Konsten att be om hjälp

Jag har slagit mig ner på soffan med choklad och en skål med chips. Barnen sover. Sambon är bortrest med jobbet. Klockan är tjugo över nio och solen håller på att gå ner.

Så fint ändå att kunna sitta i vardagsrummet och se solnedgången. Jag har nog sett fler solnedgångar sedan vi flyttade hit än vad jag gjort i hela mitt liv.

Idag kom min svärmor ner på besök för att avlasta mig och umgås lite. Jag hade en smärre kris häromdagen och T tyckte att jag skulle åka upp till hans mamma eller be henne komma ner medan han är bortrest. Det lät ju som en fin idé. Problemet är bara att jag har så svårt för att be folk om hjälp. Alltså så innerligt svårt. Har försökt rannsaka mig själv, och jag tror att det bottnar dels i stolthet och dels i rädsla över att vara i vägen, att vara till besvär.

Familjen finns ju där för att hjälpa till, inget konstigt med det. Särskilt barnens mor- och farföräldrar. Ändå har jag så svårt för att räcka ut den där handen, framförallt när jag inte har någon konkret anledning mer än att jag känner mig helt slut. Vilket ju är en anledning så god som någon. Och när de räcker ut handen, erbjuder sig att hjälpa, så börjar jag tänka att de kanske ändå hoppas någonstans att jag säger tack, men nej tack. Som om det inte vore ett genuint erbjudande.

Hur som haver så ringde T till sin mamma, varpå hon skickade ett meddelande till mig och sa att jag var välkommen upp till dem eller att hon kunde komma ner, vad som än kändes bäst för mig. Vi kom överens om att hon skulle komma ner över dagen. Efter att jag typ trippelkollade så att det verkligen var okej för henne.

Och tur var väl det, att hon kom hit. För vi hade en väldigt fin dag. Det gör så mycket, att få det där andrummet. Och sällskapet. När det ibland känns alldeles för övermäktigt med precis allt.

Vi åkte till stranden en stund på eftermiddagen, doppade fötterna i det iskalla havet, träffade en hundvalp, skrev våra namn i sanden, lät en nyckelpiga krypa upp på fingret. Sådana saker, livsviktiga saker.

Nu känner jag mig en smula återhämtad och något mer balanserad än jag var häromdagen. Upptäckte till min glädje, när jag kollade in på Göteborgs biblioteks webbsajt, att romanen Nora eller brinn Oslo brinn nu finns som e-bok. Jag lånade den såklart på direkten och har redan påbörjat den. Och ja, den lever upp till hajpen.

Annonser

En reaktion på ”Konsten att be om hjälp

  1. så himla viktig grej det där, att be om hjälp. min käpphäst är ju att jag tror vi ska vara fler vuxna kring barn, att det är helt rimligt att man blir slut av att vara ensam med ungar – it takes a village osv. så all hjälp man kan ha = fantastiskt bra! Och tänk vad härligt för mor/farföräldrar att få njuta av sina barnbarn också. (Och härligt för barnen att få kontakt till flre vuxna, fler generationer osv).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s