Det här med amning

Så var det måndag igen, och därtill en miserabel sådan. Det är hagel och åskoväder. Vi kurar ihop oss inomhus och försöker hålla oss sysselsatta. För tillfället sover båda barnen och jag roar mig med att dricka kaffe och äta chokladmuffins. Och blogga.

På tal om miserabelt så känns det som att barnen turas om med att vara sjuka just nu. Felix håller precis på att återhämta sig från sin förkylning och igår började Lockie få en riktigt hemsk hosta. Låter som att det är krupp. En sån där skällande hosta och ett väsande läte när han andas. Och han som ska börja förskolan på onsdag. Får nog flytta fram det till nästa vecka. Vill att vi en gång för alla tar oss igenom den här sjukdomsperioden nu, så att vi kan vara krya ett tag åtminstone. Tills det är dags igen, och så vidare och så vidare i en oändlig rundgång av snor och hosta. The life of småbarnsföräldrar.

Och när jag ändå är inne på ämnet miserabla saker så tänker jag på Johanna Toftbys blogginlägg där hon ondgör sig över att amma offentligt. Jag undrar om hon ens menade allvar med det hon skrev? Eller om det enbart handlade om att orsaka en shitstorm och få lite publicitet. Kanske både och. Med tanke på rubriken ”Jag vill inte ha dina bröst i ansiktet!” så är det ganska uppenbart att hon är ute efter att provocera. Bröst i ansiktet?! Nej jag vet inte jag, men när jag ammar mitt barn offentligt så brukar jag inte gå fram och trycka upp bröstet i ansiktet på folk som sitter i närheten. I så fall kan jag förstå att de skulle ta illa vid sig. I annat fall, håll tyst och låt barnet få sin mat. Det är både sorgligt och alldeles befängt att uttrycka sig på det sättet om en mamma som ammar sitt barn. Att hon dessutom påpekar att det hade varit okej om det var ett spädbarn, men en ettåring? Det går inte för sig. Även om amningen inte sker enbart i syfte att ge barnet mat, utan för att ge barnet tröst och närhet SÅ ÄR DET OCKSÅ OKEJ. Oavsett om barnet är tre veckor eller ett år. Eller två år. Det är helt ovidkommande.

Jag har inte ens öppnat kommentarsfältet på hennes blogginlägg för jag orkar inte läsa en enda av de nästan fyrahundra kommentarerna. Nu förutsätter jag förvisso att majoriteten av de som kommenterat INTE håller med henne, men jag är övertygad om att det finns en hel del idiotiska kommentarer också. Alla dessa åsikter om amning, det är så tröttsamt! Damned if you do, damned if you don’t. Du ska helt klart amma, för du vill väl det bästa för din bebis? Men gör det diskret, annars kan du väcka anstöt. Och för allt i världen, amma inte ditt barn för länge. Du ska veta vart gränsen går, vad som anses lagom och måttfullt och vad som anses överdrivet eller till och med äckligt. Det säger något om vilken kvinnosyn som fortfarande råder. Jag blir helt uppgiven. Och arg och ledsen. Denna konstanta granskning av en grej som borde vara helt upp till varje enskild kvinna. Man ska få amma så kort tid eller så lång tid man vill. Och precis exakt vart man vill. Så enkelt borde det vara. En icke-fråga, en självklarhet. Varför är det inte det? Varför har vi inte kommit längre?

Nu blev det visst en ganska lång rant om detta när jag egentligen mest ville säga att Underbara Clara skrev ett så klockrent svar. Tur att det även finns kloka människor med vettiga åsikter därute, när man håller på att tappa hoppet om samtiden.

Annonser

Den stora tröttheten

Jag tycks inte riktigt kunna vakna till idag. Känner mig innesluten i en liten kokong. Det är regnigt och kallt. Vi går till Playcentre och jag orkar inte föra ett vettigt samtal med någon. Vill gå hem och krypa ner i sängen igen, dra upp täcket och vara ifred.

Ändå hade jag en relativt god natts sömn. Kvällen dessförinnan däremot, då tyckte jag att det var en god idé att sitta uppe halva natten och läsa mitt manus från Kreativt skrivande. Kanske är det därför jag fortfarande är trött. Fick helt sonika för mig att jag vill göra något med mitt manus nu, efter att dokumentet inte har öppnats på över ett år. Men mer om det en annan gång.

Vad tänkte jag egentligen skriva om? Tröttheten. Att vara tvåbarnsmamma. Den där så kallade tvåbarnschocken. Kanske har jag redan skrivit om det, jag minns inte riktigt.

