Run fast for your mother fast for your father

Stilla går jag från rum till rum, sitter på en sliten kökssoffa tills ryggen börjar värka, klappar katten på magen, lyssnar till hans högljudda spinnande, samlar ihop mina tankar till en prydlig liten hög bara för att kunna sprida ut dem igen. Musik. Lykke Li och Florence + the machine. Deras vackra stämmor i mina öron, i mitt hjärta. Läser Stig Dagermans Bränt barn och inser på nytt hur mycket jag älskar hans ordkonst. Går till biblioteket för att låna en diktsamling till en uppgift i skrivarkursen, finner inte vad jag letar efter och lånar till slut två andra samlingar skrivna av poeter med samma efternamn som jag. Det verkade just då som en god idé.

Utanför har snön smält bort. Mamma plockar tallris och gör i ordning små juldekorationer med änglar och tomtenissar. Julskinkan ligger och puttrar i ugnen. Jag har precis läst ut Djurens liv av J. M. Coetzee och frågar mig själv varför jag började äta kött igen efter att ha låtit bli i fem års tid. Bestämmer mig för att bli vegetrian igen, efter jul. Mamma ska kanske också bli det, säger hon. Men nu är ju julskinkan redan köpt, köttbullarna redan tillagade. Så det är lika bra att vi äter det, utan dåligt samvete. Imorgon är det julafton. Det känns lite som vilken dag som helst.

Annonser

In the dark we seemed able to say everything

A64510_12A

A sky which changes everyday and yet keeps it oplaine tones. Can life continue to unroll this way with a freshness never withered, new faces, new marvels? Can one arrive so many times at fullness without touching bottom, every year new leaves, new skins, new loves, new words. One day I wept at change, but then there is no death, there is this everlasting continuity, nothing is lost, it is transformed, or have I learned to walk magically over hot coals without burning my feet?

En röst från det förgångna

Jag hittar ett gammalt block, texten ‘Let it be’ pryder framsidan tillsammans med Beatles. Öppnar jag blocket ser jag GÖTEBORG 2006 slarvigt nerskrivet med stora bokstäver, och tänker att det känns nästan lite naivt att jag skrev det sådär, med stora bokstäver. Jag visste inte bättre då, det var ju faktiskt 2006. Långa dagboksanteckningar blandat med korta betraktelser och djupa resonemang, recept på goda kakor, recept på mindre goda kakor, blyertsskisser på hundar, strukturerade noteringar från startaeget-kursen – ”har du ett bra motiv och stark drivkraft att bli egen företagare?” – vägbeskrivningar, klottriga anteckningar till min B-uppsats i litteraturvetenskap – berättarteknik, den interna fokaliseringen, det dialektala språket och Dagermans fantastiska förmåga att variera sitt språk och sedan helt plötsligt: ”mina skavsår betecknar en påhittad blandtyp, någonstans mellan knäveck och fothäl. I nedstigande led, alltid.” Vad menar jag med det? Jag skrev det i alla fall, någongång under 2006, någonstans i Göteborg.

Så ser mitt spiralblock ut. Det är smutsigt, liksom brunaktigt och naggat längst ut i kanterna på varje blad och fläckar här och där. Det är använt, det är förbrukat. Det är en del av mitt liv. Jag är inte rädd om mina block. De är allihop så gott som fallfärdiga. Det är där sanningen ligger och säger att allt är inte så fint och rent som det kanske först verkar, på avstånd. Autenticitetsskapande kanske, som jag läser i mina litteraturanteckningar. Ett berättartekniskt knep som Dagerman använder sig av. Mitt ibland litteraturanteckningarna har jag klottrat ner ”Vart? När? Wavrinskys!” Det skrev jag när jag och mitt ex skulle kolla på en lägenhet på Guldheden. Vi fick lägenheten. Och sedan: presens rubbar jämviktsläget mellan berättande och historia, beroende på var tonvikten läggs.

