Lömska virus

Denna ständiga förkylning. Jag minns inte när den började och jag vågar inte längre drömma om när den slutgiltigt och en gång för alla kommer lämna min kropp ifred. Det här är ingen vanlig förkylning; den är lömsk och smyger omkring under ytan. Jag känner mig pigg och kry i en vecka, börjar känna mig lite levande igen – och precis då slår den till. Och så sitter man med svullna halsmandlar och dricker så mycket kamomillte med honung i, att smaken av det så småningom blir plågsamt välbekant.

Och dessutom är det vår ute. Det gör ju situationen ännu finare.

 

Annonser

nonsens non sens

När jag var mindre hade jag stora komplex över min skrivstil, speciellt mina r. Det blev spretigt, alldeles för stort och inget flyt hos de kantiga bokstäverna. Jag försökte härma en annan, vars skrivstil alltid var nästintill perfektion. Men mina försök var förgäves och jag fick helt enkelt vänta tills plågsamma årskurs sex tog slut och vi inte längre blev påtvingade onödigheter som att skriva skrivstil. Det känns än idag besvärande ibland, när jag försöker få till min signatur. Speciellt om det är en väldigt viktigt underskrift, till exempel till körkortet. Där fick jag samla alla mina krafter och min energi, vilket ändå resulterade i någonting halvdant. Så förr i tiden tyckte jag det vore fint om jag fick byta namn till Malin eller Anna. Det är perfekta signaturnamn. Pennan flyter på utan att stanna till, det blir mjuka runda bokstäver. Helt underbart. Men mitt namn – där ska pennan upp och ner och hit och dit, ett r finns med så klart, och sedan två prickar. Det kommer aldrig bli flyt i mitt namn och jag måste börja acceptera det.

Så, med detta sagt ska jag sörpla i mig det sista kaffet, promenera iväg till spårvagnen i raskt tempo, missa spårvagnen, vänta på nästa, åka till skolan och ha någon form av muntlig redovisning. Grattis till mig.

Nio liv

Jag tittade lite på en dokumentär om barnatro nyss. En präst eller vad han nu var för något, hade verkligen det mest snedvridna resonemang jag någonsin hört. Jag blev nästan lite rädd och satt och gapade stort i soffan. Jag kommer (tack och lov) inte ihåg exakt vad han sa, men i princip gick hans resonemang ut på att om inte Gud finns, då skulle ju folk inte ha någon moral i kroppen. De som låter bli att mörda, våldta och begå andra hemskheter – gör det alltså för att de vet att Gud finns. Eeeh? Det är för dumt för att ens förtjäna någon mer kommentar.

Jag har en gnagande känsla av hunger i magen trots att jag varit på kalas och vräkt i mig smörgåstårta. Jag försöker sysselsätta mig medan jag längtar hem. Jag äter äpple och spelar poker. Jag förlorar pengar. Jag börjar alldeles för många meningar med jag. Dålig textbindning. Och äpplet är redan slut. Denna hunger.