Catch 22

Klockan är 14.36 och jag vet att jag måste vara på jobbet snart. Så jag stressdricker för starkt kaffe, stresskriver och lyssnar halvhjärtat på oljudet från TV:n. Min hals gör ont och mina lår värker. Jag undviker ihärdigt att resa på mig. Jag har varit ute och sprungit och ätit nyttig lunch idag. Vet inte vad som händer, men det känns bra.

Det duggar ute och gråheten är alldeles för beständig. Men jag tänker positivt, för jag ska omkullkasta min negativa grundinställning och införskaffa en ny. En som inte alls är negativ. Pessimissten inom mig ska ej få härja fritt längre. Det är planen och förhoppningarna är stora. Nästa torsdag börjar jag jobba heltid. Den instinktiva känslan som kom över mig var obevekligen nerslående, nästan deprimerande. Jobba. Heltid. Hela tiden jobba. Jaha, och hur ska detta gå? Men nu ska jag inte tänka så mer, jag anstränger mig för att vända på det hur tungt det än är. Nu ska jag tänka på att bara ta det lugnt, se jobbet som ett avbrott från alla måsten och all press, se det som ett bra sätt att tjäna pengar så jag kan resa till sommaren. Tänka att det här gör jag just nu, om ett halvår kanske jag gör något helt annat och ja, lev i nuet och be happy, osv.

Denna negativa grundinställning är inte på något sätt ristad i sten, det är bara så det känns. I själva verket; när jag vidgar perspektivet inser jag att enda anledningen till att den känns så orubblig är att jag förhåller mig till den med en negativ inställning. Så för att bryta den måste jag tänka positivt, men för att kunna tänka positivt måste jag bryta den. Ett fantastiskt moment 22, med andra ord. Nej, jag överdriver lite bara. Jag är definitivt kapabel att vända på det, även om det kanske tar sin lilla tid. Det är mycket jag behöver vända på och ändra på nu för tiden och ibland ter sig allt så omöjligt stort, så omöjligt att greppa. Det är då jag försöker bryta ner det i mindre beståndsdelar, andas lite lugnare, lägga ena biten där, stoppa undan den andra en stund. Och ta en sak i taget.

Annonser

Happily ever after

Jag är rädd att jag börjar bli cynisk. Jag skojar om det och viftar bort det, låtsas som att det inte är på riktigt. Men hur ligger det till egentligen?

Egentligen: par som ser så förbaskat påklistrat lyckliga ut och jag tänker att det kommer ändå ta slut när som helst (snudd på bitter, jo tack jag vet). Min vän som ringer en tidig morgon och gråter, tror att hennes pojkvän ska göra slut, och hon säger gång på gång att hon är ingenting utan honom, absolut ingenting. Jag som tänker att jag absolut aldrig vill känna så, som ett ingenting utan honom, vem han än må vara. Att nå den gränsen där det känns som att livet inte kan fortsätta utan honom, det är väl ungefär just där som man förlorar sig själv eller? Är jag cynisk nu? Eller bara sund och realistisk? Allt är ju relativt. Men jag vet i alla fall att jag aldrig vill känna mig så beroende av någon – älska kan man göra ändå. Och givetvis faller man samman, om det tar slut. En känsla av att man har tappat precis allt infinner sig, medan man trevar runt i mörkret eller halvdunklet. Men någonstans inom en måste det finnas där för att kunna plockas fram när man är redo – kalla det inre trygghet eller självkänsla eller blahablaha – det är i alla fall det som gör att man är allt annat än ett ingenting utan honom.

Jag tänker på de som har uppfattningen att man ska kämpa in i det sista i ett förhållande. Och visst, jag kan hålla med om att man inte ska ge upp när det kommer motgångar. Men det finns gränser även här tycker jag. Varför fortsätta kämpa in absurdum, om man uppenbarligen inte är lyckliga tillsammans? Vad är syftet? Och varför inte bara släppa taget om varandra och gå vidare? Bli lyckliga på varsitt håll istället. Människor förändras och man växer ifrån varandra, det är verkligheten. Vissa har blivit för indoktrinerade med ”och så levde de lyckliga i alla sina dar.”

Sedan är det rädslan för att vara med någon bara för att, utan att egentligen veta varför. Stanna kvar av rädsla för att lämna. (Som Kierkegaard så klokt påpekade: Att våga är att förlora fotfästet ett tag, att inte våga är att förlora sig själv.) Det är självupplevt, och kanske har det gjort mig cynisk. Jag har börjat tänka på hur många som bara fortsätter vara med varandra, som två gamla fåglar instängda i en bur. Usch, vilken ångestframkallande och dålig liknelse. Men det är nog så mycket vanligare än man kan tro.

