Blaha blaha

Jag har hittat en fantastisk sida. Bli medlem så kan vi duellera!

Annars händer inte så mycket spännande i mitt liv. Eller det gör det egentligen, bara att jag inte orkar blogga om det. Till helgen ska jag och frugan ut på galej. Sista helgen i frihet för henne innan hon får sin bebis (bulldoggbebis alltså) och även sista helgen innan jag flyttar till Linneas lägenhet. Det betyder att vi slår på stort. Det betyder att vi kan få med oss nästan vad som helst hem – två stolar har vi ju redan på balkongen nu, så vi får hitta på något annat. Kanske ett bord? Det löser sig nog. Vi är vid gott mod.

Annonser

Dear Mr. Supercomputer

Ja, okej – angående förra inlägget, det vill säga min spontana revolt mot modebloggarna; egentligen är jag mest avundsjuk för att inte jag har så många läsare och får så många kommentarer som dem. Men håller ändå fast vid att de till 99 procent består av nonsens och är alldeles för intetsägande och menlösa för att göra sig förtjänta av all uppmärksamhet de får. De är sannerligen ett märkligt fenomen. Förvisso är kommentarerna (och även läsarna, vad jag kan anta) på ungefär samma nivå som bloggarna, så där har vi nog svaret gott folk.

På tal om menlös och intetsägande, så är det precis vad min lediga dag har varit. Jag har tvättat, handlat, diskat, hämtat ut ett paket, lagat mat, ätit maten, suttit här, lyssnat på musik. Så jag har åtminstone varit produktiv, även om inget av det roade mig nämnvärt. Jo, förresten. Maten och musiken. Upptäckt en bra sida, där jag laddat ner bra musik. Och jag har banne mig betalat för den dessutom, laglydig som jag alltid är.

När blev jag gammal?

Sitter på spårvagnen på väg hem från jobbet, när jag hör tre gälla röster bakom mig tillhörande tre tjejer, troligtvis i fjortonårsåldern. Rent instinktivt tänker jag ”snälla, sätt er inte bredvid mig vad ni än gör.” De sätter sig bredvid mig. Sedan är det i full gång: det högljudda tuggandet av tuggummi, det ständigt pågående tjattret om totalt oväsentliga saker, musiken som alla andra måste få ta del av. Så jag tittar ut genom fönstret och biter ihop käkarna tills de vibrerar en aning. Känner att den sura gamla tanten får väldigt mycket utrymme inom mig just nu.

Sedan inser jag att det är snart nio år sedan jag själv var i den åldern, på höjdpunkten av min fjortiskarriär. Nio år. Nästan ett helt decennium. Den tanken skrämmer mig lite och åldersnojan blir plötsligt alltför påträngande. Så jag lägger ner projektet bitter surkärring. I fortsättningen tänker jag le stort åt alla fjortisar och lyssna ingående på deras intressanta konversationer. Så ser planen ut.

Är ni lyckliga?

Det värker på en viss punkt ovanför min armbåge. Jag försöker nypa bort det. Jag tror det är tröttheten som gör det. Står i kön på Ica och fantiserar ihop historier om människorna runt omkring mig. Min blick kan inte fokusera på något – fastnar helt i tankarna och glömmer bort att det är min tur. Du kan dra kortet nu, säger kassörskan. Tjejen framför mig skrattar högt åt något hennes kille säger. De har precis storhandlat och skaffat icakort. Är ni lyckliga tillsammans? undrar jag för mig själv och får inget till svar. De går iväg med sina stora kassar, med sin stora hushållsost.

Nu tänkte jag skriva upp allting som jag borde göra, men insåg istället att det jag verkligen borde göra är att sova. Sova länge och djupt. Så fort jag åkt in till centralen för att hämta min fina pojkvän och förhoppningsvis inte köra in i en lyktstolpe.

nonsens non sens

När jag var mindre hade jag stora komplex över min skrivstil, speciellt mina r. Det blev spretigt, alldeles för stort och inget flyt hos de kantiga bokstäverna. Jag försökte härma en annan, vars skrivstil alltid var nästintill perfektion. Men mina försök var förgäves och jag fick helt enkelt vänta tills plågsamma årskurs sex tog slut och vi inte längre blev påtvingade onödigheter som att skriva skrivstil. Det känns än idag besvärande ibland, när jag försöker få till min signatur. Speciellt om det är en väldigt viktigt underskrift, till exempel till körkortet. Där fick jag samla alla mina krafter och min energi, vilket ändå resulterade i någonting halvdant. Så förr i tiden tyckte jag det vore fint om jag fick byta namn till Malin eller Anna. Det är perfekta signaturnamn. Pennan flyter på utan att stanna till, det blir mjuka runda bokstäver. Helt underbart. Men mitt namn – där ska pennan upp och ner och hit och dit, ett r finns med så klart, och sedan två prickar. Det kommer aldrig bli flyt i mitt namn och jag måste börja acceptera det.

Så, med detta sagt ska jag sörpla i mig det sista kaffet, promenera iväg till spårvagnen i raskt tempo, missa spårvagnen, vänta på nästa, åka till skolan och ha någon form av muntlig redovisning. Grattis till mig.