Vakenheten

Teven står på i bakgrunden, men jag har stängt av ljudet. Läser replikerna emellanåt bara för att, utan att det roar mig nämnvärt. Samtidigt har jag stapeln med böcker på bordet och jag läser de alla lite sporadiskt, från den ena till den andra. Facklitteratur, poesi och prosa, i en salig blandning. Är i det där känsloläget då jag vill ta in allt på en gång, bara överösa mig själv. Och jag har så väldigt bråttom. Inser att jag behöver ta ett steg tillbaka. Men jag har väckt någonting som legat och slumrat i mig alltför länge, och jag är nog rädd att förlora det igen. Jag vill inte ha något slumrande i mig, det ska inte vara så och det vet jag så väl. Antingen väcker jag det till liv eller så glömmer jag bort det, tar död på det helt.

Jag har börjat läsa Kulturjournalistik och Kreativt skrivande nu. Resor till Malmö och till Gävle. Träffar likasinnade, möten som betyder mycket. Som jag bär med mig och drar nytta av. Och så läser jag mer än jag gjort på länge, länge. Jag har en någorlunda fast punkt, för första gången på ungefär tre år. Ett boende som inte är ett andrahandskontrakt på fyra månader. Jag har köpt ett ordentligt skrivbord, kring vilket jag byggt upp min egna lilla sfär. Det kanske inte låter som mycket, men det är det. Det går framåt. Jag kan sluta säga att jag stampar runt på samma ställe, eller att jag går i cirklar med huvudet nedböjt.

Förvisso kan jag inte säga att jag tagit det stora klivet än, inte på något vis. Men jag tror inte att det alltid sker så, för alla. Kanske är det en myt helt och hållet. Det handlar allt som oftast om små steg, att släppa kraven och bara sätta ena foten framför den andra. Kommer jag till en stor å så hoppar jag utifrån bästa förmåga. Eventuellt kliver upp, ruskar av mig och försöker igen.

Annonser

Osanningar

Det börjar skymma. Jag önskar jag inte vore trött. Jag önskar jag slapp sova, och att jag hade all tid i världen. Vill sitta uppe hela natten och läsa ut min bok.

Jag känner att min tillvaro börjar förfalla. Nej, egentligen inte alls. Bara vissa dagar, ytterst tillfälligt. Eller som att det försvinner bara, själva livet. Kvar står jag där och plockar disk på ett kafé. Och jag undrar vad som hände, var allting tog vägen. Att känna sig så malplacerad, så tömd, så långt borta från allting. Och så tiden. Jag vill sluta påverkas av detta påfund, denna illusion. Som att den skulle vara lika rak som en linjal; en enda lång raksträcka in i döden. Och så ska man försöka pressa in så mycket man bara kan inom dessa ramar. Samtidigt som man måste leva i nuet, djupandas och slappna av. Inte se bakåt.

På nära håll ser min matta ut som en tätbevuxen skog, jag sjunker ner med ansiktet i den och håller andan. Läser högt för mig själv och märker hur annorlunda det låter. Tysta ord i kontrast till uttalade ord. De stannar inte kvar, de uttalade, inte ens bråkdelen av en sekund. Jag hör de sägas, sedan: ingenting. De låter sig aldrig fångas. Jag låtsas att någon lyssnar, att någon står runt hörnet med en liten plåtburk, lockar in mina ord där i och täpper till. En tidskapsel, en erinran om svunna tider. Jag vill inte heller låta mig fångas, jag vill andas högljutt och fritt.

Jag har så mycket kvar att fylla i, så oändligt många luckor. Jag kommer aldrig att bli klar. Alla dessa ord som för alltid kommer vara en millimeter från sanningen. Bara beskrivningar. Miljoner olika sätt att formulera det på. Egentligen går jag bara runt och skrapar på det yttersta skiktet, polerar gnuggar ler och låtsas. Låtsas som att jag nått fram till något nu. Sedan avslöjar jag mig själv. Jag är så långt ifrån kärnan, på bekvämt och behörigt avstånd. Blankpolerade och snygga ord. Osanningar.