Årets första dag

Första dagen på det nya året. Välkommen 2019. Hoppas att du blir ett schysst år.

Gårdagskvällen förflöt utan något vidare väsen. Kan faktiskt ha varit den mest händelselösa nyårsaftonen någonsin. Vi åt grillat till middag, fick barnen i säng, såg en medioker film (Birdbox) drack ett glas rött, åt lite god choklad och en ostbricka. Klockan elva var jag redo att stupa i säng. Som tur var så var vi båda på samma nivå och struntade i att vara uppe till tolvslaget bara för att. Är glad att jag gick och la mig också eftersom en viss liten bebis höll mig vaken i ett par timmar mellan tre och fem.

Imorse vaknade jag och kände att vi måste hitta på något, ta tillvara på denna första dag på det nya året. Kanske var det bristen på aktivitet kvällen innan som drev på känslan, kanske var det solskenet. Kanske bägge delar. Vi packade i alla fall ihop en snabb picknick och åkte iväg till Moeraki Boulders, en strand med en massa stora klotformade stenar. Sist vi var där var första gången jag var i Nya Zeeland. Jag och T åkte dit och jag minns att vi hade bråkat och vi var båda på uselt humör. Det fanns en bild på mig när jag står framför ett av dessa klot med bister uppsyn, för trots att vi var ovänner så var vi tydligen tvungna att föreviga den där utflykten. Har alltså inga positiva minnen av platsen, så det var trevligt att få åka dit igen. Utan att vara osams. Försökte förresten hitta den där bilden på mig, men jag måste ha raderat den. Hittade däremot en annan från samma resa, där jag ser lite gladare ut.

Minolta DSC

IMG_1111

När vi kände oss färdiga vid Moeraki Boulders så bestämde vi oss för att åka vidare upp till barnens farmor eftersom vi ändå befann oss tjugo minuter därifrån.

IMG_1161

De skulle precis tända en brasa när vi kom fram, så vi satt framför den och drack kaffe. Ända tills det började svida för mycket i mina ögon.

IMG_1140

IMG_1174IMG_1176

Var såklart tvungna att prata lite med hönsen innan vi åkte hem. Har alltid haft en viss förkärlek för höns, speciellt när jag var liten. Tror att jag namngav alla höns som vi hade under min uppväxt. Hittade till och med en gammal bild på datorn föreställande hönan Lilly och jag. Jag är inte säker på om hon är helt nöjd, men hon lät mig bära runt på henne så det kan väl inte ha varit alltför hemskt.

jaaag

Nu är vi alla fall hemkomna och en väldigt lyckad första dag på året börjar lida mot sitt slut. Barnen sover äntligen, och snart ska jag själv krypa ner i sängen. Läsa lite ur Hägring 38 som jag håller på med just nu. Jag känner mig osedvanligt peppad och ser fram emot så många saker, såpass många att jag nog måste skriva en lista över allt som jag ser fram emot. Men det får bli ett annat inlägg.

Annonser

Ett år sedan vi lämnade Sverige

Idag var det prick ett år sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade till andra sidan jordklotet. Tog vårt pick och pack. Jag fick det att låta som en bagatell nu, ingenting märkvärdigt liksom. Så är inte fallet så klart. Nej, det var sannerligen inte en enkel sak att genomföra eller komma fram till. Todd hade velat flytta hem länge, och efter att han bott i Sverige i sju år kände även jag att jag var redo att ge livet i Nya Zeeland en chans. Vi tänkte att antingen gör vi det nu eller så kommer det aldrig bli av. När vi väl hade bestämt oss följde ungefär tio månader av sparande och väntetid för visumansökan.

Jag fick göra läkarkontroller, vi fyllde i vad som föreföll vara hundratals blanketter och samlade ihop dokument som skulle bevisa vårt förhållande. Icke att förglömma hur Postnord mitt i denna process slarvade bort viktiga papper som vi blev tvungna att skicka till Nya Zeeland igen. Såhär i efterhand inser jag att vi borde ha skickat med DHL. Hur som helst – det var minst sagt en prövning hela processen.

