I’m so cold-hearted

Hur ställer du dig till det faktum att ditt liv går i 180 samtidigt som det står helt stilla och du vet inte alls om du ska skynda på eller bromsa? Jag ställer mig nog lite mitt i vägen där, inte åt sidan som jag brukar. Utifrån den befintliga positionen betraktar jag paradoxen som är mitt liv och skrattar för mig själv. Jag viker benen inunder mig på stolen, försöker värma de stelfrusna barfota fötterna mot flanelltyget. Datorn låser sig, bokstäverna jag trycker ner på tangentbordet framträder inte genast på skärmen, det är en fördröjning på ungefär fyra och en halv sekund. Jag avslutar aktiviteten och påbörjar den igen. Sedan kupar jag högerhanden runt vänsterhanden, så att det blir en liten springa mellan dom båda och där blåser jag in varm luft. Det blir fuktigt, men kylan består. Det är nog för att jag har ett iskallt hjärta, ett hjärta av is. Eller så behöver jag bara ta en varm dusch. Eller så behöver jag äta varm hallonpaj med varmt kaffe.

Hur förhåller du dig till vilsenheten och kaoset som genomsyrar ditt liv för tillfället? Jag har svårt att avgöra om jag ska acceptera det, förlika mig med det och tänka att det är okej att det är så just nu, det är ju inte för alltid. Det kommer bli bättre. Låt det ta tid. Tillåt dig att vara lite vilsen. Fast samtidigt är jag rädd för okejandet; rädd för att det betyder att jag kapitulerar, glömmer bort alla mina ambitioner. Så en del av mig vill bara sträva framåt, förändra, förbättra, strukturera upp och vara så otroligt duktig. Allt ska ske och det ska ske nu, ungefär. Som vanligt är det svart eller vitt.

Mina blogginlägg börjar mer och mer bestå av uttömmande haranger, av terapeutisk karaktär. Jag ska försöka sluta upp med det, kanske skriva om mera världsomfattande ting som valet i USA, och hur jag blir smått illamående av att det till 90 procent verkar handla om vem som kan leverera flest floskler till folket (‘God bless America’, ‘Believe in change’, etc.) och till 10 procent om politik. Men om man upplever det på amerikansk mark handlar det visst om politik, enligt Erik Åsard. Må så vara. Jag är inte på amerikansk mark, så jag ska väl bara vara tyst då.

Hur som helst – för att återgå till innehållet i min blogg – så vill jag bara klarlägga att jag varken är mentalt rubbad eller djupt olycklig. Jag späder bara på extra mycket ibland, eller ofta. Och det kan nog tolkas lite hur som helst.

 

 

Annonser

waking up was kind of strange

Sitter i pyjamas och har mängder med trötthetsgrus i ögonen, högljudda utdragna gäspningar, alltför tunga ögonlock och en alltför tung kropp som sträcks ut tills det värker. Jag kan inte riktigt ta mig an den här dagen än. Och kaffet är dessutom slut. Så jag kryper ner i sängen en stund till, gömmer ansiktet mellan kuddarna och bryr mig inte om att klockan är så mycket och jag borde, borde, borde. Jag tänker att det enda jag borde just nu, det är att ligga här och vara precis så stilla som jag vill. En stund till.

Idag blev det februari, vilket innebär att det endast är tjugoåtta dagar kvar till mars, vilket innebär att det snart är vår, vilket innebär att euforin snart är på intågande efter alla månader av dunkel dysterhet. Men vilken underlig villfarelse egentligen; att våren automatiskt innebär lycka. Fast det är ändå nödvändigt att hålla fast vid den illussionen en stund, när verkligheten är kall och rå. Och lite sanning ligger det ändå i det.

Jag ser mig själv i spegeln med trött, blaserad blick, innan jag klär på mig och åker till jobbet. Jag är påfallande olik mig själv idag.