om svårigheterna i att överleva i vardagen

En bra dag börjar så här: Man spiller ut hela koppen med morgonkaffe i knät, över skrivbordet, tangentbordet och golvet. Det tar ungefär en tiondels sekund innan den olidliga hettan tränger igenom jeanstyget och in i huden. Sedan gör det ont. Jeansen kränger man av sig så fort det bara går, slänger de i blöt i handfatet. Hunden tittar frågande på hela spektaklet. Försöker sedan rädda tangentbordet, men inser snart att det är lönlöst. En hel rulle med hushållspapper går åt och hela lägenheten luktar kaffe. Utspillt kaffe blandat med disktrasa.

Häller upp den sista skvätten kaffe som finns kvar i kannan och försöker plugga en stund.

En ännu bättre dag fortsätter med att man håller på att bli prejad av vägen, av en gigantisk lastbil. Man tar sig inte ut på motorvägen eftersom vissa lastbilschaufförer tycker att de äger hela vägen. Och äger man hela vägen så behöver man inte byta fil – inte heller ha koll på några bilar omkring, inte ens om man skrapar i deras backspegel. Det var bara att tvärbromsa och undvika lyktstolpen framför oss. Som tur var lyckades jag med detta och det hela slutade väl.

Nu sitter jag återigen med en kopp kaffe och en muffin. Försöker trösta mig själv lite.

Annonser

frågorna som skaver

Jag inbillar mig att motivation och inspiration går att finna i en kopp kaffe och en saftig och söt blåbärsmuffin från Ica Maxi. Nu är två koppar kaffe uppdruckna, två muffins uppätna och boken Kulturjournalistikens grunder ligger uppslagen med texten tryggt vänd emot bordsskivan. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Knappt har jag påbörjat kursen förrän jag känner att jag inte orkar. Till saken hör att det är intressant, men de ständigt återkommande frågorna ligger och skaver och är i vägen; vad har jag för nytta av det här? Kommer jag jobba med det? Är det värt det? Och ett stort mörkt åskmoln i bakhuvudet representerar den stadigt växande studieskulden.

Det känns som att alla i min bekantskapskrets läser till något, ungefär nio av tio till lärare. Och det är nog därför min motivation tryter – jag vet inte vad jag läser till. Mitt mål, om jag ens har något längre, är diffust och inte alls inom räckhåll. Eller det går i perioder det där med målmedvetenheten. Jag har min stunder av resolut och ambitiös framåtsträvan. Då ser jag allting glasklart och det förefaller nästan löjligt enkelt. Finns väl inga hinder, tänker jag. Möjligtvis är jag berusad vid dessa tillfällen. De passerar i alla fall förbi, dessa glimtar av klarsynthet, och återigen hamnar jag i samma gamla tankebanor.

Borde sluta ställa så många frågor till mig själv om mitt liv och min framtid; jag har ändå inga svar. Borde ta det som det kommer. Läsa det jag vill läsa och sedan söka jobb som jag vill ha.

Eller:

Borde börja planera, strukturera och göra upp en studieplan som jag håller fast vid. Borde sluta betala för att läsa flumkurser som inte tar mig någonstans. Borde börja dricka grönt te istället för kaffe – och sluta föra ett osunt leverne.

 

Fina, fina argbiggan

Jag kliver av spårvagnen i brunnsparken, smutsiga grådassiga brunnsparken med alla duvor som trängs på marken och gamla parkbänkar täckta med blöta höstlöv. Jag måste in till Nordstan och handla och jag känner i varje beståndsdel av min kropp hur mycket jag avskyr stället. Det är trängseln, alla påträngande försäljare som säger har du tid en stund? med påklistrat leende. Nej, jag har lite bråttom, svarar jag – men det skrämmer inte de giriga försäljarna. Jahaa, men då kan jag gå med dig en stund, får jag till svar och så promenerar de gladeligen vid min sida. Det enda jag tycker om med Nordstan är att stå på andra våningen (eller i rulltrappan) och betrakta människorna som desperat försöker undslippa dessa försäljare. Det vanligaste är nog att de tar en liten omväg förbi, eller att de tar upp mobilen och låtsasläser ett sms när de går förbi. Alltid lika underhållande.

En hund ligger fastbunden i en lyktstolpe ute i Brunnsparken. Hon sjunker in i omgivningen; lika grådassig och gammal. Jag känner impulsivt att jag vill ta med mig henne hem och krama om henne i soffan, trots att hon nog luktar fruktansvärt. Det gör mig inget. Hon påminner mig om Argbiggan; det var en bok som mamma högläste för mig när jag var liten. Argbiggan var en byracka som ingen ville veta av, hon blev bortjagad och barnen kastade saker på henne. Givetvis slutade det fint med att hon hittade ett hem. Kanske är det den boken som har gjort att jag alltid vill ta hand om djur. Speciellt djur som är arga, missförstådda och som ingen annan klarar av. Min favorithäst i stallet var ju Grolliver – hästen som nästan alla betraktade med fasa i blicken. Men jag skulle minsann klara av honom och vi skulle minsann bli vänner. Vi blev aldrig riktigt det.

Jag går in på akademibokhandeln, köper ett fint block, en fin penna och en ännu finare kalender. En kalender i basic röd plast och jag tänker att mer stilrent kan det inte bli. Den får i vanlig ordning representera mitt nya strukturerade höstjag. Innan den blir naggad i kanterna och smutsig och saker och ting återgår till det vanliga.