Så jag kanske kan kallas cynisk, vad vet jag. Men slutsatsen på denna långa utläggning är att jag är nöjd med att vara det, i så fall. Hellre lutar jag lite åt det hållet, än tappar bort mig själv i ett känslotöcken.

Anteckningar om något viktigt

Jag bestämmer mig för att ikväll – då ska jag minsann vara kulturell och stärka min intellektuella ådra; jag ska läsa böcker (ett par stycken på samma gång nästan) och så ska jag plöja igenom kultursidorna på DN, och så ska jag och så ska jag… Och de gångerna jag känner mig sådär till bristningsgränsen fylld av motivation och lust att läsa, skriva, vara kreativ, lära mig – ja då slutar det allt som ofast med att luften bara går ur mig. Men jag skriver ju åtminstone, och jag har läst ungefär fyra sidor. Alltid något?

Egentligen, om jag nu vill vara kulturell, så borde jag gå på filmfestivalen. Eller borde, jag vill gå snarare. Men det känns som att jag inte gör något annat än jobbar nu för tiden och när jag inte jobbar är jag nästan konstant sådär jävla tråkigt segtrött. Sådan trötthet som inte sömnen kan råda bot på, utan man bara går runt i en grådassig dimma. Sedan kommer helgen, då dricker man rödvin och går runt i en mera angenäm och inte lika grådassig dimma. Jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Jag förstår över huvud taget inte hur folk hinner och orkar med att jobba heltid. Ja just det, man prioriteeerar och planeeerar. Jag är inte gjord för detta.

Ska lägga mig och läsa och drömma mig bort istället. Inte tänka deprimerande tankar om heltidsjobb och strukturerad vardagstristess.

 

Här är gatorna alldeles för små

Just idag tänker jag alldeles för stora tankar för mitt eget bästa. Tankar som inte leder till något annat än uppgivenhet och ångestklump i magen. Tankar om livet. Det kan aldrig vara bra att tänka stora tankar om livet en måndagseftermiddag när man är ledig och trött – det säger ju sig självt. Vad gör jag med mitt liv, vad vill jag göra och vad kommer jag göra, etc. etc. Det känns som att jag haft denna inre monolog förut, sisådär femntonhundra gånger. Någon gång borde jag väl ändå mogna lite, växa upp och sluta tonårsgrubbla över min tillvaro tills allt känns totalt meningslöst, fast det egentligen inte är det. Ständigt detta stressande inre tvång att jag måste göra så mycket och hinna med så mycket; är jag stillastående för länge så fortsätter allting utan mig.

Just idag känner jag mig alldeles för mycket som när jag var nitton och fortfarande bodde hemma, instängd i ett trångt litet utrymme, i en allt för välbekant liten stad och med alla drömmar om framtiden bultande under ytan. Och jag anstränger mig för att tänka logiskt och systematiskt, försöker nå fram till någon sorts förklaring till varför jag aldrig är riktigt nöjd. Varför jag alltid längtar efter och önskar mig det där andra som jag inte har just nu. Varför jag inte kan bara vara. Jag ska ju jobba och tjäna pengar, spara pengarna, resa ett tag och sedan plugga. Men jag blir otålig, vill att allt ska hända precis nu. Jag ska skärpa till mig. Detta leder som sagt ingenstans.

Jag har på senaste tid insett det stora nöjet i att googla – så nu googlar jag på precis allt, i förhoppningen att hitta något spännande och fascinerande. Just idag googlar jag på livet och kommer in på en samlingssida för ordspråk – 109 800 stycken finns det. Han har samlat på ordspråk i sjutton år, skriver han. De är sorterade i olika kategorier, så jag klickar mig in på livet, blundar och letar upp ett, inbillar mig att det kommer ha någon avgörande betydelse för mig.

Det är lättare att leva än man tror; det gäller bara att acceptera det omöjliga, klara sig utan det nödvändigaste och stå ut med det outhärdliga. – Kathleen Norris. Ja, det lät ju fint. Tack Kathleen.

