Mitt 2018 – en sammanfattning

Jag googlar listor om årssammanfattningar, läser igenom de olika frågorna flera gånger om och försöker formulera svar i huvudet men det vill sig inte. Det är bara tomt och jag får nästan panik. Vad gjorde jag egentligen? Hur mådde jag? Har jag drabbats av någon form av tillfällig minnesförlust? Inser sedan att det som jag har saknat under det gångna året är tid och ork för självreflektion. Det har varit så mycket runtomkring att jag tycks ha tappat bort mig själv nånstans på vägen. Kanske är det därför det står still i huvudet när jag försöker svara på frågor om mitt mående och min personliga utveckling. Så det blir ingen lista, men något slags sammanfattning blir det i alla fall.

2018 har framförallt präglats av att starta om på nytt. Ett nytt land att försiktigt komma på fötter i, stapplande till en början. Nytt jobb och nytt hem. En helt ny tillvaro, den största omställningen någonsin. Hemlängtan, tårar och tvivel. Men även lyckostunder med min familj, värme och tacksamhet över att vi har varandra.

Och sedan en oplanerad graviditet mitt i allt det nya. Rädsla över att inte få det att gå ihop ekonomiskt, men samtidigt glädje över att vårt barn skulle få ett syskon. För det ville vi ju, även om tidpunkten inte var optimal.

Första halvan av året skrev jag nästan ingenting. Läste inte mycket heller. Och de böcker jag läste gav mig inget. Det fanns inte utrymme, eller jag gav det inte utrymme. Dagarna gick, jag jobbade, slötittade på teve på kvällarna och la mig tidigt. Gravidtrött och utan inspiration. Ju längre uppehåll man har från någon form av kreativitet desto svårare blir det. Jag antar att det var det som hände. Det gled ifrån mig, eller så var det jag som gled ifrån. Hade fullt upp med att försöka finna mig i nya sammanhang.

I juni flyttade vi från Careys Bay in till stan. Två månader senare föddes Felix. Ännu ett nytt kapitel inleddes. Det som tvåbarnsmamma. Den där allra första tiden är diffus, precis som den brukar vara. Jag minns när barnmorskan gjorde hembesök och jag hade haft en riktigt jobbig dag, ungefär två veckor efter att han föddes. Hon frågade hur jag mådde och det brast för mig. Kunde inte sluta gråta. Det var känslan av otillräcklighet, av total trötthet och att bara önska sig en paus från allt.

Allteftersom blev emellertid de jobbiga dagarna färre, sömnen bättre, vardagen mer hanterlig. Allting kändes plötslig inte lika överväldigande. Jag tänkte inte längre att det här är en period som jag bara behöver ta mig igenom, utan kunde stanna upp och faktiskt njuta av livet såsom det är just precis nu. Även om det ofta är kaos.

Jag började läsa igen och med läsandet kom skrivandet och inspirationen. Som att vakna ur en lång dvala. Som att jag hittade hem igen, till något som hamnat i skymundan. Insåg att jag behöver skrivandet, behöver orden. Kände mig helt utsvulten och slängde mig över både läsandet och skrivandet med en iver jag inte känt på länge. Läste mer på några veckor än vad jag hade gjort resten av året.

Nu är det snart 2019 och det är väl egentligen ganska oväsentligt. Bara en siffra, tiden fortgår med eller utan benämningar. Men det för ändå med sig en känsla av att gå in i något nytt, och när jag nu går in i det nya så har jag vissa saker i åtanke; om inte löften så åtminstone förhoppningar. Jag vill finna mer tid för att bara vara jag. Att reflektera, känna, tänka. Hitta tillbaka till mig själv. Jag vill ge mig hän åt skrivandet, våga tro på min förmåga, utvecklas, inte ge upp. Läsa massvis med böcker. Jag vill börja yoga och springa igen, stärka min numera ganska trötta kropp. Vara ute i naturen. Förhoppningsvis sova lite mer. Allt detta vill jag göra, och massa mer därtill. Det kommer bli ett fint år.

Annonser

Min nisch är att inte vara nischad

Efter en minst sagt kämpig morgon så sitter jag nu med en stor kopp kaffe och försöker skingra negativiteten, vända dagen till något positivt som en annan livsstilscoach. Men faktum är ju att dagar som inleds med en massa stress ofta fortsätter i ungefär samma bana. För några dagar sedan yogade jag på morgonen (för första gången på evigheter!) och den dagen fortskred i betydligt mer positiv anda än vad den här dagen har gjort. Note to self: börja dagen med yoga lite oftare.

