Vinfläckar och söndagskyla

Jag läser sönder hela den här eftermiddagen, som är så orubblig och strävsam. Sida efter sida  av kärleksord från Nina Bouraoui, med Paris ständigt i bakgrunden, mellan varje rad. Tick tack, tiden luckras upp, rinner mellan mina iskalla fingrar. Den värsta av alla tystnader, den som sätter sig bredvid en och trycker sig in, påstridig, upp i ansiktet, hänger sig fast som en klibbig substans. Det finns ingenstans för den att ta vägen, ingenstans att rymma. Alla fönster behöver öppnas, vi behöver dra djupa andetag. Vi behöver skratta lite, glömma lite. Springa runt i cirklar och jaga våra svansar tills allting verkar begripligt igen. 
Annonser

The cold swedish winter is right outside

Det kliar i ögonvrån, någonting har legat där och skavt hela dagen. Trött och tung i kroppen. Elden från kaminen värmer försiktigt upp mig. Allting utom fingertopparna, de är alltjämt kalla. Jag gnuggar dem mot varandra, slutar skriva, håller upp dem mot munnen i ett försök att blåsa lite värme och liv i dem. Det snöar fortfarande ute, slutar aldrig snöa. Just nu önskar jag att jag kunde få komma tillbaks till den här platsen på bilden, göra en liten resa i tid och rum.
 
Men jag ska ingenstans ta vägen nu, mer än en liten bit söderut. Där ska vi uthärda kylan ett tag till och invänta våren. Utan gnäll och klagande, för sådant hjälper föga. Där ska vi få jobb, äntligen kunna spara lite pengar, hitta ny bostad efter några månader, sedan: ut och resa en sväng igen. När jag står någorlunda stadigt på fötterna. 

Nej, detta duger inte. Mina ögonlock tyngs ner av någon osynlig makt. Teven i bakgrunden, röster som bara låter som ekon. Jag halvtittar på American Gangster och har ingen som helst aning om händelseförloppet just nu. Istället ska jag försöka läsa ut min lilla Kafka- bok. 
 
 
 
 
 
 

Konsten att bestiga ett bokberg

Jag tror jag kan ha tagit mig vatten över huvud. Häromdagen var jag på biblioteket och där drabbades jag, föga förvånande, av någon slags lånehysteri. Så jag hetsade runt där bland hyllorna, med värkande armar, vidgad irrande blick, och med en stadigt växande stapel böcker i min famn, vilande tryggt som en nyfödd bebis. Klockan tickade på, min parkeringstid höll på att gå ut, men det bekom mig inte just då. Jag banade min väg upp till övervåningen, lyckades sniffa mig fram till en liten skatt. Hjärtat slog runt i bröstet. På en hylla rakt framför mig ser jag Sylvia Beach Shakespeare and company. Jag börjar läsa på baksidan, och mycket riktigt – den handlar om bokhandeln vi var till i Paris. Den bästa någonsin. 
 
Sylvia Beach hette alltså ägaren, en amerikanska, och den 19 november 1919 slogs portarna upp (en dag före min födelsedag för övrigt, dock några årtionden senare. Kunde hon inte ha väntat bara en dag till?) Hon skriver här om hur bokhandeln blir en medelpunkt för många av de författare som drog sig till Paris under denna tidsperiod, framför allt James Joyce som hon fick nära kontakt med, vilket ledde till att hon senare gav ut hans mästerverk Ulysses. Och den bokhandeln har jag varit i. Jag förstår lite mer nu varför jag fick en sådan känsla av att tiden bara stod stilla där inne, som att jag inte hade något behov alls av att gå ut genom dörren och gå vidare någon annanstans. 
 
Hur som helst, det jag ville komma fram till var att jag lånat en kopiös mängd böcker. Och vi flyttar om mindre än två veckor. Så på två veckor skall jag alltså ha läst ut följande:
 
Sylvia Bleach – Shakespeare and company
Claire Castillon – Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Kafka – Förvandlingen samt En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad
Kate Moses – Övervintring – en berättelse om Sylvia Plath
Han Shaogong – Maqiao
Mircea Cartarescu – Nostalgia
Nina Bouraoui – Kärlekens geografi
J.M.G Le  Clézio – Öken
Herta Müller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv
 
När jag ser det så här, som en lista, känns det rätt så överkomligt. Efter att ha läst litteraturvetenskap borde detta te sig som en vanlig helg, ungefär. Dags att skrida till verket.  