 

When you lose something you can’t replace

Jag står utanför Shell i regnet och stormen. Måste handla genom luckan eftersom de av säkerhetsskäl har butiken stängd efter 22. Skrapar ihop mina tjugo kronor och femtio öre, frågar om dem har något bröd. Jag fryser och känner mig tragisk. Hon säger att de har lingongrova och något annat så jag väljer något annat.
– Vad kostar det förresten?
– Tjugofem.
– Jaha, ojdå. Hade visst bara tjugo och femti så då får det vara.
Hör i samma sekund någon bakom mig, en kille som pratar med mörk röst och lätt brytning.
– Behöver du något? Jag kan fixa! säger han och ställer sig alldeles för nära.
– Eh nej tack, det är lugnt, svarar jag och går tillbaka till bilen. Jag har svårt för folk som säger att de ska ‘fixa’. Förutom när Chris Martin sjunger ”and I will try to fix you”, men det är en annan sorts fixa. Vore det Chris Martin som stod bakom mig i kön utanför Shell och erbjöd sig att fixa hade jag alltså troligen inte avböjt.

Jag kliver in i bilen och känner hur jag nått botten på alla tänkbara sätt. Precis då hör jag Miss li’s skränande röst ur bilstereon, på mycket hög volym. ”I’m so poor won’t you lend me some money, I’m so poor won’t you lend me some money, yey.. lend me some money.. lend me some money..” Timingen kunde inte vara bättre. Och jag kan inte låta bli att le och tänka att mitt liv är rätt så komiskt. Jag är ju själv en sucker för tragikomik, så det borde kännas fint att det genomsyrar mitt liv nu. Jag borde känna mig nöjd att jag nått ända hit.

This town kills you when you’re young

Jag hostar, snörvlar och stapplar idogt fram i januarimörkret, som så många andra, fast som ingen annan. När jag inte stapplar ligger jag på soffan invirad i en varm filt, men fryser ändå, och med en halvt uppdrucken kopp te framför mig. Urholkad och alldeles för tunnhudad just nu, nästan transparent, och utan att riktigt veta hur så hamnar jag där igen – på bristningsgränsen. Jag tittar på Simpsons och kommer på mig själv med att börja gråta för att Bart överger sin hund (kan förvisso ha att göra med att jag precis lämnat bort min egen), sedan zappar jag över till Idrottsgalan där Kajsa Bergqvist blir rörd till tårar av alla applåder hon får och klumpen i halsen kommer tillbaka. Nästan vad som helst lyckas frammana klumpen och jag försöker inte värja undan det på något sätt, försöker heller inte komma med massa ursäkter och jag försöker verkligen inte dunka mig själv i ryggen och säga ”Ryck upp dig nu!”. Jag försöker inget.

Jag börjar undra hur mycket mer som ska kunna hända, vad väntar runt nästa hörn? Vänder mig uti ingenstans och frågar någon ”räcker det snart eller?” fastän jag inte tror på gud eller någon annan någon. Visserligen är en del av det som hänt senaste tiden mina egna beslut, men inte allt. Här kommer den; min självömkande lista över vad som hänt de senaste tre månaderna (väldigt sakligt och torrt skriven märkte jag i efterhand):

– Min hund blir sjuk och får ligga på djursjukhuset en vecka. Ett tag visste jag inte ens om hon skulle klara sig. Men hon återhämtade sig sakta men säkert. Räkningen slutar allt som allt på ca 50 000 (som tur är har jag bra försäkring, så jag betalade 10% – ‘bara’ 5000 alltså.)

– Jag avslutar ett fyra år långt förhållande. Visserligen rätt beslut, men ändå en omställning. Helt plötsligt utan bostad i Göteborg och vet varken ut eller in, på flera olika plan. Min arbetskompis är en räddande ängel som låter mig flytta in hos henne.

– Min älskade hund driver mig till vansinne (nästan). Inte för att det är något fel på henne, utan för att all min energi och ork har runnit av mig och ligger som en liten pöl vid mina fötter. Hela jag känns för övrigt som en liten ynklig pöl ganska ofta nu för tiden. Ett studsande energiknippe är alltså något jag inte har plats för i mitt liv nu, känns det som. Av den anledningen – och av flera andra – så vet jag inte om jag kan ha kvar henne.

– Min bil lägger av på en grusplätt efter att jag varit ute och gått i skogen. Får ta tåget till Karlstad över jul i stället, och bilen står kvar där i två veckor bara för att jag inte orkar ta tag i det. Slutligen gör jag det och får den fixad ganska billigt, tänker att nu vänder det nog.