”Hon – med mjukt sammanbiten min och armana i kors. Tankarna på villovägar, eller på rätt vägar. Kan inte skåda några skarpa konturer. Känner hon sig lite vilsen? Klockan 06.59 i en tunnel på en spårvagn på väg till korsvägen. Hon har spetsiga skor, i symbios med sin vassa blick. Som slocknar.”

Det som skrivs är bara erfarenhetens bottensats

Jag sörplar i mig kaffe, sörplar i mig morgonen. Försöker vakna upp och låta tankarna sträcka ut sig.  Tog en morgonpromenad runt husen i väntan på att affären skulle öppna. Kyrkogården ligger bara några gator bort, jag brukar vilja undvika att gå där, men hamnar ändå ofta på just den gatan. En kolsvart katt dök upp tjugo meter ifrån mig, tittade på mig en stund innan den korsade vägen med svansen högt i luften. När jag kom närmare såg jag hur den satt hukad bakom en bil och lapade i sig smutsigt vatten från en vattenpöl.  En koltrast landade på en gren intill mig och tycktes sitta där och granska mig.

För övrigt, på tal om något helt annat, hittade jag av en slump den här tidningen häromdagen. Bitvis var den läsvärd måste jag säga, även om jag kan bli lite mätt på alla tips från höger och vänster om hur man på bästa sätt ska lyckas. Man kan ju börja med att definiera lyckas. Arta sig, blomstra, gå i land med, göra succé, göra sin lycka. Problemet är just det att så fort jag börjar tänka i de termerna när det gäller skrivande, då blir allting platt och livlöst. Då rör jag mig bort från själva kärnan. Jag tänker på Kafka, som dog i sin säng, 41 år gammal, och hur han bad sin vän att bränna allt han någonsin skrivit. Allting. Han kan inte ha haft tankar på att lyckas, på att leva vidare efter sin död. Vad hade han för tankar?

Eleven kinds of loneliness

This bright cocktail mood was a carefully studied effect, he knew. So was her motherly sternness over the children’s supper; so was the brisk, no-nonsense efficiency with which, earlier today, she had attacked the supermarket; and so, later tonight, would be the tenderness of her surrender in his arms. The orderly rotation of many careful moods was her life, or rather, was what her life had become. She managed it well, and it was only rarely, looking very closely at her face, that he could see how much the effort was costing her. – Yates

Det var vilda fåglar. Ändå var de ganska förtroendefulla.

Jag läser mycket Beckett för tillfället. Hans diktsamlingar, två av hans romaner: Murphy och Molloy. Och lika mycket som han fascinerar mig, lika mycket förvirrar han mig. Så totalt gränsöverskridande. I Molloy förekommer passager där berättaren (det vill säga Molloy) beskriver hur han suger på stenar och hur han har utformat ett system med dessa stenar i sina fickor, så att han hela tiden ska ha en ny sten att suga på. En ständig rotation. Han prövar olika system, tills han kommer fram till det fulländade, det mest ändamålsenliga. Detta beskrivs ingående i säkert fem-sex sidor.

Stundtals tappar jag bort mig i hans flöde, men det är svårt att inte förundras över absurditeten i hans språk. För att inte tala om magin. Att kunna skriva om något så trivialt med en sådan inlevelse. På samma sätt som boken verkar vara skriven i ett enda svep känns det som att jag måste läsa den i ett enda svep. Varje gång jag lägger ifrån mig den måste jag kämpa för att hitta tillbaka, som att jag hamnar på efterkälken; berättelsen fortskrider utan mig. Molloy väntar inte på någon. För det är ett enda flöde av en inre monolog, i sann Joyce-anda, utan några styckesindelningar eller avbrott. Och man känner sig oftast lika borttappad som Molloy själv. Man får hålla i sig helt enkelt, och följa med i den strida strömmen utifrån bästa förmåga. 

”Men slutligen förstod jag. Jag förstod den, jag förstår den, missförstår den kanske. Det är inte det det är fråga om. Det är den som har sagt åt mig att skriva rapporten. Betyder det att jag är friare nu? Jag vet inte. Jag får snart veta det. Då gick jag in i huset och skrev. Det är midnatt. Regnet piskar rutorna. Det var inte midnatt, det regnade inte.”