Rapport från världen

Himlen är metalliskt gråblå och luften helt stilla omkring mig. Så blev det höst igen, tänker jag. Lika snabbt och nästan obemärkt har vi glidit in i det nya. Jag slår mig ner på bryggan. Framför mig breder havet ut sig, fiskmåsar och änder guppar förnöjt omkring i vattnet intill kajen. Längre bort gråter ett spädbarn en förtvivlad gråt allt emedan mamman frenetiskt gungar barnet i dess bärstol. Pappan står ett par meter ifrån och fotograferar det hela med ett stort leende. Scenen känns olustig, jag vänder bort blicken.

Denna plats som för en tid sedan präglades av liv och rörelse, har snabbt omvandlats till något stilla och ensligt. Jag ser framför mig hur människor trängdes och svettades och skyndsamt åt sina smältande glassar medan solstrålarna lättsamt dansade över träbryggan och vattenytan. Det är som att de alla har uppslukats av höstens kyla. Nu ser jag en och annan joggare eller fotgängare dra förbi, de flämtar högt och överflödigt. Varje förbipasserande verkar inte kunna låta bli att snegla på mig, vissa av dem med ett visst mått av förakt i deras mörka blickar; andra med renodlad nyfikenhet. Allt bara för att jag sitter här med ett skrivblock och en penna, som några slags markörer. Jag placerar mig utanför folkmassan, samtidigt som jag är så mitt i bland den som jag kan vara, så nära som jag vågar komma. Men ändå. Alltid en åskådare, en betraktare. Del av en annan verklighet, en som jag kan välja att dra in andra människor i, utan att de alls har bett om det. Lite som att jag våldför mig på dem. Jag kan förstå om det gör folk olustiga. Ska jag behöva be om lov?

En man bredvid mig fotograferar fåglarna med en stor systemkamera. Klick klick, han bläddrar igenom bilderna, ändrar några inställningar och siktar sedan in sig på fåglarna igen. Fåglarna behöver man aldrig be om lov. Fåglarna bryr sig inte. De fortsätter att guppa i vattnet och leta efter mat.

Till vänster om mig löper Älvsborgsbron, underifrån är den målad i en mintgrön färg. Jag har aldrig lagt märke till det förut. Den är glest trafikerad, men ändå tycker jag mig höra ljudet av kraftig trafik. Bland kakofonin av röster, fotsteg och fåglar som skriker och plaskar runt i vattnet, ligger trafiken alltjämt där i bakgrunden, som ett illavarslande brus, ett störande inslag. En vit svan simmar intill bryggan, samtidigt som en vit Bullterrier spatserar förbi. Hunden stannar upp och de två betraktar varandra med intensivt intresse, en kort stund. Hunden rycks sedan vidare av sin ägare. Jag tycker att de påminner om varandra, Bullterriern och svanen. På något fundamentalt plan flyter hela deras väsen ihop, trots att de är helt olikartade.

Svanen har klivit upp på strandkanten nu. Dess ståtliga kropp tornar upp sig bland fiskmåsar och änder. En liten flicka som ser ut att vara i femårsåldern står bara en meter ifrån och strör några slags frön omkring sig. Fåglarna samlar sig i stora formationer kring henne. Jag förflyttar mig närmare, sitter nu helt intill strandkanten som utgörs av ett enda stort fågelmyller. Och så den lilla flickan mitt i bland dem. Fåglarnas olika läten beblandar sig och blir till ett enda skrålande. Ändernas hesa utdragna kvackande, duvornas dova kuttrande som förefaller komma långt inifrån magen på dem. Fiskmåsarna med deras karakteristiska högljudda skri, som till och med lyckas dränka ljudet av den brusande trafiken för en kort stund. Och så några enstaka gråsparvar och kråkor, men de gör inte mycket väsen av sig. Alla ska de samsas om maten på marken. Jag undrar om de kan förstå varandras språk, om de kan uttyda några nyanser i detta högljudda skrålande.

Är det såhär det måste kännas, undrar jag. När man skriver. Är man för alltid dömd att inte vara en del av gemenskapen? När själva skapandet kommer i första hand. Medan jag far med osanning drivs jag av att leta mig fram till sanningen. Genom att ställa mig utanför försöker jag vara mitt i. Genom att göra mig osynlig försöker jag synas. Så står jag där sedan, lika malplacerad som den stora svanen mitt ibland resten av fåglarna (så förmätet att likna mig själv vid en svan tänker jag genast). Men så går någon förbi, det är kanske en på hundra, som ser på mig varken med mörkt förakt eller med renodlad nyfikenhet, utan bara med ett svagt leende. Och våra blickar möts i samförstånd och intensivt intresse. En kort stund.

Annonser