Konsten att be om hjälp

Jag har slagit mig ner på soffan med choklad och en skål med chips. Barnen sover. Sambon är bortrest med jobbet. Klockan är tjugo över nio och solen håller på att gå ner.

Så fint ändå att kunna sitta i vardagsrummet och se solnedgången. Jag har nog sett fler solnedgångar sedan vi flyttade hit än vad jag gjort i hela mitt liv.

Idag kom min svärmor ner på besök för att avlasta mig och umgås lite. Jag hade en smärre kris häromdagen och T tyckte att jag skulle åka upp till hans mamma eller be henne komma ner medan han är bortrest. Det lät ju som en fin idé. Problemet är bara att jag har så svårt för att be folk om hjälp. Alltså så innerligt svårt. Har försökt rannsaka mig själv, och jag tror att det bottnar dels i stolthet och dels i rädsla över att vara i vägen, att vara till besvär.

Familjen finns ju där för att hjälpa till, inget konstigt med det. Särskilt barnens mor- och farföräldrar. Ändå har jag så svårt för att räcka ut den där handen, framförallt när jag inte har någon konkret anledning mer än att jag känner mig helt slut. Vilket ju är en anledning så god som någon. Och när de räcker ut handen, erbjuder sig att hjälpa, så börjar jag tänka att de kanske ändå hoppas någonstans att jag säger tack, men nej tack. Som om det inte vore ett genuint erbjudande.

Hur som haver så ringde T till sin mamma, varpå hon skickade ett meddelande till mig och sa att jag var välkommen upp till dem eller att hon kunde komma ner, vad som än kändes bäst för mig. Vi kom överens om att hon skulle komma ner över dagen. Efter att jag typ trippelkollade så att det verkligen var okej för henne.

Och tur var väl det, att hon kom hit. För vi hade en väldigt fin dag. Det gör så mycket, att få det där andrummet. Och sällskapet. När det ibland känns alldeles för övermäktigt med precis allt.

Vi åkte till stranden en stund på eftermiddagen, doppade fötterna i det iskalla havet, träffade en hundvalp, skrev våra namn i sanden, lät en nyckelpiga krypa upp på fingret. Sådana saker, livsviktiga saker.

Nu känner jag mig en smula återhämtad och något mer balanserad än jag var häromdagen. Upptäckte till min glädje, när jag kollade in på Göteborgs biblioteks webbsajt, att romanen Nora eller brinn Oslo brinn nu finns som e-bok. Jag lånade den såklart på direkten och har redan påbörjat den. Och ja, den lever upp till hajpen.

Annonser

Så vill jag att mitt år ska se ut

Jag har inte haft några nyårslöften de senaste åren, eller åtminstone inte uttryckt dem skriftligen. Kanske har jag tänkt att det är för klyschigt och förutsägbart att man ska genomgå en massa förändringar bara för att det är ett nytt år. Eller kanske har jag helt enkelt inte känt mig tillräckligt motiverad och det där andra har bara varit en ursäkt, en försvarsmekanism. Vem vet, jag har inte för avsikt att gå djupare in på några psykologiska mekanismer just nu. Nu tänker jag i all fall att det är ett utmärkt tillfälle att lista vad jag vill få ut av min tillvaro det kommande året. Dessutom är det ju intressant att gå tillbaka och utvärdera vid årets slut. Jag skulle dock inte kalla det för nyårslöften, snarare en uppsättning mål för 2019. Here it goes.

☘️ Satsa mer på bloggen.

Jag har länge tänkt att jag ska flytta bloggen till en egen domän och webhotell, så det hoppas jag få gjort snart. Ser både fram emot det och bävar inför det. Jag ska blogga regelbundet och inte lägga ner om/när jag hamnar i en svacka. Tänker också jobba mer med marknadsföring så att några fler människor hittar hit. Har länge haft en spärr inför att sprida bloggen på sociala medier av någon anledning (för att det känns så oåterkalleligt kanske, och så fegar jag ur). Nu ska det bli ändring på det i alla fall. Vill man satsa på något så måste man våga, så är det med den saken.

☘️ Skriva, skriva, skriva.

