Jag välkomnar hösten

Jag tror vi lyckades klämma ut det sista ur sommaren under helgen och way out west. Strålande sol i två dagar. Och i söndags låg vi på soffan och blickade ut över konstant regn och oväder. Nu ligger det som något bestämt i luften: sommaren är färdig. Och medan de flesta gnäller och vissa redan faller ner i något slags direkt höstdepression, sitter jag här och ler i mjugg. Göteborg är så otroligt vackert på hösten, man får sitta och se så mycket film man vill utan dåligt samvete, slipper trängas så fort man vill gå ut och ta en öl, och så än en gång: hösten är vacker.

Men inte nog med allt detta; jag ska börja studera igen. Och mina snart tjugosex år till trots, så känner jag mig som en liten unge i väntan på första skoldagen. Nästan så att jag vill gå ut och köpa mig ett fint pennskrin. Jag satt och läste igenom min gamla blogg imorse och inser att det var fyra år sedan jag slutade plugga. Då jag satt där med min hund, mitt heltidsjobb och resonerade med mig själv i plus och minus. Tänkte att jag kanske inte alls ska göra det här, åtminstone inte just nu.  Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig någonsin nöja mig. Nöja mig med ett jobb där jag inte utvecklas, nöja mig med att inte satsa på det jag vill göra. Och det var väl just det som hände ändå, sedan bara fortsatte det hända och jag följde med. För när inspirationen inte finns där så blir det svårt. När man dras i olika riktningar och det slutliga resultatet blir något framtvingat och tamt. Eller så handlar det mera om prestationskrav. Jag känner att det aldrig kan bli tillräckligt bra, skyller på att jag är oinspirerad och sedan flyr jag undan och lever i en annan värld ett tag. Har jag aldrig försökt, så har jag aldrig misslyckats. Och det är väl huvudsaken. Istället för att stånga sig igenom det där första jobbiga, och inse att det tar tid.

Jag hoppas verkligen att jag kommer inse det nu.