Inga hemligheter får existera, förutom jag

Jag hittade en gammal anteckningsbok ikväll. Den är mycket liten och jag har inte öppnat den på länge. En tidskapsel. Sådant gör mig lycklig.
2/2- 07 – någonstans mellan Karlstad och Göteborg
Det är bara tysta inre monologer. Alla tankar som jag inte kan höra utan bara gissa mig till. Och sedan mina egna som jag bara kan höra men aldrig gissa mig till.
18/4- 07 Göteborg
På spårvagnen; tomma irrande blickar jämte ihåligt skratt jämte prat om vädret som blivit sämre. Det är bara femton grader nu i april. Allt är inget annat än betraktelser och det räcker inte långt. Det är något tillstånd som liknar feberyra med ord och bokstäver som skakas om i en behållare. Som små tärningar i huvudet. Sedan faller domen, helt slumpartat.
I affären går folk tafatt omkring och skär sig på varandras blickar. Så finstämt.
Jag står och väntar på bussen. Det är den nionde april och bläcket suddas ut och det är kyligt i luften. Jag fryser och jag känner mig märkligt nöjd med det. Jag ser mig själv i ljusa urtvättade jeans och en blommig blus i klara färger. Jag ramlar över asfalten, jag tar emot mig med handflatorna och det borde svida, men jag känner ingenting alls. Jag skrattar helt ljudlöst och sedan befinner jag mig i luften; viktlös.
 

Framtiden är en vidunderlig tingest

Bakgrundsljud: röster och skratt. Det distraherar mig, eller kanske distraherar jag mig själv. Letar utbildningar igen, går från det enda till det andra och tillbaka igen. Informations- och biblioteksvetenskap eller journalistprogrammet. Att släppa taget och komma fram till någon sorts slutsats istället för ett konstant vägande av plus och minus. Mitt ständiga bekymmer, min ständiga ambivalens. Den leder mig endast runt i cirklar.
Jag tror det är rädslan över att ha något slutgiltigt, även om en utbildning inte alls behöver innebära det. Men hur mycket lättare är det inte att hålla allting på avstånd, att inte bli alltför involverad, att göra lite av varje istället för att satsa helhjärtat och låta det bära eller brista. Jag väljer den lätta utvägen, jag blundar och vänder ryggen till när det blir motvind. Men hur ska jag agera annorlunda? Hur sliter man sig ur gamla mönster? Jag går från plats till plats, från jobb till jobb och tänker att det spelar ingen roll, jag ska ju ändå inte vara kvar här. Min framtid finns någon annanstans. För det är ju inte detta jag vill göra, egentligen. 
 
Nej, egentligen är det väl så att alla beteenden och tankar har sina rötter. Vissa är självklara, andra ligger dolda. Därför får det ta den tid det tar, om det så innebär att jag ska byta jobb hundra gånger till innan det känns rätt, och söka in till en massa olika utbildningar och ömsa skinn igen och igen. För det ska ta tid innan man blir någotsånär färdig. Vad var det stod i den där lilla boken jag gav till Matilda i julklapp? Även den som går långsamt, kommer fram till sist. Det gäller även för de som går i labyrinter.

Jag tickar, klockan drömmer

Jag skriver och raderar om vartannat. Går plus minus noll och känner mig otrivsamt missnöjd. Nu fick jag sms från jobbet och ska visst jobba halv åtta till tolv. Vilket innebär att jag borde vara på väg till jobbet nu, men här sitter jag kvar i soffan, med håret i ögonen och endast halvt påklädd. Jag läste något om arbetsmoral på DN i morse, och hur låg den är hos unga människor idag. Jag skulle ljuga om jag inte kände mig lite träffad, som situationen är just nu. Jag vill jobba i en bokhandel; en liten och pittoresk, med en liten fikahörna. Ingen skräplitteratur tillåten. Bra musik ska spelas. Lukten av gamla böcker, tunt lager av damm, knakande dörr, läsande människor. Och så jag – mitt bland alla ska jag stå och vara lycklig.

Brist, trist, sist

Det är meningen att jag ska skriva ansökningar idag, se till att få jobb i en bokhandel i Göteborg. Det går sådär. Nu har jag istället storstädat hela lägenheten med Bob Dylans stämma i bakgrunden. Det finns alltid så mycket annat att göra. Dessutom är det lite mer tidskrävande att krypa runt på golvet med en liten sopborste och skyffel istället för att dammsuga. Nu sitter jag här istället och jobbar på att komma på andra måsten. Läsa ut min bok, äta lunch, duscha, köra igång fem omgångar med tvätt och hänga kläder i hela lägenheten för att vi fortfarande inte köpt någon sådan där grej att hänga kläder på, etcetera.
Jag har inget annat att komma med just nu, är för sjuk och ynklig. Hela mitt väsen ur funktion verkar det som. Tragiskt. Hjälp mig Bob, förmedla lite inspiration.