En gång i tiden hade jag en analog kamera

Året var 2009. Jag bodde i Melbourne och bar med mig min Olympus kamera överallt. Sedan gick den sönder och nu ligger den och samlar damm på en hylla någonstans.

Jag fotade okända människor som promenerade över en bro, på väg till eller från jobbet. På väg någon annanstans. 035cb-a64519_19

Spenderade många kvällar på någon av alla uteserveringar längs med Yarra river. 1a5c8-a64519_21

Uppenbarligen hade jag en viss fascination inför att fota människor i rörelse. 9b8f5-a64519_22

Ett gammalt ånglok på tågstationen, Flinders station. A64519_2

Suddiga människor i väntan på tåget.A64519_1

Och en fluffig liten hund på Brighton beach.A64510_12A

Min snygga fästman som var såhär ung en gång i tiden. Tänka sig. Låter som att han är femtio nu.A64519_11

Och såhär såg vi ut tillsammans. Blandad kompott 196

Jag saknar min gamla analoga kamera. Och jag saknar Melbourne. Fast nej, egentligen saknar jag inte alls att bo där, det handlar snarare om att jag blir nostalgisk och en del av mig saknar den tiden i mitt liv som aldrig kommer åter. Jag har det ganska mycket bättre i mitt liv just nu, men jag är en sucker för nostalgi och så är det bara.

Annonser

En helg i banankontaktens tecken och tågresan deluxe

Nu har det varit tyst och tomt här ett tag. Är hemkommen från min vistelse hos syrran, tillbaka till den kaotiska röran och de galna katterna och har återhämtat mig i några dagar nu. Eller ja, häromdagen blev det ju middag och massa vin hos Madde, så jag är väl tillbaka på ruta ett i återhämtningsprocessen. Har i alla fall givetvis haft väldigt roligt uppe hos syster yster och hade gärna stannat ett tag till. Det blev banankontakt, party och syrrornas alldeles egna bakissöndag och nästan bakismåndag till och med. Jag blev nästan nerstoppad i en låda, men jag klarade mig ändå i sista stund. Nu är det dags för syrran att åka ner hit har jag bestämt och hon kommer inte undan med några som helst ursäkter.

Tågresan hem var ju i en klass för sig. Folk satt på fel platser, jag flyttade mig ungefär fem gånger, blev väckt så fort jag lyckades somna till, kollade på fel biljett i mitt yrvakna förvirrade tillstånd så jag gick till en helt annan vagn, gick igenom restaurangvagnen där jag fick kliva över ett fyllo som somnat så fint med benen tvärs över gången, mötte herr konduktör som förklarade att vagn 79 är den enda vagn med sittplatser och då upptäckte jag att jag kollat på fel biljett, så vi tog oss tillbaka över fyllot igen och slutligen satt jag på min egen plats, efter säkert två timmars flängande. Sedan sov jag så underbart där, med armstödet intryckt i ryggen. Jag överväger att ta flyget nästa gång.

Jag delar med mig av några vackra bilder och några mindre vackra.

Den vackra utsikten.. (fast den är faktiskt fin lite mer åt höger)

Syrran utsänder banankontaktsignaler

 

Jag och Emelie tyckte det skulle vara helfestligt att ta kort på varandra samtidigt. Ibland är man helt enkelt kreativ.

Bra fotograf där som tyckte att han skulle dölja mitt ansikte

Ooh, nu har hon bus i blicken.


Pizza blev det

Noppeman, som mer liknar något rabiessmittat monster här

 

Gaykatten Fruity Frans och noppeman

Hejsan svejsan, säger frans.

Nu beger jag mig till nordligare breddgrader

Imorse tvingade jag min stackars kropp upp klockan sju. Den var vresig och sur. Kände att det kan vara bra att ha tid på mig, eftersom jag alltid glömmer något. Nu är väskan packad och väntar på mig i hallen, Jakob går runt och skriker högljutt och allt är ungerfär som det brukar. Han har nog sett den stora väskan och förstår att jag ska åka, därav högljutt skrikande och klagande. Åk inte Mirjam, skriker han. Lämna mig inte! Men det hjälps inte Jakob lilla, jag åker ändå. I am leaving on a SJ-train, så att säga. And I don’t know when I’ll be back again. Eller ja, troligtvis måndag. Men man vet aldrig om en viss liten syster kidnappar mig och trycker ner mig i en låda någonstans. Hon är lite galen.

Jag ser fram emot nattågets stenhårda sängar, eller vad de nu kan klassas som. Tur att det finns bra musik och en bra bok. Hur skulle det annars gå? Det undrar jag. Sist fick jag panik, när jag väl lyckats ta mig till sängen högst upp förbi alla sovande människor – då kom jag på att jag inte vet om jag blir väckt eller inte. Tåget skulle ju fortsätta förbi Sundsvall upp till Jokkmokk eller något. Så jag låg där och funderade i panik på om jag skulle sätta mobilen på ringning? Det innebar ju att alla andra skulle vakna. Eller kunde jag inte somna alls? Och hur skulle jag lyckas ta mig ner igen? Frågorna var många och svaren få. Det slutade med att jag låg där i något halvvaket tillstånd hela vägen, med ett krampaktigt tag om mobilen. Men allting ordnade sig och jag hamnade inte i Jokkmokk. Nuförtiden är jag en något mer rutinerad nattågsmänniska.

Adjöss och tack för fisken.