My head is so far up in the clouds

Idag var jag och hämtade ut bilderna från Paris och Prag. Bläddrar igenom dem gång på gång, granskar varje liten detalj. Åh, jag vill tillbaka. Jag vill fota igen, vill till nya miljöer och vandra på nya gator, andas ny luft. Men framför allt vill jag fota. Fick till några riktigt fina porträtt på underbara Tereza. Sedan gatorna i Montmartre, med alla människor som går med paraplyerna uppfällda; allt ser så systematiskt ut. Den vackraste bokhandeln i Paris (kanske på hela jordklotet?)- Shakespeare and company, med tjejen som sitter i skräddarsits på en parkbänk utanför, totalt försjunken i sin bok, omedveten om att jag står och fotar henne. På väggen bakom henne har jag fått med ungefär hälften av vad någon har skrivit, förmodligen ägaren till bokhandeln. They call  me the Don Quixote of the latin quarter because my head is so far up in the clouds that i can imagine all of us are angels in paradise. And instead of being a bonafied bookseller I am more like a frustrated novelist. Store has rooms like chapters in a novel and the fact is Tolstoi and Dostoyevski are more real to me than my next door neighbors, and even stranger is the fact that even before I was born Dostoyevski wrote the story of my life in a book called ‘The idiot’ and ever since reading it I have been… 
 
Resten av texten hamnade utanför mitt fotografi. Resten förblir ett mysterium. Tills jag åker tillbaka och tar mer foton av Shakespeare and company. Under tiden skall jag tapetsera en hel vägg med mina bilder från Paris.
Annonser

if I ever see the morning, I’m gonna run out in the meadow, to catch the silence when it sings

På sistone har jag börjat tappa bort saker. Det händer hela tiden; på väg till jobbet, när jag hämtar posten, när jag städar. Min vante tappade jag bort på jobbet någonstans. Två veckor senare återfann jag den ovanpå ett nyckelskåp, jämte huvudentrén. Min mobil har jag tappat flertalet gånger när jag kliver ur bilen. Sist bara för ett par dagar sedan, när jag parkerade och var i en väldig brådska. Jag sprang för att köpa p-biljett och på vägen tillbaka hör jag någon ropa ‘hey, your phone!’ Jag ser mig omkring. Ingenting. Sedan igen, någonstans uppifrån. Jag drar blicken uppåt och på andra sidan gatan, på tredje våningen, står en man och hojtar till mig att jag tappat mobilen. Den ligger i snön bredvid bilen. Tacksam och skamsen plockar jag upp min lilla blöta telefon och försöker torka av den utifrån bästa förmåga.
Sedan har vi det värsta av allt. Det som aldrig får hända. Jag har tappat bort min kamera. Vi var nere i Karlstad över jul, kameran var med mig och användes lite sporadiskt. Jag vill minnas att jag stoppade ner den i ytterfacket på min svarta bag innan vi for. Hur som helst verkar det som att vi återvände utan den. Om det inte var så att jag packade upp den här hemma utan att tänka på det och stoppade undan den någonstans. Vem vet detta? Uppenbarligen inte jag. De andra alternativen är att jag använt den någonstans på vägen, eller i Karlstad och att den blivit lämnad kvar. Att någon annans smutsiga klåfingriga händer är och kladdar på den nu. Hemska tanke. Det är ett mysterium utan dess like. Vantar och till och med mobiler kan jag leva utan, men min kamera? Jag hoppas bara att den ligger undanstoppad på något fint ställe här.
Så jag börjar bli orolig att någon viktigt beståndsdel i minnesdepartementet har packat ihop och lämnat sin post. Jag är bara tjugofem, jag har fortfarande så mycket kvar att ge. En annan orsak kan vara att vi snart ska flytta igen, att jag jobbade ungefär 57 timmar förra veckan och att jag just nu har 500 kvar på mitt konto. Alltid denna stressrelatering.

Det här var på riktigt

Lastbilar kör förbi till vänster om huset, tågen till höger. Det skakar till varje gång, som ständiga små jordbävningar. Jag sitter i den vibrerande soffan och ser mig omkring. Jag är ledig och har varit vaken alldeles för länge, ändå utan att riktigt ha vaknat än. Hjärtat dansar omkring i bröstet, i takt med vibrationerna. Jag ska sluta dricka kaffe nu. Istället ska jag ringa den fruktansvärt otrevlige advokaten och få mitt pass kopierat, så att jag sedan kan skicka in alla formulär och få skattepengar tillbaka från Australien. Efteråt; söka jobb i Göteborg, åka ut och rida en långtur i skogen, åka hem och eventuellt baka bröd. Läsa ut Herta Müller Andningsgunga. Börja läsa Anaïs Nin Incest eller något annat ur högen. Försöka hitta min kamera som jag fullständigt förlagt. Allt detta och lite till.
På jobbet pratas det om tanter som tappar förståndet och börjar göra snöänglar varje dag. Jag kan inte avgöra om det är mer vackert än tragiskt. Verkligheten filtreras mellan fingrarna och smälter bort. Jag gnuggar ur ögongen igen, gör mig redo för rörelse.

Nya platser, nya tider

Det är 2011. Jag tror inte jag skrivit på över en månad. Jag vet inte riktigt längre. Jobbet tar över och både skrivande och läsande hamnar i skymundan. Mina fingrar har börjat snubbla över tangenterna. Jag gillar inte att tusentals döda fåglar föll från himlen på nyårsafton. Jag gillar heller inte att den ryska ingenjören Evgeny Ubiyko har byggt en domedagskapsel. Det känns beklämmande. Men jag försöker undvika att tänka på det.

Istället tänker jag på hur underbart det är att vi flyttar till Göteborg om drygt en och en halv månad. Äntligen.