Flykten från hönsgården

Jag vill fly min tillvaro och sätta mig på första bästa flyg till Paris igen. Inte för att jag på något vis är missnöjd med min tillvaro, utan enbart för att jag vill till Paris igen. Det var allt.

Annonser

Ett stycke analys/en styckad analys

Jag har läst två romaner i följd nu, som båda lätt hamnar bland mina bästa någonsin. Sådant gör mig fantastiskt glad. Den första: Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Nu senast: Revolutionary road av Richard Yates. Jag tänkte författa en sorts lättvindig analys (med betoning på lättvindig) över vad det är som gör att vissa litterära verk, exempelvis dessa två, betyder så mycket mer för mig personligen. Det har att göra med något  mer än bara det faktum att de är oerhört välskrivna, trots att det givetvis är en förutsättning för att jag ska uppskatta dem i första taget. Men det är just detta ‘något mer’ som är så svårt att sätta fingret på. 
 
För det första är dessa två romaner så fullständigt olika, på alla plan. Har de ens en gemensam nämnare? Kärlek kanske, som förefaller vara alltings gemensamma nämnare. Jensen skriver en episk saga, ett storartat romantiskt mästerverk. Poetiskt, fantasirikt, symboliskt och flödande. En ständig resa, såväl inre som yttre. Det jag uppskattade där var just det rörliga i berättandet, hur han drog en med på ett äventyr som tycktes fortsätta i all oändlighet. Revolutionary road däremot är en stillastående, obehagligt realistisk roman och Yates sätt att inte skymma undan för det fula, att dissekera karaktärerna fullständigt påminner mig helt sonika om Doktor glas (en annan favorit). Måhända en långsökt parallell, men det får vara. Handlingen tar till största del plats i deras eget, eller deras vänners vardagsrum. Instängd mellan fyra väggar, där berättaren glider från den ena till den andra karaktären och på ett briljant och till synes enkelt sätt blottlägger hela dess personlighet. Det handlar om de sociala maskerna kontra ens inre. Om hur man kan bryta sig ur slentrianen och normerna, och vara sann mot sig själv. Om hur ett förhållande kan fortgå in absurdum, utan att någon av parterna öppnar ögonen. Och om hur lätt det är att bara nöja sig, utan att alls reflektera över tillvaron, tills halva ens liv har passerat. Grannarnas mentalt instabile son slinker in i handlingen och för på ett subtilt sätt med sig frågeställningen om vem som egentligen är galen.  Stundtals riktigt jobbig läsning, på grund av hur han pekar på allt detta, och på grund av den stillastående, tryckande känslan i texten.
 
För att återgå till grundfrågan: Vad är det alltså som utgör ‘något mer’? Jag skall göra mitt bästa att sätta lägga fram vad som gör att en roman betyder något alldeles särskilt för mig. En tydligt konstnärlig prägel, till att börja med (med allt vad det innebär). Frågeställningar eller teman som jag kan relatera till och som intresserar mig; såsom utanförskap, relationer, sociala roller, fantasier och drömmar, samhällets struktur och dess normer, etc etc. Jag ser helst en psykologisk aspekt, en analys av människans natur. Ett språk som är originellt, vackert och levande. Sådär så att jag vill läsa ett stycke gång på gång, skriva av det i min anteckningsbok och läsa det igen. 
 
Jag vet fortfarande inte om detta sätter fingret på det eller ej. Det här med ‘konstnärlig prägel’ är också ytterst svårt att greppa. Det som för mig känns magiskt och sublimt, kanske är rena skräpet för någon annan. Allting är individuellt, och ständigt föränderligt. Jag älskar inte samma böcker idag, som jag gjorde när jag var femton. Ibland kan jag inte ens se vad jag en gång uppskattade i en viss roman. För flera år sedan läste jag Ya-ya-flickornas gudomliga hemlighet, och jag minns fortfarande hur mycket jag älskade den boken, även om jag inte minns varför. (Jag läste de sista sidorna om och om igen, och önskade att den inte skulle ta slut.) Jag kan se objektivt på den nu och inse att det inte alls är något mästerverk, att den inte helt uppfyller mina krav på en fantastisk roman. Men trots det fanns det något där som berörde mig. Uppenbarligen. Kanske är det just det som aldrig heller går att definiera, och kanske är det också det som jag älskar med litteratur; det där ogripbara som finns mellan raderna, som får hjärtat att rusa.