Det går i vågor har jag märkt. Ena veckan känns det som att allt flyter på så ofantligt bra och man bara: ja, jag har äntligen knäckt den här koden nu, hittat rytmen, winning at parenting, och så vidare. Sedan följer en katastrofal vecka där allt som kan tänkas gå fel gör det och på kvällen tänker jag: imorgon ska bli bättre, imorgon ska jag inte bli sur eller arg för minsta lilla grej. Jag ska vara pedagogisk och leva upp till alla mina ambitioner som förälder. Imorgon. Denna vecka tycks vara en sådan vecka.

Dessa toppar och dalar som förälder. Det känns som att allting har skruvats upp ett snäpp. Känslorna, tillvaron. Både i positiv och negativ bemärkelse. De senaste dagarna har jag gått omkring i ett tillstånd av frustration och misslynthet, som jag antar bara kan härledas till sömnbrist. Eller så har det blivit en del av min personlighet, jag vet inte. Jag hoppas inte det.

Nu har vi kommit hem från Playcentre (som är en slags öppen förskola btw) och sitter och tittar på film. Där ute är det fortfarande regnigt och grått. Jag ska strax göra i ordning en kopp kaffe åt mig själv. Funderar på att poppa popcorn. Det borde väl ändå bringa lite vardagsglädje.

Om det dåliga samvetet

Här ligger jag i sängen denna lördagskväll och luktar kräks och svett. Jag har inte gått och blivit sjuk, kräkset kommer från den lilla personen intill mig. Förvånansvärt mycket som får plats (och kommer upp) i den pyttelilla magen. Svetten beror helt enkelt på att jag inte hunnit/orkat duscha på några dagar. Så ser tillvaron ut för tillfället.

Just nu vill jag egentligen bara att den här dagen ska ta slut och att imorgon ska bli bättre. Har känt mig trött och inte alls utrustad med tillräckligt mycket tålamod för att hantera konflikter idag. Och konflikter har det blivit. Som alltid när man känner att man redan ligger på minus med energi och ork. Allting nådde sin kulmen när jag i princip fick bända upp fingrarna på Lockie för att ta ifrån honom ett vinglas som han prompt skulle ta med sig ut för att leka med. Efteråt gick jag in i sovrummet, röt till åt honom att mamma måste djupandas en stund.

Sedan var det dags för det dåliga samvetet att göra entré. Lockie stängde in sig på sitt rum, satt på golvet och såg ledsen ut och jag sa förlåt för att jag höjde rösten sådär och han kröp upp i knäet på mig. Ville att jag skulle bära honom, men det kunde jag ju inte eftersom jag hade Felix i sjalen. Ännu mer dåligt samvete.

På Playcentre häromdagen sa några av de andra mammorna att jag får det att se så himla lätt ut, med två barn. Du glider liksom bara runt och ser helt lugn ut, sa någon. Hah! Det är blott en fasad, inombords råder fullständigt kaos. Nej då, så illa är det inte. Men när vi är hemma är det en annan sak, och jag behåller verkligen inte lugnet i alla situationer. Det har jag svårt att tro att någon förälder gör i och för sig. Ändå avskyr jag när jag tappar fattningen, för jag vet ju att hela situationen bara trappas upp utav det. Men jag får försöka släppa det och gå vidare efteråt, inte låta det dåliga samvetet fräta alltför länge.

Igår hade vi en betydligt bättre dag. Solen sken och vi åkte iväg till stranden. Eller ja, vi hängde mest på lekplatsen intill stranden. Men vi tog oss ner en liten sväng i alla fall.

Vi målade i sanden, jag fotade, allt var frid och fröjd. Tills en våg kom och sköljde över oss. Inte så dramatiskt som det lät, den sköljde väl mest över fötterna. Men Lockie hamnade på rumpan i vattnet och började gråta, två kvinnor gick förbi bakom oss och räddade min väska från att bli helt översköljd. Fiskade upp ett blött barn och begav oss tillbaka till bilen.

Inte helt nöjd efteråt. Men bortsett från det lilla missödet så var det en fin tur till stranden. Hoppas att det inte var alltför traumatiskt för honom.

Nu ska jag ta mig upp ur sängen och kanske kolla ett avsnitt av Ozark. Eller Bonde söker fru.

