Tankspridd, ambivalent och exalterad

Bilden har inte något med texten att göra men måste bara visa hur min treåring har porträtterat mig och min sambo. Tror att jag ska föreställa den till höger. Inte illa!

Jag känner mig för tillfället både tankspridd och på samma gång lite exalterad, eller kanske* förväntansfull, vilket resulterade i att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och stirrade upp i taket medan det ryckte i ben och armar. Och imorse tvättade jag håret med duschkräm, insåg jag efter att jag sköljt ur det. Hade dessutom inget balsam kvar. Håret kändes synnerligen strävt när jag klev ur duschen.

Denna kväll och gårdagskvällen har jag till största del gett mig hän åt att försöka lära mig WordPress.org och kommit till insikten att det är både svårt och frustrerande. Är alltså i processen att ge den här bloggen ett nytt hem. Men förutom att bara lära sig allt, så finns det ju så många val och beslut att fatta! Hur vill jag att sidan ska se ut, vad vill jag förmedla, och så vidare, och så vidare. Har så många fönster öppna samtidigt att jag till slut blir helt desorienterad.

Och alla dessa WordPress teman! Tusentals olika teman, och därefter tusentals olika fonts att välja på när jag ska försöka mig på att göra en header. Scrollar till bedrövelse och min ambivalens vet inga gränser. KAN NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG, JAG ORKAR INTE MER. Så känner jag. Kan jag få knäppa med fingrarna och ha en estetiskt tilltalande blogg som jag sedan kan ägna mig åt att fylla med innehåll? Kan någon vänlig själ fixa det åt mig? Tack på förhand. Jag har tyvärr inga pengar att betala med.

Nej då, jag ska nog fixa detta. Den kanske inte blir perfekt, men man måste ju börja någonstans.

Idag hade jag förresten något så fantastiskt som egentid med min treåring. Det blir ju inte så mycket av den varan sedan en viss tidskrävande mamma-behövande bebis kom in i våra liv. I ärlighetens namn så var det nog första gången som vi var ute bara vi två i ett par timmar sedan lillebror föddes. Och det är ju snart fem månader sedan! Det var verkligen på tiden alltså, och välbehövligt för oss båda. Satt på en uteservering en stund och delade på en bulle. Han kröp upp i knäet på mig och påtalade gång på gång hur mycket han tycker om mig. Så fint att få ha den stunden när det känns som att vardagen ofta är kantad av konflikter nuförtiden.

Och en sak till, innan jag avrundar. Igår när jag lämnade av på förskolan så inträffade en rolig grej. Jag sa hejdå till min son och hör plötsligt en tjej bredvid mig säga: pratar du svenska?! Hon var alltså från Sverige hon också. Så vi bytte nummer och ska ses och ta en fika någon dag. Vad är oddsen för det? Barnen i samma ålder dessutom. Roligt!

Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att fixa iordning min sida, och med största sannolikhet slita mitt hår ett antal gånger.

*autocorrect ville ändra kanske till könskriget när jag tryckte fel på en bokstav. Totalt irrelevant info men också ganska märkligt, därav noteringen.

Kortslutning i huvudet

Idag var dagen då jag skulle gå ut och springa för första gången på cirka ett år. Jag kände mig väldigt peppad. Det visade sig dock att några hinder skulle uppenbara sig på vägen. Hinder nummer ett var att jag inte hade några skosnören till mina löparskor. Lyckades hitta det ena, som använts som koppel till sonens leksakshund. Det andra är spårlöst försvunnet. Men jag tänkte minsann inte låta det stoppa mig, utan åkte och köpte nya skosnören.

Väl hemma igen var det dags för hinder nummer två: av någon anledning kunde jag inte logga in på Spotify. Springa utan musik är ju sådär roligt. Men såpass taggad var jag att jag tänkte: skitsamma, då får jag väl springa utan musik. Drog på mig löparkläderna och gjorde mig redo att dra iväg.

