Utkast från en svunnen tid

Så gastkramande; gastande, skrikande kramar jag träd och lyktstolpar i det blå vintermörkret.

Nej, det är svårt detta. Jag kan inte riktigt lista ut formatet. Hon gick från skattejurist till författare, Åsa Larsson alltså. Hon har alltid läst mycket, liksom. Och jag då? Jag går från köket till vardagsrummet, skriver på tangentbordet som tappat alla bokstäver och bitterheten följer mig som en best med schasande steg, knackar mig på axeln med jämna mellanrum och gör sig påmind. Jag tänker att jag ska börja skriva deckare, med ett lagom mått av allt – spänning, kärlek, äventyr, skräck. En måttfull roman som platsar i hyllan bredvid sina likasinnade måttfulla lagomromaner. Vore inte det något? Framgång och berömmelse.

Detta ger mig huvudvärk: kaffet, spinnande tankar, bitterheten, livet. Men mitt pass ligger precis framför mig och snart ska jag använda det; snart snart snart.
Annonser

Waiting is the hardest part

Kan man vänta sönder sig? I så fall tror jag att jag gör det, just nu och de senaste 36 timmarna ungefär. Jag sitter inte stilla mer än fem minuter åt gången, som att rörelserna på något vis skulle skynda på allting; jag har tuggat i mig nästan en hel äppelkaka och känner mig något sånär vimmelkantig. Snälla älskade telefon, bara ring. Och snälla rösten i andra änden: säg att jag fått lägenheten. Tack. Varför ska det alltid vara så omöjligt att inte hoppas, även när jag som nu intalar mig det värsta? Men ändå: alltid detta kanske. Det kan ske. Med vilken lägenhet som helst hade jag inte brytt mig mycket. Men jag har liksom redan bestämt att jag ska bo där, jag har redan flyttat in; jag sover i det där sovrummet, jag bakar bröd och lagar mat i köket och sitter och  myser i soffan, jag eldar i kaminen och jag gör mig i ordning i badrummet, jag tar av mig skorna i hallen och jag kliver in. Det är mitt ställe. Går jag händelserna i förväg, måntro?
Det regnar ute, fast det borde vara snö. För så kallt är det. Fryser ända in i märgen. Inatt låg jag vaken till in på småtimmarna, fullständigt invirad i täcken och filtar, med varma tröjor och strumpor på. Ingenting hjälpte riktigt. Alla barriärer trängde sig kylan igenom och jag försökte förtretad att krypa in i mig själv för att undslippa.
Så där, nu har jag fördrivit fem minuter till, kan jag konstatera när jag tittar på köksklockan. Dags att vandra runt planlöst en liten stund.

Hänsovna

Jag läser vackra ord och känner att jag tappat så mycket, att det bara runnit av mig. Kvar är något platt och livlöst.
Jag vill att allting ska kännas mera, i magen och i fingrarna och i varje hudcell, just nu och alltid. Inte avtrubbat, inte såhär. Att ständigt gå och invänta något, det naggar sönder mig utan att jag ens märker det. Det finns liksom inget att vänta på, inget osynligt bakom ett hörn någonstans. Jag vill få ro, att sitta och läsa mig bort i timmar, att skriva mig ända bort till verkligheten och några steg till. Skriva, bara skriva tills det känns som att det aldrig kommer stanna upp.
I brist därpå skall jag fortsätta läsa Nina Bouraoui tills jag somnar. För hon skriver som att orden hennes kommer fortgå i all evighet. Denna min missnöjdhet.

Flyttfåglarnas tid

Jag fryser, men bara på det tunna yttersta skiktet av huden. Där sveper kylan förbi, fram och tillbaka; där reser sig håren och lätta rysningar går genom kroppen. Jag tänkte säga att det är november nu, när jag kollade ut över frosten. Men inte riktigt än, vi får vänta lite till. Och dagarna försvinner bort, ridån dras ner och allting rör sig vidare någon annanstans. Och jag själv går runt runt idag, precis som mina tankar som inte vill låta sig fångas.
Jag vaknade tidigt i morse och det dunkade ihärdigt i bröstet på mig, precis som dagen innan och dagen innan; jag tänker att jag behöver ta mig härifrån, något säger mig att jag är på fel plats, något till hälften outtalat och till hälften redan bestämt. Det drar och stretar i mig, ömsom mjukt lockande, ömsom rivande; men jag vill inte kalla det rastlöshet. Jag vill inte namnge det alls.
Så var det ju redan från början, en slags tillfällig lösning att bo här. Någonstans som jag inte alls kan kalla hemma, och kommer heller aldrig kunna. Men sedan gick jag och fick något som håller mig kvar. Jag är rädd för sådant som håller mig kvar. Jag vill vara fri, alltid. Jag behöver åtminstone ett eget ställe att bo på, ett eget skrivbord, egna skåp och egna väggar.