På tal om något helt annat så läste jag ett så bra inlägg hos Katta kvack för ett tag sedan där hon tar upp något som jag själv har tänkt mycket på – det här med att definiera sig själv utifrån en enda sak och att man måste ha en nisch för att sticka ut ur mängden. När jag läser bloggtips så poängteras det alltid hur viktigt det är att ha en smal och specifik blogg, att inte blogga brett. På samma vis ska ens instagramflöde helst vara redigerat i exakt samma färgskala. Enhetligt och snyggt paketerat. Det får mig, kanske lite osökt, att tänka på hur frukt och grönsaker i affären måste se helt perfekta ut både till form och färg, annars säljer de inte. Vi lever i en tid då allt måste vara så orimligt perfekt. Jag är less på att uppleva verkligheten alltmer genom ett filter. Vart finns skavankerna, det verkliga och det som är vackert på riktigt?

Okej, nu flummade jag visst iväg lite. Men åter till bloggandet. Jag kan tycka att det är ett märkligt tips det där att man ska blogga så smalt som möjligt. Och ärligt talat så är det nog anledningen till att jag har slutat blogga många gånger, just för att jag tänker att jag inte har en tillräckligt stark nisch. Addera lite prestationsångest på det och så har vi ett recept för misslyckande.

När jag tänker efter så är de flesta bloggar som jag själv läser inte direkt smala när det gäller innehåll. Jag tycker om när det tillåts vara brokigt och skiftande, så länge det finns en röd tråd där någonstans. Och en förutsättning är såklart att det som skrivs är intressant och ger mig som läsare något, om det så är att få följa med i någon annans vardag en stund eller att få läsa något som inspirerar och kanske bidrar till eftertanke. Både högt och lågt ska få ta plats.

Men det är väl kanske så att en förutsättning för att nå ut till många människor är att man sticker ut, att man har ett personligt varumärke som folk lägger märke till. Kanske är jag bara alltför kritisk och less på samtiden, tänker att jag inte är gjord för denna tid när det viktigaste tycks vara att överrösta alla andra så att man ser till att göra sig själv hörd i bruset av all information. Vad jag låter gammal och trött nu. Det är jag kanske också. Får nog ta mig i kragen och acceptera att det är såhär spelreglerna ser ut; antingen är jag med eller också hoppar jag av blogg – och sociala medier-tåget.

Att hitta sin stil

Just nu är jag så innerligt less på alla mina klädesplagg. Ja, jag vet att det är ett lyxproblem och jag gillar inte att gnälla över ytliga ting. Men det kan inte hjälpas. Jag befinner mig i det klassiska post-gravid-amnings-stadiet där halva garderoben inte kan användas pga för litet eller ej amningsvänligt. Och då har jag en ganska liten garderob till att börja med eftersom jag gjorde mig av med det mesta innan vi flyttade hit. Så just nu går jag oftast runt i ett par jeans som jag inte gillar särskilt mycket, någon urtvättad t-shirt och en nopprig munktröja.

Jag har dessutom, efter två graviditeter, helt och hållet tappat bort mig själv stilmässigt. Om jag nu ens hade någon stil innan. Jag har mest gått från det ena till det andra och ofta återkommit till just jeans och t-shirt. För att jag är bekväm och lite lat kanske. Men jag önskar att jag hade en cool stil, att jag kunde ta ut svängarna lite mer. Anstränga mig.

Sedan blir jag irriterad och tänker: är det så himla viktigt med en tydlig personlig stil? Är det något som de facto stärker en som person eller är vi bara indoktrinerade av det patriarkala samhället att vara snygga och stylade? Att anstränga oss. Känner jag ångest för att jag tänker att jag har börjat förfalla utseendemässigt sedan jag blev mamma? Och vem känner jag att jag måste göra mig attraktiv inför? Eller kan man kanske prata om stil utan att utseendehetsa?

Sedan blir jag irriterad på ovanstående tankar och tänker istället: sluta ifrågasätt och analysera allt. Ägna dig mer åt ditt utseende om det gör dig gladare, om det får dig att må bra. Du behöver inte göra en grej av det.

Min inställning är något ambivalent. Men oavsett så har jag inte råd att köpa massa nya kläder nu. Så det löser ju det problemet. Dessutom är det knappast någon idé så länge jag fortfarande ammar och måste väva in den aspekten i eventuella klädköp. Jag ska i alla fall försöka leta mig fram till någon slags stil som känns som jag så att jag har något att utgå ifrån nästa gång jag ska införskaffa nya kläder. Annars blir det så lätt att bara handla på måfå och inte vara hundra procent nöjd.

Jag känner ändå att jag är i behov av någon slags radikal förändring. Kanske borde jag göra ett spontanbesök hos frissan, typ klippa lugg och färga håret mörkbrunt?

Att säga upp sig

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.

Funderingar kring Black Friday

Jag ville egentligen skriva ett genomtänkt och vettigt inlägg om Black Friday och konsumtion. Dessvärre så befinner jag mig på grund av sömnbrist och sjukdom i ett tillstånd av total trötthet och förvirring, så vi får se hur det går. Troligtvis blir det både ogenomtänkt och rörigt, men jag kör på ändå.

