Nu beger jag mig till nordligare breddgrader

Imorse tvingade jag min stackars kropp upp klockan sju. Den var vresig och sur. Kände att det kan vara bra att ha tid på mig, eftersom jag alltid glömmer något. Nu är väskan packad och väntar på mig i hallen, Jakob går runt och skriker högljutt och allt är ungerfär som det brukar. Han har nog sett den stora väskan och förstår att jag ska åka, därav högljutt skrikande och klagande. Åk inte Mirjam, skriker han. Lämna mig inte! Men det hjälps inte Jakob lilla, jag åker ändå. I am leaving on a SJ-train, så att säga. And I don’t know when I’ll be back again. Eller ja, troligtvis måndag. Men man vet aldrig om en viss liten syster kidnappar mig och trycker ner mig i en låda någonstans. Hon är lite galen.

Jag ser fram emot nattågets stenhårda sängar, eller vad de nu kan klassas som. Tur att det finns bra musik och en bra bok. Hur skulle det annars gå? Det undrar jag. Sist fick jag panik, när jag väl lyckats ta mig till sängen högst upp förbi alla sovande människor – då kom jag på att jag inte vet om jag blir väckt eller inte. Tåget skulle ju fortsätta förbi Sundsvall upp till Jokkmokk eller något. Så jag låg där och funderade i panik på om jag skulle sätta mobilen på ringning? Det innebar ju att alla andra skulle vakna. Eller kunde jag inte somna alls? Och hur skulle jag lyckas ta mig ner igen? Frågorna var många och svaren få. Det slutade med att jag låg där i något halvvaket tillstånd hela vägen, med ett krampaktigt tag om mobilen. Men allting ordnade sig och jag hamnade inte i Jokkmokk. Nuförtiden är jag en något mer rutinerad nattågsmänniska.

Adjöss och tack för fisken.

 

Annonser

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske

Idag var jag riktigt duktig på jobbet. Man kan säga att jag tog ett ganska stort steg. Det var nämligen så att Jenny skulle iväg och köpa en stor godispåse och då brukar alla bidra med en slant eftersom det alltid blir så att man går där och snaskar, vare sig man vill eller ej. Men idag bestämde jag mig för att kämpa emot. Så jag sa helt sonika, när de inväntade mitt bidrag: ”nej, jag är inte godissugen så jag ska inte ha nåt”. De tittade storögt på mig. ”Då vill jag minsann inte se att du går där och smakar sen!” Nej då, det ska jag inte. Och det gjorde jag inte heller – inte ens en liten snickersbit. Eftersom jag var så ofantligt duktig var jag tvungen att kompensera det ikväll med för mycket Ben & Jerry’s glass. Magknipen kom som ett fint brev på posten.

Annars har jag inventerat mest hela dagen, tills jag knappt kom ihåg hur man räknar till tio. Meningsfull syssla det där.

Storartade planer

Det är väldigt svårt att skriva när man har en katt klättrandes på tangentbordet och sedan kravlandes upp i famnen för att pussas och kramas. Han vill mest av allt pussa mig på kinderna och hakan, så jag riktigt kan känna hans dåliga andedräkt på nära håll. Han vet så väl att jag uppskattar det.

Idag har jag en heldag planerad. Och nu känner jag mig dessvärre som en urvriden gammal disktrasa med katthår på. Men jag har bokat tid för att fixa håret i alla fall, fastän jag var där ganska nyss. Jag är trött på det. Vill ha lite kortare, lite mörkare och dessutom lugg. Jag är fullt medveten om att jag kommer bokstavligt talat slita mitt hår över den där luggen, om sisådär en vecka. Samma sak varje gång. Men ändå gör jag det och hoppas att den här gången blir den nog lättskött och fin.

Sedan beger vi oss in till staden, jag och min nya frisyr. En present till syrran ska inhandlas, samt en riktigt snygg vårjacka tänkte jag. Jag har fått info från två olika källor om att det faktiskt börjar bli vår i Sundsvall också, men jag har fortfarande svårt att tro detta. Jag får väl ta vårjackan med mig och hoppas på det bästa.