Syftar inte enbart på bloggen här, även om den givetvis spelar en viktig roll när det gäller att hålla igång skrivandet. Jag vill börja skriva dagbok igen, samt fortsätta med mitt bokmanus eller påbörja ett nytt skrivprojekt. Jag vill försöka tänka mycket och ofta på mitt skrivande och därigenom utvecklas. Ha på mig de så kallade skrivglasögonen även när jag inte aktivt skriver. Jag ska ha Bodil Malmstens ord i åtanke, såsom hon uttrycker det i sin skrivhandbok. ”Gå inte i sömnen. Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det. Smaka på allt. Gå in i allt.”

☘️ Läsa, läsa, läsa

Jag vill läsa betydligt fler böcker än vad jag gjorde 2018, det vill säga 32 stycken. Har aldrig satt upp några läsmål förut, så det kanske är på tiden att jag gör det nu. Jag drar till med 50 stycken, tycker det känns som ett rimligt mål just nu. Jag skulle även vilja läsa om några av mina favoritböcker, till exempel Revolutionary road.

☘️ Utveckla mina fotokunskaper.

Jag älskar att använda min kamera nu när jag har ett nytt 50mm objektiv. Jag har börjat experimentera lite mer, och tar mig sakta men säkert framåt. Ska fortsätta på den vägen, bära med mig kameran överallt och dokumentera. Skulle gärna gå en fotokurs om det finns möjlighet till det.

☘️ Vara ute i naturen.

Jag lovade mig själv innan vi flyttade till Nya Zeeland att jag skulle ta tillvara på att vi bor i ett land med en helt fantastisk natur. Än så länge har jag inte varit ute i skog och mark tillnärmelsevis så mycket som jag hade önskat. Det är ju inte helt lätt att ge sig iväg ut och vandra med en treåring och en bebis, men kortare utflykter kan man ju ta. Och även gå ut själv när jag får möjlighet, ta en långpromenad i skogen och bara vara.

IMG_3631IMG_3557

bild

☘️ Börja träna igen.

Det har gått mer än ett år sedan jag sprang sist och det har börjat klia i mina löparben. Har inga konkreta mål med löpningen mer än att jag vill njuta av det och må bra i kroppen. Bli starkare. Och så vill jag börja yoga igen.

☘️ Fokusera på mitt sociala liv.

Det har inte riktigt funnits varken tid eller ork det senaste året att stifta nya bekantskaper, allt fokus har liksom legat på att landa och komma tillrätta här. Så under 2019 tänker jag se till att skaffa nya vänner, vilket spontant känns lite läskigt för en introvert typ som jag. Men jag är ju inte en totalt asocial eremit så jag borde kunna fixa det. Tillvaron blir ganska så blek utan vänner.

☘️ Meditera mera.

Skrev till en början träna på att få bättre tålamod på den här punkten, och det är också något som jag verkligen behöver. Men jag tänker att det går hand i hand med att meditera, att det förhoppningsvis blir en av de många positiva följderna av meditationen. Min sambos styvpappa lärde mig transcendental meditation för flera år sedan men tyvärr har jag inte upprätthållit det. Ska försöka komma igång med det igen, skapa lite mer balans och harmoni i tillvaron.

☘️ Vara snäll mot mig själv.

Kanske ett märkligt mål att ha, men tillräckligt viktigt för att hamna på listan. Även om jag kanske inte uppnår allt som jag har föresatt mig, så ska jag komma ihåg att den här perioden i livet, när barnen är små, är oerhört intensiv och viktigare än allt annat är att jag (och resten av familjen) håller ihop och mår bra. Om min energi inte räcker till ibland så är det alldeles okej och fullt förståeligt.

När jag valde vilken stad jag skulle bo i

Har inte deltagit i Kajsons bloggjulkalender än, men jag hoppar in ändå och skriver ett inlägg. Jag har ju bott i en del olika städer så jag kände mig inspirerad att skriva om det. När jag läser igenom efteråt känns det som att varje stad är som olika liv jag har levt, varje flytt har varit början på en ny era. Precis som det brukar vara antar jag. Jag har dock inte räknat med de gångerna jag flyttade som barn – då hade nog listan blivit för lång.