Och nu sitter jag här, ett år senare. Med ett barn till dessutom. Det hade jag nog inte trott om någon sa det till mig innan vi flyttade. Lite galet att så mycket har hänt i mitt liv det senaste året. Första tiden här var allt annat än lätt. Eller ja, de först veckorna var vi i något slags semestermode och hade det ganska härligt. Sedan slog verkligheten till, sparpengarna började sina och vi lyckades inte få jobb. Det dröjde dock inte så länge förrän jag fick drömjobbet på University bookshop. Ett jobb som jag sökte redan i Sverige så det var helt fantastiskt att det gick vägen. Men det dröjde längre för Todd att få jobb och bara en inkomst är inte lätt att klara sig på. I samma veva blev jag dessutom gravid. En något pressad period med andra ord. Det löste sig dock ganska snabbt, Todd fick ett bra jobb och vi kunde slappna av. Men det är ändå först de senaste månaderna som vi känt att vi börjat komma på fötter lite mer.

Lockie när vi precis hade flyttat in, till det första huset vi bodde i.

Idag har jag suttit och tittat igenom gamla bilder. Dykt ner i och gett mig hän åt nostalgin och vemodet. Tänker på sista dagen i Göteborg. När vi satt på saluhallen och drack kaffe i väntan på att flyttstädarna skulle bli klara i lägenheten. När vi sa hej då till vår granne, världens bästa granne som alltid sken upp och sa Hej klimpen! till Lockie när vi sågs. Lockie tyckte så mycket om honom. Och lite senare; när jag stod på Kvilletorget och kramade en av mina bästa vänner hejdå och inte riktigt ville släppa taget för jag visste ju inte när vi skulle ses igen. Vi började gråta båda två och jag tänkte vad fan är det jag håller på med, ska jag alltså flytta på riktigt nu? Ingen återvändo.

Jag hittar en textsnutt som jag skrev några månader innan vi flyttade hit:

Jag föreställer mig ett litet hus någonstans på Nya Zeeland. På andra sidan. Så långt bort man kan komma, så långt bort från allt som är bekant. Att hemma ska vara någon annanstans. Är det något jag kan förlika mig med? Kommer jag känna mig ensam och isolerad? Eller lugn och hemmastadd? Kan jag lära mig en dag, att inte längta någon annanstans? Att vara mig stabil, rotad och säker. Liksom bara känna den enkla vissheten om att detta är hemma.

Jag vet inte om jag har förlikat mig med tanken på att det här är hemma nu, och jag känner mig absolut ensam emellanåt. Men jag känner också en märklig samhörighet med den här platsen, ett lugn och en känsla av att vara, om inte rotad, så åtminstone tillfreds. Hemlängtan kommer jag inte att komma ifrån. Vissa perioder är den mer närvarande, ibland inte alls. Just nu har jag två nya syskonbarn i Sverige som jag vet att jag inte kommer få träffa på länge. Då känns hemlängtan givetvis mer påtaglig. Eller när resten av familjen träffas och jag inte är där. Att allt liksom fortskrider utan mig. Med det sagt menar jag inte att allt skulle stanna upp för att jag inte är där, riktigt så självcentrerad är jag inte.

Men det här med att känna sig rotad, jag vet inte om jag någonsin kommer göra det till fullo. Kanske är det för att vi flyttade runt en del under min barndom. Kanske ligger det bara i min natur att vara rotlös.

Av en slump kom jag häromdagen över en intervju med författaren Linda Olsson som är bosatt i Nya Zeeland. Hon uttryckte att det var när det gick upp för henne att hon faktiskt bodde i Nya Zeeland och inte bara var här tillfälligt, som det svåra började. Samt att hon skulle vilja flytta tillbaka till Sverige men att hon nu har barn och barnbarn här. Det kan jag känna en viss rädsla inför. Att vi stannar hör tills barnen är vuxna, och att jag egentligen vill tillbaka till Sverige men vill samtidigt inte bo så långt ifrån mina barn. Att slitas mellan en önskan att vara nära barnen och en längtan efter att flytta tillbaka.

