Blaha blaha

Jag har hittat en fantastisk sida. Bli medlem så kan vi duellera!

Annars händer inte så mycket spännande i mitt liv. Eller det gör det egentligen, bara att jag inte orkar blogga om det. Till helgen ska jag och frugan ut på galej. Sista helgen i frihet för henne innan hon får sin bebis (bulldoggbebis alltså) och även sista helgen innan jag flyttar till Linneas lägenhet. Det betyder att vi slår på stort. Det betyder att vi kan få med oss nästan vad som helst hem – två stolar har vi ju redan på balkongen nu, så vi får hitta på något annat. Kanske ett bord? Det löser sig nog. Vi är vid gott mod.

Annonser

Dessa suspekta människor

Idag kom han in igen – the one and only – Ebbot. Hela dagen på jobbet var minst sagt tumultartad.

Följande är dagsfärska autentiska händelser:

Neurotisk tant kommer in med tjock cavalier king charles. Kryper på golvet och försöker tillsammans med sin hund få fram en godisbit som åkt in under en bur. För hela tiden en livlig konversation med hunden, som dessvärre inte svarar henne. Så egentligen var det väl en monolog. Tanten köper vetegroddsolja. Öppnar flaskan och börjar klunka i sig rakt framför mig. Utbrister att det minsann är nyttigt för människor också. Står sedan kvar en lång stund vid kassan, som att hon inte vet riktigt vart hon ska ta vägen härnäst. Plockar upp varor ur kassen och visar dessa för hunden. Titta här vad jag köpt till dig, kvittrar hon med babyröst och ställer en burk med vitaminer framför hunden. Hunden bryr sig inte. Jag lyckas på något mirakulöst sätt hålla mig för skratt medan hela detta spektakel pågår.

Argsint gubbe kommer in. Gormar och skriker om ett halsband som han vill reklamera. Jag försöker förklara att jag inte kan ge honom ett nytt just nu, utan måste prata med leverantören. Han skriker att han aldrig mer ska komma tillbaka och handla hos oss. Han lämnar butiken under tämligen dramatiska former. Kommer tillbaka efter en halvtimme, denna gång med frun med sig. Ber om ursäkt för att hans hetsiga humör gick ut över mig. Får slutligen ett nytt halsband. Slutet gott, allting gott.

Vi det här laget är alla tre lite tagna, efter all dramatik. Efter ett tag slår det över totalt och vi sitter bara och skrattar åt alla fula vykort vi har. Arbetsmoralen har lämnat oss alla. Frugan säger att nu är jag nog redo att bryta ihop när som helst. I exakt samma sekund kliver kära Ebbot in, som ett fint brev på posten. Båda lyckades hålla ihop även om det var farligt nära gränsen när han kom fram till oss och frågade hur länge systemet var öppet. I och med att vi ofta nu för tiden skämtar om hur vi ska ställa oss och sjunga BIIIIG TIIIME när han kommer in, blir det svårare att hålla bemötandet på en seriös nivå. Men vi gjorde ett bra jobb. Åtminstone tänker jag intala mig själv det. Vi bröt inte ihop och fnittrade hysteriskt som två fjortonåringar i alla fall och det, om något, är väl en bedrift. Just det.

Imorgon beger jag mig till de värmländska skogarna. Där finns inget internet (hos mor och far alltså, gammalmodiga som de är.) Farväl, mina vänner.

It ain’t pretty

Hej och hå, jag är lite skakig i händerna idag. Råkar ut för små spastiska ryck med jämna mellanrum, helt oförhappandes. Kan det bero på helgens alltför höga alkoholintag? Nej då, jag överdriver bara. Jag dricker inte.

Min dag har bestått av: en färd in till stan, läsande på balkongen (med kaffe och delikat rabarberpaj), sedan mer läsande inomhus när solen helt sonika bestämde sig för att gå i moln. Innan dess värmde den ordentligt, så nu är sommaren på intågande igen. Minsann. Otto var väldigt praktisk att ha med sig på balkongen. Han står kvar därute och fryser, stackarn. Jag förvaltar honom inte så bra som jag borde och som han förtjänar. (Kanske att det börjar gå för långt nu – detta förmänskligande av en solstol? Eller nej förresten, jag kan dra det hur långt som helst…)

På stan hittade jag två tjusiga linnen, som jag dessvärre inte har för avsikt att fota och visa upp här. Det ena var blågrönt, med tryck på i form av två sjungande fåglar i ett träd. Det andra var helvitt. Dessutom inhandlades så mycket som fyra stycken böcker. Så nu har jag förmedlat den infon.