Göteborg. Jag var nitton år när jag flyttade hemifrån, från Karlstad till Göteborg. I ett år (som kändes som världens längsta) efter gymnasiet bodde jag fortfarande hemma och jobbade extra med att städa trappuppgångar. När jag inte jobbade låg jag på mitt rum och läste, skrev, eller umgicks med min dåvarande pojkvän. Det var han som jag flyttade med. Jag minns inte varför valet föll på Göteborg, men vi skulle båda studera och det kändes som ett bra alternativ. Jag hade kommit in på litteraturvetenskap, och det kändes så starkt att hela livet låg framför mig. Äntligen skulle jag få uppleva nya saker, träffa nya spännande människor. Säga adjö till skurmoppen och trappuppgångarna. Jag vågade knappt tänka på det av rädsla att det skulle tas ifrån mig på något sätt. Mamma grät när vi packade in det sista i bilen och kramades hej då. Jag var den sista av alla fem barnen att flytta hemifrån.

Melbourne. Efter tre år i Göteborg var jag singel, bodde tillfälligt hos min jobbarkompis och hade tagit ett studieuppehåll. Det var nog min roligaste och på samma gång mest vilsna och ångestfyllda period i livet. Jag hade en hund också, som jag skaffade tillsammans med mitt ex. Och plötsligt var jag tvungen att omvärdera allt som jag tidigare hade planerat och som jag ville göra. Tog det ofattbart svåra beslutet att omplacera min hund (skulle kunna skriva ett helt eget inlägg om det – det svåraste beslutet jag tagit.) Hur som helst, jag ville iväg någonstans. Upptäcka världen och allt det där. Tänkte att om jag inte gör det nu så kommer jag aldrig göra det. Så jag började göra research, valde mellan Australien och Kanada och Nya Zeeland. Min bror hade precis varit i Australien, bland annat Melbourne. Och det var nog mest det som gjorde att jag valde den staden. Fixade ett working holiday visa och i oktober 2008 begav jag mig.

Sundsvall. Lite oväntat att jag skulle hamna där av alla ställen. Efter nästan två år i Melbourne hade mitt andra jobbvisum snart gått ut och det var dags att återvända hem. Hade då träffat min nuvarande fästman, som planerade att komma till Sverige några månader efter mig. Väl hemma bodde jag hos mina föräldrar i Karlstad ett tag medan jag sökte lägenhet i Göteborg. Hade förstås sjukt svårt att hitta boende och började tappa hoppet. Jag åkte upp och hälsade på en av mina bästa vänner som bor i Sundsvall. När hon föreslog att jag skulle flytta dit istället så nappade jag på den idén. Fick bo hos dem tills jag hittade något eget. Älskade att bo ute på landet, hjälpa till med hästarna, sitta i sadelkammaren med M på kvällarna och putsa sadlar, dricka ett glas rödvin och prata bort hela kvällen. Efter efter par månader hittade jag en lägenhet, i november åkte jag ner till Stockholm och hämtade Todd som kom med flyget från Melbourne. Det var snöigt och kallt i Sundsvall och han blev nog lite chockad över den radikala förändringen. Jag jobbade som personlig assistent och på hemtjänsten. Todd fick efter ett par månaders jobb som snöskottare. Han, som typ aldrig hade upplevt riktig vinter, skottade nu snö från taken.

Lägenheten i Sundsvall. Fortfarande den finaste lägenhet jag bott i.

Göteborg igen. Vi blev dock inte kvar i Sundsvall så länge. Snön tog ju slut och Todd stod återigen utan jobb. Vi ville till Göteborg. Till slut fick jag tag på en andrahandslägenhet i Krokslätt och i maj 2011 gick flyttlasset från Sundsvall till Göteborg. Där bodde vi kvar till hösten 2017.

Dunedin. Och här bor vi alltså nu. Efter sju år i Sverige ville Todd hem till Nya Zeeland. Vi hade pratat om det många gånger, men det var först nu som vi båda var på samma nivå och kände att det var dags att ge det en chans, om vi någonsin skulle göra det. Har skrivit ett blogginlägg om hur det var att gå igenom hela den processen, med visumansökningar och allt. Anledningen till att det blev just Dunedin är för att Todd har bott här förut och han har familj här, så det kändes som ett naturligt val.

Nu blir det förhoppningsvis inte någon flytt på ett tag, även om jag stundtals inget annat vill än att flytta hem till Sverige igen. Får glädjas åt att vi ska åka dit och hälsa på om bara några månader. Just nu är det här hemma, och det är en rätt så vacker plats att kalla hem.

