Att komma igång med fotandet igen

När jag gick på gymnasiet läste jag media med inriktning foto. Jag hade inte direkt haft något fotointresse tidigare, utan ville egentligen läsa media eftersom jag tyckte om att skriva. Men så blev det så att jag halkade in på foto. Och det var en helt ny värld som öppnade sig. Jag minns så väl känslan av att stå i mörkrummet och se bilden framträda på fotopappret som flöt runt där i framkallningsvätskan. Magiskt. Ja, det var såpass länge sedan att vi fotade med analoga kameror, haha. Åtminstone gjorde vi det första året, sedan började de flesta (inklusive jag själv) övergå till de digitala kamerorna. Nu i efterhand önskar jag dock att jag hade fortsatt fota analogt när jag ändå hade tillgång till mörkrum och all utrustning.Efter gymnasiet började jag tyvärr tappa lusten att fota. Av olika anledningar. Kanske för att jag inte hade råd med en bra kamera. Kanske för att min dåvarande pojkvän hade ett stort fotointresse och istället för att det inspirerade mig gjorde det att jag tänkte att det var hans grej mer än min. Så knasigt jag resonerade på den tiden. Hur som helst – åren gick och jag reste till Australien för att jobba och bo där en period. Där återupptog jag fotandet och införskaffade en liten Canon som fick följa med överallt.Sedan fick jag en analog systemkamera av mina kollegor i Melbourne innan jag skulle flytta hem till Sverige. Världens finaste avskedspresent! Då byttes min Canon ut och jag började fota med analog kamera som en annan hipster. Älskade att fota analogt och jag kan fortfarande sakna det, tycker det blir en helt annan känsla i bilderna.

Tyvärr gick den kameran sönder och istället för att få den fixad så lät jag den ligga på hyllan. Slutade alltså återigen med fotandet. När jag fyllde 30 fick jag en systemkamera av min familj. Blev såklart överlycklig och tänkte att jag verkligen skulle komma igång igen. Men det blev inte riktigt så. Hittills har jag mestadels fotat barnen. Inte för att det är något fel med det, men det är inte heller så utvecklande. Jag saknar att gå ut med kameran och bara knäppa bilder. Men jag känner mig lite lost när det gäller att fota just nu, har svårt att hitta tillbaka till det lustfyllda och kreativa. Och jag vet liksom inte heller vad för bilder jag vill ta, känns som att det inte längre kommer naturligt. För att inte tala om det här med redigering – ska jag friska upp mina kunskaper i Photoshop eller ska jag lära mig Lightroom som de flesta verkar använda nuförtiden? Som sagt: jag är lite lost.

Det jag ville komma till med denna långa utläggning var att igår fick jag ett nytt objektiv i födelsedagspresent av min sambo. Ett 50mm objektiv. Och för första gången på länge så längtar jag efter att fota, att lära mig mer (eller lära mig allt på nytt känns det som), utvecklas och bli en bättre fotograf. Jag önskar bara att det fanns fler timmar på dygnet, för jag vet inte när jag ska få tid till allt. Det är så mycket jag vill göra just nu – fota, skriva, läsa, yoga – och det är jätteroligt att känna sig fulltankad med inspiration, men samtidigt får jag nästan panik på hur jag ska hinna med allt. Jag får prioritera och göra det jag hinner helt enkelt. Kanske slopa det slentrianmässiga scrollandet på sociala medier? Det slukar definitivt för mycket tid. Kanske hitta en fotokurs här? Vi får se. Jag ser i alla fall fram emot att bekanta mig med mitt nya objektiv och att börja fotografera mera.

Annonser

In the dark we seemed able to say everything

A64510_12A

A sky which changes everyday and yet keeps it oplaine tones. Can life continue to unroll this way with a freshness never withered, new faces, new marvels? Can one arrive so many times at fullness without touching bottom, every year new leaves, new skins, new loves, new words. One day I wept at change, but then there is no death, there is this everlasting continuity, nothing is lost, it is transformed, or have I learned to walk magically over hot coals without burning my feet?

Världens bästa Aura på besök

Vi har haft besök. Visserligen för ungefär två veckor sedan nu, men jag tar god tid på mig med uppdateringar. Tydligen är det så jag funktionerar nu för tiden. I vilket fall som helst var det underbart att ha Aura här i en vecka. Och dessutom kommer de tillbaka till midsommar, som ska firas så det står härliga till uppe i Sundsvall. Hon håller till och med på att lära sig Små grodorna. Det kommer att bli succé.

 

Glass på Marstrands, följt av…
 
 
 … öl och pizza på Marstrand.

 

 

 

My head is so far up in the clouds

Idag var jag och hämtade ut bilderna från Paris och Prag. Bläddrar igenom dem gång på gång, granskar varje liten detalj. Åh, jag vill tillbaka. Jag vill fota igen, vill till nya miljöer och vandra på nya gator, andas ny luft. Men framför allt vill jag fota. Fick till några riktigt fina porträtt på underbara Tereza. Sedan gatorna i Montmartre, med alla människor som går med paraplyerna uppfällda; allt ser så systematiskt ut. Den vackraste bokhandeln i Paris (kanske på hela jordklotet?)- Shakespeare and company, med tjejen som sitter i skräddarsits på en parkbänk utanför, totalt försjunken i sin bok, omedveten om att jag står och fotar henne. På väggen bakom henne har jag fått med ungefär hälften av vad någon har skrivit, förmodligen ägaren till bokhandeln. They call  me the Don Quixote of the latin quarter because my head is so far up in the clouds that i can imagine all of us are angels in paradise. And instead of being a bonafied bookseller I am more like a frustrated novelist. Store has rooms like chapters in a novel and the fact is Tolstoi and Dostoyevski are more real to me than my next door neighbors, and even stranger is the fact that even before I was born Dostoyevski wrote the story of my life in a book called ‘The idiot’ and ever since reading it I have been… 
 
Resten av texten hamnade utanför mitt fotografi. Resten förblir ett mysterium. Tills jag åker tillbaka och tar mer foton av Shakespeare and company. Under tiden skall jag tapetsera en hel vägg med mina bilder från Paris.