Det jag tänker är att debattklimatet i sociala medier är sådär polariserat som det ofta blir, och man måste liksom välja läger. Å ena sidan har vi influencers som hakar på Black Friday med allt vad det innebär – och med till synes noll tankar om eller insikt i det negativa med att bidra till konsumtionshetsen. Å andra sidan har vi motreaktionerna, där influencers (och andra människor) aktivt tar avstånd från Black Friday. Vilket såklart är toppen. Men det är något som skaver lite ändå. Jag tänker att många av dessa personer är medelklassmänniskor som gladeligen konsumerar rätt så mycket resten av året men hakar på trenden att rasa över Black Friday (obs #inteallainfluencers). Jag kan uppleva det lite hycklande bara, som att det inte är något annat än ett statement, och sedan kör man på som vanligt.

Missförstå mig rätt, jag tycker att det är bra på alla sätt och vis att minska sin konsumtion, att välja second hand, och att försöka påverka andra människor att göra detsamma. Jag är helt för att slopa en dag som bara handlar om att konsumera mera. Men det viktigaste är väl ändå att tänka på det de resterande 364 dagarna om året också. Och samtidigt har jag full förståelse för att de som har svårt att ens få vardagen att gå ihop ekonomiskt passar på att till exempel köpa kläder till sina barn när det är 70% rea. Jag har inte liks mycket förståelse för de som passar på att shoppa loss fullständigt. Det är inte så svart eller vitt, och jag tycker att ett klassperspektiv saknas.

Visst vore det fantastiskt om alla kunde dra ner på sin konsumtion, året om. Problemet är att vi har ett samhällsklimat där vi ständigt matas med bilder av lyckliga, lyckade människor med den snyggaste inredningen, de snyggaste kläderna och de bästa hudvårdsprodukterna. Vi behöver bara vakna på morgonen, sträcka oss efter telefonen och så finns det precis där. In your face. Allt som vi tror att vi behöver. Om man är någotsånär aktiv på sociala medier så är det svårt att värja sig. Men kanske håller vindarna på att vända, kanske inser folk på riktigt att det inte är hållbart. Att upprätthålla ett system som går ut på att konsumera. Jag sätter mig inte själv på några höga hästar, har definitivt mycket att lära när det gäller konsumtion, hållbar utveckling och klimatsmarta val.

Ett steg på vägen är att äntligen läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen som jag lånade på biblioteket idag. Naomi Klein granskar och ifrågasätter kapitalismen och nyliberalismen bland annat genom att visa en modell som går ut på att liberala reformer genomförs effektivast när människorna i ett samhälle befinner sig i ett tillstånd av chock och därmed är desorienterade. Egentligen borde jag kanske läsa hennes bok Det här förändrar allt, där hon skriver om hur den globala uppvärmningen inte kan stoppas under den nuvarande kapitalistiska ordningen. Men det får bli en annan gång. Jag börjar med den här och hoppas att den ska ge mig många nya insikter.

Om att känna inspiration

Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.

Män som förklarar saker för mig

Det här med att få oombedda råd som förälder är något av det mest tröttsamma jag vet. I synnerhet när dessa kommer från en man som är 50 plus och råden i fråga är så långt ifrån ens egen syn på föräldraskap att man baxnar. Jag förstår liksom inte varför någon som man knappt känner tycker att det är passande att komma med invändningar och åsikter när dessa inte har efterfrågats. Och varför är detta fenomen att förklara saker för en så starkt förknippat med män? Retorisk fråga, jag vet varför. Det var mer ett hopplöst varför måste det vara på det viset?

Vår hyresvärd kom alltså med det härligt gammalmodiga rådet att man minsann måste låta bebisen ligga och gråta för att lära sig sova själv, då jag påpekade att Felix mestadels sover i sjalen på dagen eller intill mig på natten. Gör det så snart som möjligt, menade han, annars kommer de komma in till dig på natten sen och det förstör äktenskapet, etcetera. Ursäkta, men om ens äktenskap förstörs av att ens barn kommer in till en på natten så kanske det inte var så stabilt till att börja med?

Det jag kunde ha svarat: nu är det ju så att tiderna förändras, när dina barn var små gjorde ni kanske saker på ett visst sätt, men forskningen nu för tiden visar att det inte är särskilt positivt för barnets utveckling att lämna de gråtandes och på det viset inte svara på deras grundläggande behov av närhet. Det ger inte särskilt goda förutsättningar för trygghet och god självkänsla. Och sluta mansplaina tack, gubbstrutt. Du vet inte vad du pratar om.

Istället: jag nickar och hummar, tänker att det är inte värt att försöka förklara för någon som förmodligen inte är intresserad av att lyssna. Man kan inte lära gamla gubbar lyssna.

Så olika vi människor kan vara. Han hade uppenbarligen noll tankar på om jag var intresserad av att lyssna när han basunerade ut sina åsikter.

Summa summarum: jag behöver bli bättre på att uttrycka min åsikt även när denna går stick i stäv med någon annans. Men framförallt så behöver vissa män(niskor) lära sig att inte alla är intresserade av deras råd och tyckanden.