landet där tiden står stilla och allting har stagnerat. Förutom tristessen som alltjämt är bestående. Så roligt att dra allting till sin spets. Det är inte riktigt så illa, men jag börjar längta hem igen. Jag ser människor som jag inte sett sedan urminnes tider och det känns ibland som att jag kliver in i ett tidigare liv. Vid en busshållsplats såg jag idag en liten tjej som klätt upp sig i rosa kort-kort kjol, kraftigt sminkad och med ett nervöst uttryck i ansiktet. Hon ingav mig en känsla av att det var första gången hon klädde sig så. Igår hade hon kanske en stor tröja med ett par mysbyxor till och håret uppsatt i en hästsvans. Sedan hände något i stil med att några killar i 9A pekade på henne, skrattade och anmärkte på hennes barnsliga klädsel. Då bestämde hon sig för att det var dags för förändring – nu skulle hon också bli en riktig tjej som killarna i nian kollade in. Det kändes lite sorgligt att tänka så. Bredvid henne stod en gammal tant med pälsmössa och fin kappa. Och jag tänkte på kontrasten – och hur allt är en del av utvecklingen.