Detta är en del i Kajsons julkalender som du kan läsa mer om här.

Ett år sedan vi lämnade Sverige

Idag var det prick ett år sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade till andra sidan jordklotet. Tog vårt pick och pack. Jag fick det att låta som en bagatell nu, ingenting märkvärdigt liksom. Så är inte fallet så klart. Nej, det var sannerligen inte en enkel sak att genomföra eller komma fram till. Todd hade velat flytta hem länge, och efter att han bott i Sverige i sju år kände även jag att jag var redo att ge livet i Nya Zeeland en chans. Vi tänkte att antingen gör vi det nu eller så kommer det aldrig bli av. När vi väl hade bestämt oss följde ungefär tio månader av sparande och väntetid för visumansökan.

Jag fick göra läkarkontroller, vi fyllde i vad som föreföll vara hundratals blanketter och samlade ihop dokument som skulle bevisa vårt förhållande. Icke att förglömma hur Postnord mitt i denna process slarvade bort viktiga papper som vi blev tvungna att skicka till Nya Zeeland igen. Såhär i efterhand inser jag att vi borde ha skickat med DHL. Hur som helst – det var minst sagt en prövning hela processen.

Och nu sitter jag här, ett år senare. Med ett barn till dessutom. Det hade jag nog inte trott om någon sa det till mig innan vi flyttade. Lite galet att så mycket har hänt i mitt liv det senaste året. Första tiden här var allt annat än lätt. Eller ja, de först veckorna var vi i något slags semestermode och hade det ganska härligt. Sedan slog verkligheten till, sparpengarna började sina och vi lyckades inte få jobb. Det dröjde dock inte så länge förrän jag fick drömjobbet på University bookshop. Ett jobb som jag sökte redan i Sverige så det var helt fantastiskt att det gick vägen. Men det dröjde längre för Todd att få jobb och bara en inkomst är inte lätt att klara sig på. I samma veva blev jag dessutom gravid. En något pressad period med andra ord. Det löste sig dock ganska snabbt, Todd fick ett bra jobb och vi kunde slappna av. Men det är ändå först de senaste månaderna som vi känt att vi börjat komma på fötter lite mer.

Lockie när vi precis hade flyttat in, till det första huset vi bodde i.

Idag har jag suttit och tittat igenom gamla bilder. Dykt ner i och gett mig hän åt nostalgin och vemodet. Tänker på sista dagen i Göteborg. När vi satt på saluhallen och drack kaffe i väntan på att flyttstädarna skulle bli klara i lägenheten. När vi sa hej då till vår granne, världens bästa granne som alltid sken upp och sa Hej klimpen! till Lockie när vi sågs. Lockie tyckte så mycket om honom. Och lite senare; när jag stod på Kvilletorget och kramade en av mina bästa vänner hejdå och inte riktigt ville släppa taget för jag visste ju inte när vi skulle ses igen. Vi började gråta båda två och jag tänkte vad fan är det jag håller på med, ska jag alltså flytta på riktigt nu? Ingen återvändo.

Jag hittar en textsnutt som jag skrev några månader innan vi flyttade hit:

Jag föreställer mig ett litet hus någonstans på Nya Zeeland. På andra sidan. Så långt bort man kan komma, så långt bort från allt som är bekant. Att hemma ska vara någon annanstans. Är det något jag kan förlika mig med? Kommer jag känna mig ensam och isolerad? Eller lugn och hemmastadd? Kan jag lära mig en dag, att inte längta någon annanstans? Att vara mig stabil, rotad och säker. Liksom bara känna den enkla vissheten om att detta är hemma.

Jag vet inte om jag har förlikat mig med tanken på att det här är hemma nu, och jag känner mig absolut ensam emellanåt. Men jag känner också en märklig samhörighet med den här platsen, ett lugn och en känsla av att vara, om inte rotad, så åtminstone tillfreds. Hemlängtan kommer jag inte att komma ifrån. Vissa perioder är den mer närvarande, ibland inte alls. Just nu har jag två nya syskonbarn i Sverige som jag vet att jag inte kommer få träffa på länge. Då känns hemlängtan givetvis mer påtaglig. Eller när resten av familjen träffas och jag inte är där. Att allt liksom fortskrider utan mig. Med det sagt menar jag inte att allt skulle stanna upp för att jag inte är där, riktigt så självcentrerad är jag inte.