Då kommer vi till hinder nummer tre, nämligen att jag inte kunde hitta pulsbandet till min löparklocka. Förstår att ni nu kanske tänker: herregud, spring utan löparklockan då. Men när jag väl har börjat använda den så är det svårt att gå tillbaka till att springa utan. Så jag vände upp och ner på allt, letade febrilt och blev allt mer uppgiven och förtvivlad. Ville ju bara springa, varför måste allt gå emot mig, tänkte jag självömkande. Klockan började närma sig sex och jag gav upp tanken på att springa.

Har sedan spenderat resten av kvällen med att gräma mig över att det där pulsbandet måste ha kommit bort i flytten, hur dyrt det var, och så vidare. Tills jag för en stund sedan insåg att det var min förra löparklocka, den som jag sålde innan vi flyttade från Sverige, som jag hade pulsband till. Min nya klocka har ju pulsmätaren inbyggd. Jag sprang alltså runt och letade i panik efter en icke-existerande grej. Så mycket frustration helt i onödan.

Detta är tydligen vad sömnbristen gör med min hjärna. Nu ska jag äta choklad. Förhoppningsvis blir det en löptur imorgon istället.

Söndagstristess och några små tips

Söndag kväll. Regnet har antingen strilat eller öst ner ihärdigt exakt hela dagen, utan minsta lilla uppehåll. Jag har varit själv hemma med barnen. Hade i förmiddags en vag ambition om att ta oss iväg till ett museum men på grund av bristande motivation så blev det inget med det.

Världens längsta dag har det känts som; en sån där dag då jag helst vill krypa ner under täcket och avsäga mig allt ansvar, bara sova bort dagen. Dessvärre finns det ju ingen som kan hoppa in som föräldravikarie så det var bara att bita ihop and power through.

Igår var det dock rakt motsatta förhållanden. Det var 25 grader varmt och vi spenderade nästan hela dagen på stranden. På vägen hem stannade vi till på ett nyöppnat bryggeri. Köpte med god öl hem. Och hade utsikt mot en hage med får såklart. Det är får precis överallt här.

img_1205img_1216

Det var en fin dag. Och imorgon är det ny vecka. Måndag och tisdag är vi lediga allihop, sedan blir jag gräsänka i ett par dagar. Ser inte fram emot att ha två kvällar själv med läggning av barnen och allt annat som hör till, men jag ser litegrann fram emot att få vara helt själv på kvällen, det måste jag erkänna. Älskar ju att vara med min sambo också (för det mesta i alla fall) men det är ändå en ganska skön känsla att kunna sträcka ut sig på soffan och kolla på vad man vill, eller inte kolla på något alls, bara vara själv. Veckan därpå kommer två vänner från Sverige hit på besök. Det ser jag så mycket fram emot!

Från det ena till det andra. Vårt hem börjar se ut lite som ett växthus.

Tomatplantorna har fått flytta in eftersom det har blåst så mycket att de föll omkull därute.

I fönstret har jag paprika och ännu fler tomatplantor på gång (förhoppningsvis). Jag börjar äntligen tycka att det är roligt, det här med att odla. Fastän jag för det mesta inte vet riktigt vad jag sysslar med. Rädisorna verkar till exempel inte alls vilja leva och frodas. Jag kör helt och hållet med metoden learning by doing.

Extra roligt är det förstås när man kan gå ut i trädgården och plocka sådana här godingar.

Innan jag avslutar detta spretiga och trötta inlägg så tänkte jag tipsa om tre bra saker:

🔸 Lyssna på podden Dystopia. Ja, du kommer att göda din ångest som bara den men det är sjukt intressant och beroendeframkallande.

🔸Feministfällan finns nu som ljudbok, såg jag på Instagram. Måste skaffa en ljudbokstjänst så jag kan lyssna på den, eftersom jag förstås inte kan köpa den här.