Sedan tog jag spårvagnen hem. Mådde illa, dels för att jag åkte baklänges och dels för att tre tanter snett emot mig inte förmådde sluta stirra på mig. Jag blängde tillbaka, vilket bara förvärrade situationen.

Annars har dagen varit bra. Och nu skall jag inta föda, sedan läsa lite till.

Sagan om solstolen som hittade hem

Igår var jag och frugan ute på äventyr. Som vi alla vet kan det sluta lite hur som helst. Just igår slutade det med att vi kom hem med tillökning i familjen, i form av en solstol. Vi har gett honom namnet Otto och han står så fint i vårt vardagsrum. Nu känns det ju lite sådär att erkänna mig skyldig till stöld, när jag i föregående inlägg påpekade hur laglydig jag är. Men jag skyller på frugan i det här läget. Hon propsade på att vi skulle ta solstolen och just då tyckte jag helt enkelt att det lät som en fantastisk idé. Vi degraderade till ungefär femtonårsstadiet igår skulle jag tro.

Hur som helst – vi skyndade iväg med solstolen mellan oss, när David plötsligt ropar på frugan så hon springer tillbaka för att prata med honom. Jaha, men va fint att jag har en stol att sitta i så länge, tänkte Mirjam då. Helt perfekt. Så jag fällde upp solstolen, slog mig ner där rakt under en lyktstolpe, med vinaren bredvid mig och passade på att lyssna på musik för att förhöja stämningen ännu mer. Det var vackert.

Sedan promenerade vi hela vägen hem, bärandes på vår solstol och med vinaren liggandes i den. Passade även på att ta en sväng förbi Jenny och Magnus, för att visa upp vårt fynd. Vi släpade den hela vägen upp till deras lägenhet och placerade den i hallen. Dessvärre var det ingen där som riktigt förstod det roliga med det hela, de satt mest vid datorn och kollade filmer på youtube, medan vi desperat försökte rikta all uppmärksamhet åt solstolen i hallen. Efter några misslyckade försök beslöt vi oss för att ta Otto och gå hem.

Nu är han vår för alltid.

Och här är han, i all sin praktfulla regnbågsfärgade glans:

Dear Mr. Supercomputer

Ja, okej – angående förra inlägget, det vill säga min spontana revolt mot modebloggarna; egentligen är jag mest avundsjuk för att inte jag har så många läsare och får så många kommentarer som dem. Men håller ändå fast vid att de till 99 procent består av nonsens och är alldeles för intetsägande och menlösa för att göra sig förtjänta av all uppmärksamhet de får. De är sannerligen ett märkligt fenomen. Förvisso är kommentarerna (och även läsarna, vad jag kan anta) på ungefär samma nivå som bloggarna, så där har vi nog svaret gott folk.

På tal om menlös och intetsägande, så är det precis vad min lediga dag har varit. Jag har tvättat, handlat, diskat, hämtat ut ett paket, lagat mat, ätit maten, suttit här, lyssnat på musik. Så jag har åtminstone varit produktiv, även om inget av det roade mig nämnvärt. Jo, förresten. Maten och musiken. Upptäckt en bra sida, där jag laddat ner bra musik. Och jag har banne mig betalat för den dessutom, laglydig som jag alltid är.

Sensation

Ibland är jag glad att jag har just mitt jobb. Idag har nämligen jag och frugan blivit starstrucked. Självaste Ebbot, i egen hög och skäggig person, var inne och handlade hos oss. Till saken hör att han har varit inne många gånger förut, men tidigare har vi båda tänkt att han den där var ju otroligt lik Ebbot. Sedan var det inte så mycket mer med det, för ingen av oss tänkte så långt att det faktiskt kunde vara han. Men för ett par månader sedan fick frugan höra att han tydligen bor i Göteborg nu och att han har två stora hundar. Detta satte igång lite funderingar hos oss båda.

Så idag kom han alltså in igen. Vi spanade lite diskret, lyssnade när han pratade i sin mobil och enades om att det åtminstone lät som han. Men det var fortfarande svårt att avgöra. Slutligen kom han fram till kassan, fortfarande pratandes i mobilen, och börjar då prata om intron och album hit och dit. Jag och frugan sneglade lite på varandra och jag hoppades innerligt att han skulle betala med kort så vi kunde få klarhet i detta, en gång för alla. Det gjorde han. Och på kortet läste jag Torbjörn Lundberg, vilket avgjorde saken. Så vi var båda lite uppspelta efter att han gått, medan Lisa och Jenny mest undrade vad allt ståhej var om.

Ja, det var i alla fall höjdpunkten på min annars ganska tråkiga måndag.