Men det här med att känna sig rotad, jag vet inte om jag någonsin kommer göra det till fullo. Kanske är det för att vi flyttade runt en del under min barndom. Kanske ligger det bara i min natur att vara rotlös.

Av en slump kom jag häromdagen över en intervju med författaren Linda Olsson som är bosatt i Nya Zeeland. Hon uttryckte att det var när det gick upp för henne att hon faktiskt bodde i Nya Zeeland och inte bara var här tillfälligt, som det svåra började. Samt att hon skulle vilja flytta tillbaka till Sverige men att hon nu har barn och barnbarn här. Det kan jag känna en viss rädsla inför. Att vi stannar hör tills barnen är vuxna, och att jag egentligen vill tillbaka till Sverige men vill samtidigt inte bo så långt ifrån mina barn. Att slitas mellan en önskan att vara nära barnen och en längtan efter att flytta tillbaka.

Men jag gör nog klokt i att fokusera lite mer på nuet och inte cirka tjugo år in i framtiden. För faktum är att jag inte vet med säkerhet om vi kommer bo kvar här om några år. Jag har hela tiden sagt att en förutsättning för flytten är att vi inte utesluter möjligheten att flytta tillbaka. Även om det just nu känns osannolikt att det kommer hända. Det är jobbigt att börja om på nytt i ett nytt land, med allt vad det innebär. Vet ärligt talat inte om jag orkar göra det igen. Dessutom vill jag ge barnen en trygg bas och en stabil tillvaro, inte rycka upp deras liv hur som helst. Mycket att ha i åtanke helt enkelt. Men så länge jag vet att den dörren inte är stängd så känns det okej.

Just nu ser jag fram emot resan till Sverige i maj. Och tänker att det är tacksamt ändå, att vi har möjligheten att välja mellan två bra länder att bosätta oss i.

Bebistiden och saker jag ser fram emot just nu

Det talas ju alltid om att man ska passa på att njuuuta när bebisen är liten, tiden går så fort och allt det där. Och jag måste säga att jag njuter något mer av bebistiden nu med andra barnet, just för att jag vet av erfarenhet att hux flux så är de ett år och ränner omkring. Kanske har det också att göra med att jag vet att det troligtvis är sista gången jag upplever det här bebisgoset, det mjuka fjuniga huvudet och den ljuvliga doften. MEN, allt detta mysiga till trots, så längtar jag tills Felix är liiite större.

Och samtidigt vill jag bara kapsla in den här tiden när han är så liten och fantastiskt mysig, kunna gå tillbaka sen när han är större. Snusa honom i nacken och insupa doften.

Andra saker jag ser fram emot just nu är:

  • Att börja springa igen. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta, för det var såpass länge sen nu. Befarar att det kommer bli en tung uppförsbacke inledningsvis. Bokstavligt talat kommer det också bli tunga uppförsbackar, då den hör staden består till 90% av branta backar.
  • Att skaffa ett nytt 50mm objektiv till min kamera, så att jag kan komma igång med fotograferandet. Fick en Canon systemkamera av min familj i födelsedagspresent när jag fyllde 30, och jag har verkligen inte använt den så mycket som jag önskar att jag hade. Tänker att ett nytt objektiv kommer kicka igång inspirationen.
  • Att förhoppningsvis få besök av en kär vän från Sverige, i januari. Ska bli SÅ roligt!
  • Att åka till Sverige i maj! Biljetterna är bokade, snart kan nedräkningen börja. Ganska bra att T fick jobb som resekonsult, så han lyckades hitta billiga flyg.
  • Att njuta av varma sommardagar, utflykter, picknick i parken, bad och häng på stranden.

Just i denna stund ser jag fram emot att avnjuta en kopp kaffe till och läsa lite i Gun-Britt Sundströms Skrivliv. På återseende.

Att föreställa sig det värsta

Tisdag morgon. Jag dricker min andra kopp kaffe, Paw patrol står på teven i bakgrunden, treåringen sprider ut pyssel på soffbordet, bebisen ligger i min famn och snuttar och sover om vartannat, jag börjar vakna till, känna mig redo att ta mig an dagen.