Att föreställa sig det värsta

Tisdag morgon. Jag dricker min andra kopp kaffe, Paw patrol står på teven i bakgrunden, treåringen sprider ut pyssel på soffbordet, bebisen ligger i min famn och snuttar och sover om vartannat, jag börjar vakna till, känna mig redo att ta mig an dagen.

Tänker på att jag måste åka till banken snart, vilket känns som ett enormt åtagande just nu. Funderar på om det finns något inne på banken som treåringen kan råka ha sönder eller om det är relativt safe. Jag måste ta ut pengar eftersom båda våra visakort har spärrats efter att vi upptäckte att flera transaktioner dragits från Apple, fastän vi inte köpt något. Hände tydligen Todds syster, det började med små transaktioner och slutade med att de tagit typ 800 dollar. Så vi spärrade korten och inväntar nu nya.

Igår upplevde jag förresten en kort stund av total förskräckelse. Lockie var ute och lekte medan jag tog reda på disken. Vanligtvis kommer han in direkt och vill att jag ska följa med (försöker uppmuntra honom att leka lite mer själv ibland, men det går sådär). Efter kanske fem minuter började jag bli lite nojig, trots att han aldrig tidigare fått för sig att öppna grinden och gå ut på gatan. Det har dessutom rapporterats flera incidenter på sistone om att någon har närmat sig barn utanför skolor och förskolor i Dunedin, och med detta i bakhuvudet kände jag mig inte direkt lugnare.

Jag såg framför mig hur någon åkte förbi i en bil och tog honom med sig. Så jag skyndade ut, upptäckte att grinden var öppen och att han inte var inom synhåll. Skrek hans namn och började springa mot grinden, varpå jag snabbt hör ett ”he’s here, he’s fine!” Han hade gått till grannen som bor i huset intill, och där lekte han så nöjt med grannens fyraåring och hjälpte till att rensa trädgården, själv stod jag där med hjärtklappning och kände mig som världens mest oansvariga förälder.

Om något skulle hända mina barn, jag orkar knappt tänka den tanken. Ändå föreställer jag mig scenarion där något händer, som en tvångstanke. Tills det blir fysiskt obehagligt och jag måste liksom skaka av mig tanken, skaka av mig ångesten. Tänker på när jag var sju år och en man satt och väntade i en bil utanför min skola. Vi bodde på landet och jag tog mig vanligtvis hem från skolan själv. När jag gick förbi sa han att han var en vän till mina föräldrar och att han var på väg hem till oss, han undrade om jag kanske ville ha skjuts hem? Jag funderade en stund men kom sedan på att jag hade min cykel. Förhoppningsvis hade jag sagt nej oavsett om jag hade cykeln eller inte, men tänker ändå ibland på vad som hade hänt om jag hade hoppat in i bilen med honom.

Jag kommer nog följa mina barn till och från skolan tills dom är tonåringar. Och sätta något slags lås på vår grind.

Män som förklarar saker för mig

Det här med att få oombedda råd som förälder är något av det mest tröttsamma jag vet. I synnerhet när dessa kommer från en man som är 50 plus och råden i fråga är så långt ifrån ens egen syn på föräldraskap att man baxnar. Jag förstår liksom inte varför någon som man knappt känner tycker att det är passande att komma med invändningar och åsikter när dessa inte har efterfrågats. Och varför är detta fenomen att förklara saker för en så starkt förknippat med män? Retorisk fråga, jag vet varför. Det var mer ett hopplöst varför måste det vara på det viset?

Vår hyresvärd kom alltså med det härligt gammalmodiga rådet att man minsann måste låta bebisen ligga och gråta för att lära sig sova själv, då jag påpekade att Felix mestadels sover i sjalen på dagen eller intill mig på natten. Gör det så snart som möjligt, menade han, annars kommer de komma in till dig på natten sen och det förstör äktenskapet, etcetera. Ursäkta, men om ens äktenskap förstörs av att ens barn kommer in till en på natten så kanske det inte var så stabilt till att börja med?

Det jag kunde ha svarat: nu är det ju så att tiderna förändras, när dina barn var små gjorde ni kanske saker på ett visst sätt, men forskningen nu för tiden visar att det inte är särskilt positivt för barnets utveckling att lämna de gråtandes och på det viset inte svara på deras grundläggande behov av närhet. Det ger inte särskilt goda förutsättningar för trygghet och god självkänsla. Och sluta mansplaina tack, gubbstrutt. Du vet inte vad du pratar om.

Istället: jag nickar och hummar, tänker att det är inte värt att försöka förklara för någon som förmodligen inte är intresserad av att lyssna. Man kan inte lära gamla gubbar lyssna.