🔸 Och om man inte orkar lyssna på en hel ljudbok så vill jag tipsa om att flera Novellix noveller finns att låna som e-ljudböcker på Stockholms stadsbibliotek (säkert på andra bibliotek också). Ungefär samma längd som ett podavsnitt. Perfekt ju. Har precis lyssnat på Sara Stridsbergs American Hotel. Rekommenderar!

Årets första dag

Första dagen på det nya året. Välkommen 2019. Hoppas att du blir ett schysst år.

Gårdagskvällen förflöt utan något vidare väsen. Kan faktiskt ha varit den mest händelselösa nyårsaftonen någonsin. Vi åt grillat till middag, fick barnen i säng, såg en medioker film (Birdbox) drack ett glas rött, åt lite god choklad och en ostbricka. Klockan elva var jag redo att stupa i säng. Som tur var så var vi båda på samma nivå och struntade i att vara uppe till tolvslaget bara för att. Är glad att jag gick och la mig också eftersom en viss liten bebis höll mig vaken i ett par timmar mellan tre och fem.

Imorse vaknade jag och kände att vi måste hitta på något, ta tillvara på denna första dag på det nya året. Kanske var det bristen på aktivitet kvällen innan som drev på känslan, kanske var det solskenet. Kanske bägge delar. Vi packade i alla fall ihop en snabb picknick och åkte iväg till Moeraki Boulders, en strand med en massa stora klotformade stenar. Sist vi var där var första gången jag var i Nya Zeeland. Jag och T åkte dit och jag minns att vi hade bråkat och vi var båda på uselt humör. Det fanns en bild på mig när jag står framför ett av dessa klot med bister uppsyn, för trots att vi var ovänner så var vi tydligen tvungna att föreviga den där utflykten. Har alltså inga positiva minnen av platsen, så det var trevligt att få åka dit igen. Utan att vara osams. Försökte förresten hitta den där bilden på mig, men jag måste ha raderat den. Hittade däremot en annan från samma resa, där jag ser lite gladare ut.

Minolta DSC

IMG_1111

När vi kände oss färdiga vid Moeraki Boulders så bestämde vi oss för att åka vidare upp till barnens farmor eftersom vi ändå befann oss tjugo minuter därifrån.

IMG_1161

De skulle precis tända en brasa när vi kom fram, så vi satt framför den och drack kaffe. Ända tills det började svida för mycket i mina ögon.

IMG_1140

IMG_1174IMG_1176

Var såklart tvungna att prata lite med hönsen innan vi åkte hem. Har alltid haft en viss förkärlek för höns, speciellt när jag var liten. Tror att jag namngav alla höns som vi hade under min uppväxt. Hittade till och med en gammal bild på datorn föreställande hönan Lilly och jag. Jag är inte säker på om hon är helt nöjd, men hon lät mig bära runt på henne så det kan väl inte ha varit alltför hemskt.

jaaag

Nu är vi alla fall hemkomna och en väldigt lyckad första dag på året börjar lida mot sitt slut. Barnen sover äntligen, och snart ska jag själv krypa ner i sängen. Läsa lite ur Hägring 38 som jag håller på med just nu. Jag känner mig osedvanligt peppad och ser fram emot så många saker, såpass många att jag nog måste skriva en lista över allt som jag ser fram emot. Men det får bli ett annat inlägg.

På hemmaplan igen

IMG_0932

Då var julen över och snart är 2018 över. Känns surrealistiskt att det nästan är år 2019. Och sedan 2020, oh my god. Okej, ska sluta rabbla årtal. Ibland drabbar det mig bara, hur fort tiden går. Nästa år är det femton år sedan jag tog studenten. Bara en sån sak.

Nu är vi i alla fall hemma igen. Återvände igår kväll, och möttes av ledsna tomatplantor och diverse andra slopande växter. Överöste dem alla med vatten och kärlek och idag verkar de ha återhämtat sig. Någon som däremot inte har återhämtat sig är jag. Hade gärna stannat borta ett par dagar till. Även om det stundtals är hektiskt med alla kusiner under samma tak (två treåringar, en sexåring och så bebisen) så är det ändå så himla skönt att alltid ha hjälpande händer. Att kunna smita iväg och lägga lillebror utan att behöva oroa mig över vad storebror ska hitta på. Och att det alltid finns famnar som vill hålla bebisen när jag behöver en paus. Kände mig inte redo att släppa den lyxen och vara tillbaka i vardagen med båda barnen medan sambon jobbar. Svårt att liksom hitta rytmen igen när man har varit bortrest i nästan en vecka.