(de sista två punkterna är dagsfärska händelser…)

– Frugan min ringer på morgonen och berättar att hon krockat. Hon hade lånat min bil till sina föräldrar och var på väg hem igen. SOM TUR ÄR (eller vad man ska kalla det, änglavakt skulle mamma säga) så klarade sig både hon och hennes hund. Med tanke på att det var en lastbil hon krockade med så kunde det gått bra mycket värre. ‘Tänk om-tankarna’ är svåra att slå undan när det händer något sådant här. Min bil är däremot förstörd och givetvis är den inte helförsäkrad. Men just nu skiter jag fullständigt i bilhelvetet ändå.

– Idag var även dagen då jag lämnade bort min hund. Inte lämnade bort som i sålde, utan lämnade till en bekant, för att få avlastning ett tag. Väldigt välbehövligt just nu, så på ett sätt känns det så klart bra. Jag får tid till mig själv, och det leder förhoppningsvis till att jag kan fatta ett beslut angående henne. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att jag precis tagit första steget i att göra mig av med henne. Och det är en upprivande plågsam känsla. Det gör ont helt enkelt, vad mer kan jag säga?

Så nu sitter jag här hemma, väntar på att frugan ska komma hem från sjukhuset, känner mig mer än någonsin som en liten pöl och undrar för mig själv om det kanske kan räcka nu, kanske. Har en känsla av att det inte gör det. Och jag tänker inte leverera klyschan att allting har en mening. Däremot finns det någonstans därinne, som ett litet frö eller en svag röst. Att det som inte dödar härdar. Att jag ironiskt nog kanske kan bli starkare genom att brytas ner och våga erkänna att jag mår dåligt för en gångs skull, istället för att ständigt upprätthålla och polera fasaden. Att jag kan bli stark på riktigt, istället för på låtsas.

Jag ger bara löften till mig själv

Drottningen av obeslutsamhet. Nu sitter jag här och ångrar att jag bestämt mig för att inte läsa kulturjournalistik längre, och att jag inte har gjort ett endaste dugg den senaste delkursen, bara låtit den glida obemärkt förbi. Jag har inte haft en tanke på att plugga senaste tiden, för det har inte riktigt fått plats tillsammans med allt annat som varit. Inte alls konstigt. Men ändå; nu när jag loggar in på kurssidan, läser alla bok – och filmrecensioner, läser om seminariet och föreläsningarna nästa vecka – då känner jag mig för att boka en biljett till Malmö och åka dit. Längtar efter att prata med kursare, ge feedback på texter och få feedback på mina egna, diskutera och känna att jag hela tiden utvecklas och vill fortsätta utvecklas i skrivandet. Längtar efter stämningen och känslan som infinner sig, när det finns så mycket inspiration i luften att man bara kan räcka ut handen och plocka till sig lite. När det bara känns rätt allting och man tänker att det är precis det här jag vill göra just nu, vem bryr sig om framtiden och svårigheterna i att ta sig ut på arbetsmarknaden?

Suget efter att utvecklas finns konstant, jämte rädslan för att slockna totalt, bara nöja mig och inte satsa fullt ut. Fast den rädslan är egentligen obefogad, för jag har ju faktiskt lovat mig själv att aldrig bara nöja mig. Och det är inget löfte jag tar lätt på. Jag ska jobba ett tag och sedan – när det känns som att jag ska gå sönder i min meningslösa tillvaro, uppfylld av tristess och dränerad på all inspiration – då ska jag börja plugga igen och motivationen ska hålla i sig i minst två år. Sedan får jag väl sitta där med skyhöga studieskulder och tvingas ta ett jobb i någon butik någonstans. Den dagen, den sorgen. Jag tänker ändå göra det som jag vill göra.

Jag såg att jag fått betyg och kommentar på första delkursen också. ”Språkligt: bra flyt. Lite fegt ibland, eftersom du mycket väl skulle kunna ta ut ditt språk på nyare marker och försöka göra något nytt med det som du inte testat förut. […] Jag tycker att du skriver så pass bra att du borde utmana dig själv lite mer när du sitter vid datorn. Tänk på det och testa lite: tänj på dina egna gränser.” Han har så rätt, så rätt. Och jag blev glad av att läsa det, samtidigt som jag blir otroligt trött på mig själv. Jag måste sluta stoppa in mig i en kvadratisk mall, som varken är för stor eller för liten, som inte direkt sticker ut åt något håll, utan är helt lagom. Den bara är. Språket flyter, men texterna i sig blir intetsägande så länge mallen består. Jag ska sluta med det, inte bara i skrivandet utan över huvud taget. Ännu ett löfte.