Sedan beger vi oss till mitt ex, jag och min nya frisyr och min nya vårjacka, för att bränna en skiva med massa bra musik och kanske tvätta lite i vanlig ordning. Jag får ju aldrig tvättid här, för alla pensionärer och barnfamiljer gör inget annat än tvättar hela dagarna, vilket innebär att man får boka några veckor i förväg. Och framförhållning är inte min starka sida.

Snart ska jag till syrran och ojoj vad vi ska ha banankontakt. Yaaay!

sipping on sweet nectar

Idag tar det emot att gå till jobbet. Jag tittar ut genom de smutsiga fönstrena på en nästan läskigt blå himmel och en gul sol, ungefär i samma färgnyans som de man målade när man var liten. Vore ju inte fel att vara frisk och ledig. Men jag får stå ut ett tag, och hoppas på fint väder i Sundsvall nästa helg. Men där är det väl 20 minus och stora snöhögar kan jag tänka mig. Isbjörnar har de där uppe också.

Igår var jag på kalas hos min kära Pia. Hade väldans trevligt, trots att jag hostade och snörvlade lite. Var nästan på väg att följa med ut också, efter några glas vin. ”Jag kan väl gå ut även om jag inte är frisk, jag kanske inte alls blir sämre och det gör väl egentligen inget att jag ska upp och jobba imorgon” kraxade jag fram. Alla hade ju sådana fantastiska övertalningsförmågor. Sedan insåg jag att det nog vore bättre att åka hem ändå. Så jag åkte hem och gosade ner mig i sängen med katterna.

Och nu missar jag nog nästan bussen. Så synd.

Misär och märkliga katter

Mitt duktiga och strukturerade jag har kollapsat, inser jag när jag tittar ut över det vidunderliga berget med disk och undrar i mitt stilla sinne vart jag ska börja. Jag börjar försiktigt med en matsked. Ungefär en timme senare är jag klar med disken, men resten av köket ser ut som ett helvete. Det tar vi en annan dag, någon annan gång. Det blir nog bra.

Katterna löper amok just nu och jag misstänker mer och mer att Jakob lider av någon sorts mental störning. Är det en psykos? Är det schizofreni? Är han manodepressiv? Eller bara lite efterbliven? Det är svårt att avgöra.

 

Ja – sådär ser han ut, vad mer behöver jag tillägga? Nej då, han är faktiskt söt. Och jag tycker om honom trots alla hans märkliga egenheter. Och hans mentala tillkortakommanden.

För övrigt så har det ordnat sig med ledigheten, så nu har Milla bokat biljetter till England. Massa formulär som behövde fyllas i också, för att få åka till Kuba. Lite kontrollvarning ibland, så jag blev sur och skrev något i stil med: ”I have no specific intentions with this trip. Well except that I’m on a mission – to kill Fidel Castro. Other than that I just wanna relax and have a good time.” Det borde väl göra susen? Nej, jag vågade faktikt inte skriva så, även om det hade varit helfestligt.

När blev jag gammal?

Sitter på spårvagnen på väg hem från jobbet, när jag hör tre gälla röster bakom mig tillhörande tre tjejer, troligtvis i fjortonårsåldern. Rent instinktivt tänker jag ”snälla, sätt er inte bredvid mig vad ni än gör.” De sätter sig bredvid mig. Sedan är det i full gång: det högljudda tuggandet av tuggummi, det ständigt pågående tjattret om totalt oväsentliga saker, musiken som alla andra måste få ta del av. Så jag tittar ut genom fönstret och biter ihop käkarna tills de vibrerar en aning. Känner att den sura gamla tanten får väldigt mycket utrymme inom mig just nu.

Sedan inser jag att det är snart nio år sedan jag själv var i den åldern, på höjdpunkten av min fjortiskarriär. Nio år. Nästan ett helt decennium. Den tanken skrämmer mig lite och åldersnojan blir plötsligt alltför påträngande. Så jag lägger ner projektet bitter surkärring. I fortsättningen tänker jag le stort åt alla fjortisar och lyssna ingående på deras intressanta konversationer. Så ser planen ut.