Mina känslor inför julen är ju lite tudelade nu när jag befinner mig på andra sidan jorden. Hade jag fått välja en superkraft så vore det att kunna teleportera mig och spendera julen med familjen i Sverige också. Men jag är samtidigt väldigt tacksam över den utökade familjen som jag har här, min sambos föräldrar och syskon. Att vi kommer så bra överens, det är ju inget som man ska ta för givet. Det är en ynnest att jag får ha så fina och varmhjärtade människor i mitt liv, och att mina barn också har dem.

IMG_1006.jpg

På julafton var det soligt hela dagen. Barnen spenderade en stor del av tiden i poolen.

IMG_1097.jpg

IMG_1095

Och när de inte hängde i poolen så lektes det med gigantiska såpbubblor.

Det fanns en polaroidkamera där och vi tog massa gulliga kort. Som jag sedan tog kort på.

IMG_1060

Men eventuellt så kan bilden ovan vara ännu gulligare. Ögonen på den där lilla ungen alltså. De gnistrar och sprakar.

IMG_1029IMG_1070

Och det var den julen. Om fyra dagar är det nyårsafton. Ska försöka få till någon form av årsresumé innan dess. Nu ska jag krypa ner i sängen och förmodligen drömma mardrömmar eftersom vi har kollat på The haunting of hill house.

Stormen och lugnet

Har visst försummat bloggen ett tag nu. Det har varit fullt upp de senaste dagarna, såsom det tenderar att bli den här tiden på året. Stormen före det lugn som nu så sakteliga börjar infinna sig. Som en enda lång djup utandning.

Igår åkte vi upp till Christchurch där min svärfar och hans fru bor. Vi ska spendera helgen här och på julafton åker vi ner till Oamaru och firar jul med svärmor och resten av familjen. Där kommer även kusinerna vara med och i vanlig ordning blir det nog mycket fart och fläkt. Vilket också är härligt, men jag njuter av att det bara är vi här just nu och att helgen får vara präglad av lite mer lugn och ro.

På vägen upp stannade vi till hos svärmor, drack lite kaffe och lekte med gigantiska bubblor. Jag tror att bubblor är en typisk grej som man aldrig blir för gammal för. Åtminstone inte jag. Det blir dessutom som en förstärkning av glädjen när ens barn springer efter dem och är helt lyrisk. Ah, de små glädjeämnena i livet.

Idag ska vi åka iväg och köpa en babysitter som jag köpte på Trade me (typ som Tradera). Vi är verkligen i behov av en till den där lilla krabaten där uppe som plötsligt har blivit så stor att han vill vara med och se allt. Inte helt nöjd med att bara ligga på en filt längre med andra ord. Han har för övrigt börjar rulla runt nu, från rygg till mage. Känns som att han är tidigare med allt jämfört med storebror. Eller också är det bara på grund av att man liksom väntade så intensivt på varje grej med första barnet, och nu bara händer det. Utan att jag hinner vänta på eller se fram emot det.

Bortsett från den lilla utflykten så har vi inte så mycket planerat för dagen. Imorgon ska vi åka in till stan och gå till en gigantisk lekpark, kanske hitta något mysigt café och utforska staden lite. Jag tänkte även försöka lokalisera H&M och kolla en sväng. Inte för att jag egentligen vill handla där utan mest för att H&M inte finns i Dunedin. Vill bara gå dit och få känna mig som hemma en stund.

Nu ska jag försöka lägga ner den sovande lilla bebisen i min famn, och börja göra mig i ordning för dagen.