Jag tittar ut genom mitt fönster och tycker mig skönja snöflingor bland alla regndroppar. Snöflingor. Den fjortonde september. Kanske är det bara inbillning.

Kulturnissarna och lilla jag

Denna press. Jag vet inte hur jag ska komma igång med kulturjournalistiken. Vet inte hur jag ska komma ikapp alla dessa sjukt kulturella människor jag har till kursare. Ägnar mig nu oavbrutet åt att läsa kultursidorna på DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan i hopp om att kunna bidra med något vettigt. Jag inser nu hur isolerad jag varit den senaste tiden. Som första uppgift ska vi i grupp bilda en skribentelva, det vill säga ett fotbollslag av gruppens favoriter bland kulturjournalister. Inte nog med att det är en minst sagt flummig uppgift, jag måste dessutom sitta och namedroppa kulturskribenter jag inte känner till. För övrigt är jag fortfarande lite inrutad i Svenskans mönster, där uppgifterna bestod av att plocka ut alla satsdelar ur en text, analysera vissa språksociologiska mönster, samt diverse andra konkreta uppgifter. Det ingav ändå ett visst mått av tillfredställelse att ägna sig helhjärtat åt nördiga grammatikuppgifter. Jag avskydde det emellanåt, men nu saknar jag det lite. Hur som helst; jag ska nog komma ikapp. Behöver bara sitta klistrad framför skärmen ett antal timmar.

Verkligeheten är egentligen ganska blek i jämförelse med hur ord kan måla upp den, få allting att verka så fint att det pirrar långt in under huden och man bara vill krypa in i texten. Den där känslan som kan infinna sig när jag läser en beskrivning av en kylig höstkväll i Göteborg, hur någon går längs Vasagatan och betraktar människor, andas in höstluften i djupa långsamma andetag och hur ingenting annat än nuet existerar. Och hur jag tänker att jag vill vara den personen, vara på den platsen, tänka de tankarna, leva det livet, bli upprymd av de känslorna. Åtminstone en liten stund.

Eller så är situationen rakt motsatt – jag upplever något och tänker att det här måste jag fånga i ord. Men någonting i orden fattas hela tiden, en ogripbar förnimmelse. Och man vet att det är ingen idé, för beskrivningen blir aldrig hel.

Hela livet

Jag lyssnar på Death cab och Stina sover vid mina fötter. Sover sådär djupt att ögonen rullar så bara ögonvitan skymtar fram bakom fladdrande mörka ögonfransar. Spastiska ryck i tassar och korta stötvisa andetag. Så vaknar hon plötsligt av hundskall utanför fönstret, sänker sakta huvudet mot det kalla golvet och somnar om på nytt.

Han ställer sig bakom mig och läser, säger efter en stund ”Du borde fortsätta skriva. Hela livet.” Och alla som jag jämför mig med borde jag antingen fullständigt strunta i eller se som mina förebilder. Han är bra på det där att vända saker till sin egen fördel, till något positivt. Jag är inte lika bra på det, men jag försöker.

Folk som jag inte pratat med på flera år loggar in på msn och jag tittar på deras bilder. Undrar vad dessa människor har för sig och vart tiden tog vägen. Men jag ska inte bli nostalgisk nu – det har jag inte tid med. Jag ska ta spårvagnen in till stan och förhoppningsvis hitta nya skor.

Något

Ett slags akut behov våldgästar mig sådär som det brukade – något som kan liknas vid inspiration. Ett hopp om något finns kvar, trots alla månader av inget skrivande alls. Vardagliga iakttagelser och intryck, till synes helt meningslösa. Men det gör inget, för även om jag inte vet vad så är det något. Något som är slarvigt, ogenomtänkt och inte alls bearbetat. Jag är i regel väldigt dålig på att bearbeta, även om jag vet att det är det viktigaste. Därför drar jag mig för det.

Så jag drar fram ett tomt kvitto istället, där jag står bakom kassan i väntan på nästa kund. En lång remsa, och jag böjer mig ner över disken och fyller den med tomma ord som inte alls är tomma. Hinner precis skriva sista bokstaven, stoppar ner den i min trånga jeansficka, tittar upp ler och säger ”Hej. Var det bra så?” Ja, det var bra så.

Nu ska jag börja göra saker som jag borde göra. Så jag kan sluta säga att jag borde.

 

Är ni lyckliga?

Det värker på en viss punkt ovanför min armbåge. Jag försöker nypa bort det. Jag tror det är tröttheten som gör det. Står i kön på Ica och fantiserar ihop historier om människorna runt omkring mig. Min blick kan inte fokusera på något – fastnar helt i tankarna och glömmer bort att det är min tur. Du kan dra kortet nu, säger kassörskan. Tjejen framför mig skrattar högt åt något hennes kille säger. De har precis storhandlat och skaffat icakort. Är ni lyckliga tillsammans? undrar jag för mig själv och får inget till svar. De går iväg med sina stora kassar, med sin stora hushållsost.

Nu tänkte jag skriva upp allting som jag borde göra, men insåg istället att det jag verkligen borde göra är att sova. Sova länge och djupt. Så fort jag åkt in till centralen för att hämta min fina pojkvän och förhoppningsvis inte köra in i en lyktstolpe.