Jag googlar listor om årssammanfattningar, läser igenom de olika frågorna flera gånger om och försöker formulera svar i huvudet men det vill sig inte. Det är bara tomt och jag får nästan panik. Vad gjorde jag egentligen? Hur mådde jag? Har jag drabbats av någon form av tillfällig minnesförlust? Inser sedan att det som jag har saknat under det gångna året är tid och ork för självreflektion. Det har varit så mycket runtomkring att jag tycks ha tappat bort mig själv nånstans på vägen. Kanske är det därför det står still i huvudet när jag försöker svara på frågor om mitt mående och min personliga utveckling. Så det blir ingen lista, men något slags sammanfattning blir det i alla fall.
2018 har framförallt präglats av att starta om på nytt. Ett nytt land att försiktigt komma på fötter i, stapplande till en början. Nytt jobb och nytt hem. En helt ny tillvaro, den största omställningen någonsin. Hemlängtan, tårar och tvivel. Men även lyckostunder med min familj, värme och tacksamhet över att vi har varandra.
Och sedan en oplanerad graviditet mitt i allt det nya. Rädsla över att inte få det att gå ihop ekonomiskt, men samtidigt glädje över att vårt barn skulle få ett syskon. För det ville vi ju, även om tidpunkten inte var optimal.
Första halvan av året skrev jag nästan ingenting. Läste inte mycket heller. Och de böcker jag läste gav mig inget. Det fanns inte utrymme, eller jag gav det inte utrymme. Dagarna gick, jag jobbade, slötittade på teve på kvällarna och la mig tidigt. Gravidtrött och utan inspiration. Ju längre uppehåll man har från någon form av kreativitet desto svårare blir det. Jag antar att det var det som hände. Det gled ifrån mig, eller så var det jag som gled ifrån. Hade fullt upp med att försöka finna mig i nya sammanhang.
I juni flyttade vi från Careys Bay in till stan. Två månader senare föddes Felix. Ännu ett nytt kapitel inleddes. Det som tvåbarnsmamma. Den där allra första tiden är diffus, precis som den brukar vara. Jag minns när barnmorskan gjorde hembesök och jag hade haft en riktigt jobbig dag, ungefär två veckor efter att han föddes. Hon frågade hur jag mådde och det brast för mig. Kunde inte sluta gråta. Det var känslan av otillräcklighet, av total trötthet och att bara önska sig en paus från allt.
Allteftersom blev emellertid de jobbiga dagarna färre, sömnen bättre, vardagen mer hanterlig. Allting kändes plötslig inte lika överväldigande. Jag tänkte inte längre att det här är en period som jag bara behöver ta mig igenom, utan kunde stanna upp och faktiskt njuta av livet såsom det är just precis nu. Även om det ofta är kaos.
Jag började läsa igen och med läsandet kom skrivandet och inspirationen. Som att vakna ur en lång dvala. Som att jag hittade hem igen, till något som hamnat i skymundan. Insåg att jag behöver skrivandet, behöver orden. Kände mig helt utsvulten och slängde mig över både läsandet och skrivandet med en iver jag inte känt på länge. Läste mer på några veckor än vad jag hade gjort resten av året.
Nu är det snart 2019 och det är väl egentligen ganska oväsentligt. Bara en siffra, tiden fortgår med eller utan benämningar. Men det för ändå med sig en känsla av att gå in i något nytt, och när jag nu går in i det nya så har jag vissa saker i åtanke; om inte löften så åtminstone förhoppningar. Jag vill finna mer tid för att bara vara jag. Att reflektera, känna, tänka. Hitta tillbaka till mig själv. Jag vill ge mig hän åt skrivandet, våga tro på min förmåga, utvecklas, inte ge upp. Läsa massvis med böcker. Jag vill börja yoga och springa igen, stärka min numera ganska trötta kropp. Vara ute i naturen. Förhoppningsvis sova lite mer. Allt detta vill jag göra, och massa mer därtill. Det kommer bli ett fint år.
mirjamskriver.wordpress.com 