Liten och besvärad

2/8
Jag skrev alltid så många berättelser när jag var liten. De kom från någonstans, någon annan värld. Jag ligger i en mörk lägenhet som inte är min, i en för mjuk säng. Jag lyssnar på väggarna som knastrar och varje ljud får det att knyta sig i magen. Så jag kliver upp, tänder ljuset och sätter mig vid köksbordet. Teven står på i bakgrunden och maler ut något slags budskap. Jag snurrar runt på skrivbordsstolen, faller baklänges rakt in i den vackra ljudlösheten. Jag vet att det är sent, även om jag börjat tappa allt tidskoncept. Jag har intatuerade klockor istället.
Det är svårt att landa, att känna sig ensam, att börja om, att ta sig någonstans. Hela alltet. Men alla berättelser – vad hände med dem? Vad hände med mina inre världar? Jag är snart tjugofem och ibland känns det som att jag bara går baklänges; eller som ett skadat djur går jag runt i en cirkel, samma varv hela tiden. Vart man hamnar sedan är frågan på allas läppar. Det pratas och det viskas, om att ge sig hän eller ge upp. Det är en fin balansgång, kräver maximal precision.
Jag hittade en meditationsbok i hyllan. Den ligger bredvid mig, men jag har inte öppnat den ännu. Den är stor med mjuka grön-gula nyanser på omslaget. Ett sätt att ingiva lugn och förtroende kanske. Öppna upp dig själv, släpp ut alla små ormar och låt de slingra fritt. Det är en omfattande guide.
5/8
Just nu på tåget upp till Sundsvall. Jag blickar ut över augustilandskapet. Det är slående vackert och grönt. Ängar som ger sken av att aldrig upphöra. Björkar står uppradade i skogsbrynet. De smala trädstammarna tycks ta skydd av varandra. De utgör en enhet; ett ogenomträngligt väsen. Brinner även i vått tillstånd.
Jag identifierar mig med en karaktär i romanen som jag läser. Plockar fram henne och låtsas hålla upp henne emot solljuset, granskar henne ingående, på nära håll och på avstånd. Hennes gröna ögon lyser emot mig och hennes läppar är rödmålade.
Annonser