Underbara, fantastiska skrivkramp

Min kväll består av att skapa en krönika och att komma till insikten att det är svårt. Eller så är det bara så att jag försatts i ett skrivkrampsliknande sinnestillstånd, som verkar omöjligt att ta sig ur. Därför tänkte jag mig ett litet försök att värma upp. Som i gymnastiken, när man hoppar upp och ner, viftandes med armarna åt alla håll och kanter. Det ser för jävligt ut, men det är befriande. Uppvärmande. Dessa sorgliga rader är inget annat än hoppande och viftande armar. Det är ett tappert försök att få fram lite kreativitet, att åstadkomma åtminstone något, även om detta något brister på alla sätt och vis.

Så jag sätter på bra musik, en desperat anstränging att försätta mig i rätt sinnesstämning, men det förefaller bara sätta ännu mer press på mig. Pressen att åstadkomma. Ska det vara så svårt att skriva en krönika? Jag läser krönikor var och varannan dag. En välbeprövad metod är ju att bara skriva, skriva, skriva utan att ens titta upp från tangentbordet. Det är alltid lite spännande att se resultatet. Man hamnar i ett nästintill meditativt tillstånd och så märker man sedan att man skrivit om gröna päron som håller på att ta över världen. Eller kanske något mer seriöst. Vem vet? Min hund slickar mig i knäet, på mitt lår, och jag tror det är ett försök att hjälpa mig på traven. Kanske säger hon åt mig att skriva något om henne. Om hennes sätt att rycka spasmiskt i tassar och ben, när hon sover. Eller hennes sätt att torpedera mig som en raket när jag stampar uppfordrande med foten i marken.

Eller så har jag bara gamla matrester på mina jeans. Det är också en rimlig förklaring.

Annonser

Ältande, del 3

Jag ska ta jobbet. Tror jag. Jobbar kanske ett år eller så. Till våren söker jag eventuellt till journalistprogrammet istället. Eller så skriver jag bara på och kallar mig autodidakt. Är det lite väl naivt av mig att tro att det kommer gå vägen, när folk som har examen i journalistik knappt får jobb? Kanske lite naivt, ja.

Hur som helst är jag inte riktigt nöjd som det ser ut nu. Jag kommer inte igång med kursen när jag läser på distans, så enkelt är det. Och jag behöver ett break helt och hållet från studierna. Just nu är jag fast i något mitt i mellan studier och jobb. Det känns nästan ännu värre, för jag ägnar mig inte helhjärtat åt något av det. Däremot vet jag inte hur det kommer lösa sig med hunden om jag läser journalistprogrammet, med alla långa dagar. Men det ordnar jag då – på något sätt. Det bor en liten optimist någonstans inom mig.

Jag har insett att det inte är så slutgiltigt att ta jobbet. Det går att säga upp sig om jag inte trivs, eller om jag kanske vill plugga redan till våren. Det är inte hugget i sten. Jag är bara rädd för att jag ska bli sådär bekväm och nöja mig. Nöja mig med jobbet där jag inte alls utvecklas, nöja mig med att inte satsa på det jag verkligen vill, nöja mig med en tillvaro som kunde vara så mycket bättre.

Jag lovar härmed att aldrig nöja mig.

plus minus noll

Idag är en aggressiv dag. Anledningarna är många. Nej, egentligen finns bara en huvudanledning. Alla andra är bihang, som skapas i mitt ilskna huvud allteftersom jag hittar något mer att vara arg på. Som att vattnet i duschen är alldeles för kallt, munstycket kan inte hållas uppe så jag måste hålla det själv, min mage gör förbanant ont, jag hittar inte de kläderna jag vill ha, etcetera. Men huvudanledningen för mina aggressioner är följande; min oförmåga att fatta ett beslut (att fatta rätt beslut). Jag tänkte hela dagen igår, hela kvällen igår och idag så har jag tänkte lite till. Det jag kommit fram till är att min ambivalens är beständig. Jag har försökt analysera vad den bottnar i, denna ambivalens. Är det rädlsan för att fatta fel beslut? Är det den skrämmande slutgiltigheten i ett beslutstagande? Jag väljer en sak, och går då miste om något annat. Jag hatar att gå miste. Det är därför jag ofta funderar på hur mitt liv skulle se ut om jag inte gjorde ett specifikt val för kanske fyra år sedan. Det har inte att göra med att jag är missnöjd över hur mitt liv ser ut. Nej, det handlar om att jag vill veta hur det hade kunnat se ut.
Så jag försöker fundera på hur mitt liv skulle se ut om jag väljer att ta jobbet. Jag anstränger mig för att strukturera upp mina tankar, tänka rationellt i plus-minus.

+ Jag skulle nog trivas med jobbet. Slippa ta studielån ett tag. Få tillfälle att fundera på vad jag vill göra, istället för att läsa en kurs utan att riktigt veta om jag vill/kan/kommer att jobba med det i framtiden. Skulle få lite mer pengar.

-Det skulle inte bli lika mycket ledigt. Jag skulle förmodligen inte kunna läsa kulturjournalistik, eller slita ihjäl mig för att hinna med båda delarna. Jag skulle inte ha lika mycket tid till hunden. Det kanske är så att det här jobbet blir en utväg. Jag vågar inte satsa på skrivandet och då blir jobbet en bra undanflykt. Jag borde våga satsa istället.

Det blir plus minus noll. Givetvis.

Alla dessa beslut

Jag biter sönder mina nagelband och andas försiktigt in. Drar jag ett djupt andetag så hugger det till i hjärtat på mig, så där som det kan bli ibland. Jag inbillar mig att något håller på att gå sönder där inne, någon liten beståndsdel som fyller en otroligt viktig funktion, och så stannar det bara upp. Allting tar slut. Det kan hända när jag minst anar det. Till exempel när jag läser min kursbok Medier, genus och makt, eller när jag hjälper hunden upp i soffan för att hon inte kan ta sig upp själv, eller när jag tar en klunk av det kallnade kaffet. Eller nu. Men jag andas på och låter det passera.

Jag har hamnat i ett vägskäl, för att använda en väldigt utsliten fras. Blivit erbjuden heltidsjobb i en hundbutik, i princip omgående. Det innebär att jag får säga upp mig från butiken jag jobbar i nu och förmodligen hoppa av kursen. Kursen som jag hela tiden säger att jag ska komma igång med, men aldrig kommer i gång med. Kursen där jag får tillfälle att skriva och utveckla mitt skrivande, som jag alltid velat. Men jag ger upp, gång på gång. Den första tanken som upprepat sig i mitt huvud den senaste tiden, är hur svårt det är att lyckas som journalist. Denna tanke är tätt följd av funderingarna: Vill jag verkligen lyckas? Vill jag lägga allting åt sidan och fokusera stenhårt på en karriär som journalist alternativt frilansskribent? Svaret är nej, utan några som helst betänkligheter. Jag är helt enkelt ingen karriärist, även om en del av mig gärna vill framstå som det. Däremot vill jag absolut ha ett stimulerande och utvecklande yrke. Jag står inte ut med ett jobb som man bara går till och det händer i princip samma sak dag ut och dag in. Variation är ett måste.

Nej, jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Ingen slutsats, ingenting. Och jobbet ska jag lämna besked om imorgon. Förmodligen tackar jag nej och fortsätter läsa kulturjournalistik.