Tänker på att jag måste åka till banken snart, vilket känns som ett enormt åtagande just nu. Funderar på om det finns något inne på banken som treåringen kan råka ha sönder eller om det är relativt safe. Jag måste ta ut pengar eftersom båda våra visakort har spärrats efter att vi upptäckte att flera transaktioner dragits från Apple, fastän vi inte köpt något. Hände tydligen Todds syster, det började med små transaktioner och slutade med att de tagit typ 800 dollar. Så vi spärrade korten och inväntar nu nya.

Igår upplevde jag förresten en kort stund av total förskräckelse. Lockie var ute och lekte medan jag tog reda på disken. Vanligtvis kommer han in direkt och vill att jag ska följa med (försöker uppmuntra honom att leka lite mer själv ibland, men det går sådär). Efter kanske fem minuter började jag bli lite nojig, trots att han aldrig tidigare fått för sig att öppna grinden och gå ut på gatan. Det har dessutom rapporterats flera incidenter på sistone om att någon har närmat sig barn utanför skolor och förskolor i Dunedin, och med detta i bakhuvudet kände jag mig inte direkt lugnare.

Jag såg framför mig hur någon åkte förbi i en bil och tog honom med sig. Så jag skyndade ut, upptäckte att grinden var öppen och att han inte var inom synhåll. Skrek hans namn och började springa mot grinden, varpå jag snabbt hör ett ”he’s here, he’s fine!” Han hade gått till grannen som bor i huset intill, och där lekte han så nöjt med grannens fyraåring och hjälpte till att rensa trädgården, själv stod jag där med hjärtklappning och kände mig som världens mest oansvariga förälder.

Om något skulle hända mina barn, jag orkar knappt tänka den tanken. Ändå föreställer jag mig scenarion där något händer, som en tvångstanke. Tills det blir fysiskt obehagligt och jag måste liksom skaka av mig tanken, skaka av mig ångesten. Tänker på när jag var sju år och en man satt och väntade i en bil utanför min skola. Vi bodde på landet och jag tog mig vanligtvis hem från skolan själv. När jag gick förbi sa han att han var en vän till mina föräldrar och att han var på väg hem till oss, han undrade om jag kanske ville ha skjuts hem? Jag funderade en stund men kom sedan på att jag hade min cykel. Förhoppningsvis hade jag sagt nej oavsett om jag hade cykeln eller inte, men tänker ändå ibland på vad som hade hänt om jag hade hoppat in i bilen med honom.

Jag kommer nog följa mina barn till och från skolan tills dom är tonåringar. Och sätta något slags lås på vår grind.

Jag är tillbaka

Efter några månaders frånvaro känner jag nu att det är dags att ta sig i kragen och börja blogga igen. Det är inte som att det har hänt så mycket sen sist, förutom den lilla detaljen att jag (vi) har flyttat till andra sidan jordklotet.

Så nu sitter jag i vårt nya hus, i Careys bay i Nya Zeeland. Lyssnar på fågelkvittret utanför fönstret och sveper med blicken över den ofantliga röran på golvet samtidigt som jag gör mitt bästa för att ignorera den.

Såhär ser baksidan av vårt hus (plus barn) ut:

IMG_3359

Snart fem månader har gått sedan vi flyttade. Kan inte riktigt förstå det, jag var faktiskt tvungen att räkna på fingrarna några gånger. De senaste månaderna har inneburit en salig blandning av spänning, stress, hemlängtan och slutligen en slags vardag som vi har landat i. Jag har fått jobb i en fantastisk bokhandel, den som jag skrev om för några månader sedan (University Bookshop Dunedin). Nu är jag fast anställd där och det känns super. Saker och ting faller på plats, men det tar ju lite tid det här med att starta om helt från början.

Vi kan åtminstone njuta av en fin utsikt från huset medan vi skrapar ihop pengar för att ha råd med alla nödvändigheter.

IMG_3405

Och såhär ser det ut i området…

IMG_3429

Nu tror jag att L vaknar snart och jag ska passa på att hinna läsa en stund innan dess. Så det här får bli en liten uppvärmning inför förhoppningsvis lite fler inlägg framöver.