Men jag gör nog klokt i att fokusera lite mer på nuet och inte cirka tjugo år in i framtiden. För faktum är att jag inte vet med säkerhet om vi kommer bo kvar här om några år. Jag har hela tiden sagt att en förutsättning för flytten är att vi inte utesluter möjligheten att flytta tillbaka. Även om det just nu känns osannolikt att det kommer hända. Det är jobbigt att börja om på nytt i ett nytt land, med allt vad det innebär. Vet ärligt talat inte om jag orkar göra det igen. Dessutom vill jag ge barnen en trygg bas och en stabil tillvaro, inte rycka upp deras liv hur som helst. Mycket att ha i åtanke helt enkelt. Men så länge jag vet att den dörren inte är stängd så känns det okej.

Just nu ser jag fram emot resan till Sverige i maj. Och tänker att det är tacksamt ändå, att vi har möjligheten att välja mellan två bra länder att bosätta oss i.

Vad vi har ägnat oss åt de senaste två månaderna

Idag har det hänt spännande grejer, så nu sitter jag och firar med ett glas vin, choklad och Let’s dance. Vi har nämligen skickat iväg min visumansökan till Nya Zeeland. Äntligen. Det var med skräckblandad förtjusning vi såg den dimpa ner i postlådan. Jag tror att vi började med den i slutet av januari så ungefär två månader har det tagit. Vad har vi behövt göra då? Förutom att fylla i själva ansökan (som är nästan trettio sidor), så har vi översatt dokument, fått certifierade kopior, skrivit ut foton, jag har genomgått läkarundersökning, fixat personbevis, fått utdrag ur polisregistret, m.m. Och icke att förglömma – betalat en massa pengar. Så nu är det bäst att det beviljas.

IMG_1902

Fast jag kan inte tänka mig att det inte skulle göra det. Vi har varit tillsammans i åtta år, har bott ihop i ungefär sex år och vi har ett barn ihop. Dessutom har vi mer än nog med dokument som bevisar allt detta. Men ändå kändes det så jäkla läskigt att stänga det där kuvertet. Så slutgiltigt. Tror vi tog ut allting fem gånger bara för att vara helt säkra på att alla papper var med. Så himla märklig grej att vara tvungen att bevisa sitt förhållande för några människor som ska sitta där och avgöra ens framtid.

FullSizeRender

Men nu är det gjort, och nu är det bara att vänta. Tre till sex månader kommer det ta innan vi får ett beslut. Om allt går som det ska siktar vi på att flytta i augusti eller september. Svårt att föreställa sig att vi om ett halvår ungefär kommer bo på andra sidan jorden. Men det kommer bli bra, det är jag övertygad om. Det kommer bli hur bra som helst.

247D8C6A-F97B-4B09-ACAA-997B2A1DC36B

 Ganska fint land ändå. Kan nog trivas där.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Sist jag skrev var det september. Nu är det januari, vi är snart tre veckor in på det nya året och jag sitter utomhus och skriver. Fågelsång omkring mig. Klockan är tio på morgonen och solen värmer mig alldeles lagom mycket. Nya Zealand. Denna magiska plats.

bild

Om fyra dagar flyger vi hem. Jag vet att det är en klyscha, men det känns verkligen som att vi kom hit alldeles nyss. Hur kan en månad gå så fort? Återigen dags att ta sig an den cirka 30 timmar långa flygresan med en ettåring som har mer spring i benen än någonsin. Men det gick relativt bra förra gången så vi kommer nog fixa det igen.

Jag har inte hunnit skriva, inte tagit mig tiden. Aldrig tillräckligt med tid. Tror att jag måste börja skriva på nätterna, göra som Moa Martinsson. Hon hade sex ungar och ägnade nätterna åt att skriva. Så vad är min ursäkt? Jag har inte ens hunnit läsa ut boken som jag hade med mig. En endaste bok. Jag minns när jag kunde plöja en hel hög med böcker på semestern. Nu är det nytt läge, en ny fas i livet. Mycket som får läggas på hyllan ett tag. Glädjeämnena är nya men ack så mäktiga. Men jag saknar att ha tid och framförallt ork till att läsa, det måste jag erkänna.

Hur som helst så är nästa inlämning om två veckor och nu känner jag hur paniken börjar fladdra i bröstet. Så istället för att ens ta mig an manuset så sätter jag mig och skriver ett blogginlägg. Det känns för övermäktigt. Så planen just nu är nog helt enkelt att skriva på nätterna när vi kommer hem. Jag kommer ju ändå vara jetlaggad och säkert ha svårt att vända rätt på dygnet, så varför inte utnyttja tiden?