Så olika vi människor kan vara. Han hade uppenbarligen noll tankar på om jag var intresserad av att lyssna när han basunerade ut sina åsikter.

Summa summarum: jag behöver bli bättre på att uttrycka min åsikt även när denna går stick i stäv med någon annans. Men framförallt så behöver vissa män(niskor) lära sig att inte alla är intresserade av deras råd och tyckanden.

Kärlek och kalabalik

Sent omsider tänkte jag presentera vår nya älskade lilla familjemedlem. Felix har nu funnits i våra liv i fyra veckor. Det känns som att den senaste tiden har swishat förbi, och samtidigt är det som om han alltid har funnits här.

En minst sagt omtumlande tid har det varit. Känslor och hormoner åt alla håll och kanter, underbart och mysigt ena stunden för att sedan övergå i totalt kaos. Det här med att vara tvåbarnsförälder – ett inte helt lätt jobb. Det var jag ju förberedd på också, men på samma sätt som man inte till fullo kan föreställa sig vad det innebär att ha ett barn så kan man nog inte heller föreställa sig hur det ska bli med två. Det är inte förrän man sitter där, med en ammande liten bebis och en snart treåring som drar en i armen eller skriker högt, som man bara: jaha, det var det här de pratade om.

Lockie tog inte omställningen så värst bra till en början, men bara på ett par veckor så har det skett en stor förändring. Dels handlar det nog om att han har vant sig vid den nya situationen och dels att jag/vi har funderat mycket på hur vi bör bemöta honom på bästa sätt. Välja sina strider till exempel… det känns extra viktigt just nu. Annars blir det bråk mest hela tiden och energinivån blir lika med noll. Dock är det lättare sagt än gjort när en redan är dödstrött och måste försöka djupandas och räkna till tio femtioelva gånger om dagen. Det är tur att de är så söta ändå.

Måste bara avslutningsvis inflika, eftersom det nu känns som att jag mest bara har beklagat mig, att det inte är jobbigt och hemskt hela tiden. Så klart. De där magiska stunderna, när Lockie lägger sig alldeles nära och pussar på Felix eller när Felix ler då han hör Lockies röst, de väger helt klart upp. Och då passar jag på att njuta en stund innan kaoset slår till med full kraft igen.

Vecka 38

Idag kände jag mig som en sådan förälder jag brukade döma  i smyg innan jag själv fick barn. Ni vet när man plötsligt stannar till och ser sig själv utifrån i en viss situation. Jag var och handlade mat (såklart, vart är man annars sitt sämsta jag om inte i mataffären), Lockie tyckte det var en förträfflig idé att rusa iväg från mig ungefär var femte sekund, och efter honom kommer jag, stånkades och höggravid, vilket han förstås tycker är oerhört festligt. Det jag åtminstone kan glädja mig åt är att jag pratar svenska med honom, så ingen i min omgivning (inklusive han själv uppenbarligen) förstår alla tomma hot jag slänger ur mig. ”Jag kan inte ta med dig till affären igen om du springer ifrån mig hela tiden”, ”Nu går vi härifrån på en gång”, etc.

Egentligen borde jag vara nöjd över att hans rymningstendenser oftast är det värsta han sysselsätter sig med när vi går och handlar. Några regelrätta utbrott i stil med att slänga sig ner på golvet och gallskrika har jag faktiskt inte varit med om ännu. I affären alltså. Men mitt obefintliga tålamod just nu gör att jag har väldigt svårt att hantera en vild tvååring. Är alldeles för ofta trött, sur och vresig – inte de mest angenäma egenskaper som förälder eller som medmänniska.

Jag är i vecka 38 nu och jag känner mig ärligt talat fortfarande rätt så oförberedd på bebisens ankomst, samtidigt som jag längtar efter att inte vara gravid längre. Det känns som att de sista veckorna har gått för fort och jag får aldrig riktigt tid att stanna upp och ta in det faktum att vi väldigt, väldigt snart kommer vara tvåbarnsföräldrar. Jag har inte ens packat BB-väskan helt och hållet. Räknar kanske blint med att jag kommer gå över tiden som jag gjorde sist, men det är ju lite riskfyllt att tänka så. Imorgon är i alla fall Todd ledig. Då ska jag åka in till stan och köpa det sista vi behöver, sedan ska spjälsängen monteras och BB-väskan ska packas.

Därefter: vänta, vänta.