Årets första dag

Första dagen på det nya året. Välkommen 2019. Hoppas att du blir ett schysst år.

Gårdagskvällen förflöt utan något vidare väsen. Kan faktiskt ha varit den mest händelselösa nyårsaftonen någonsin. Vi åt grillat till middag, fick barnen i säng, såg en medioker film (Birdbox) drack ett glas rött, åt lite god choklad och en ostbricka. Klockan elva var jag redo att stupa i säng. Som tur var så var vi båda på samma nivå och struntade i att vara uppe till tolvslaget bara för att. Är glad att jag gick och la mig också eftersom en viss liten bebis höll mig vaken i ett par timmar mellan tre och fem.

Imorse vaknade jag och kände att vi måste hitta på något, ta tillvara på denna första dag på det nya året. Kanske var det bristen på aktivitet kvällen innan som drev på känslan, kanske var det solskenet. Kanske bägge delar. Vi packade i alla fall ihop en snabb picknick och åkte iväg till Moeraki Boulders, en strand med en massa stora klotformade stenar. Sist vi var där var första gången jag var i Nya Zeeland. Jag och T åkte dit och jag minns att vi hade bråkat och vi var båda på uselt humör. Det fanns en bild på mig när jag står framför ett av dessa klot med bister uppsyn, för trots att vi var ovänner så var vi tydligen tvungna att föreviga den där utflykten. Har alltså inga positiva minnen av platsen, så det var trevligt att få åka dit igen. Utan att vara osams. Försökte förresten hitta den där bilden på mig, men jag måste ha raderat den. Hittade däremot en annan från samma resa, där jag ser lite gladare ut.

Minolta DSC

IMG_1111

När vi kände oss färdiga vid Moeraki Boulders så bestämde vi oss för att åka vidare upp till barnens farmor eftersom vi ändå befann oss tjugo minuter därifrån.

IMG_1161

De skulle precis tända en brasa när vi kom fram, så vi satt framför den och drack kaffe. Ända tills det började svida för mycket i mina ögon.

IMG_1140

IMG_1174IMG_1176

Var såklart tvungna att prata lite med hönsen innan vi åkte hem. Har alltid haft en viss förkärlek för höns, speciellt när jag var liten. Tror att jag namngav alla höns som vi hade under min uppväxt. Hittade till och med en gammal bild på datorn föreställande hönan Lilly och jag. Jag är inte säker på om hon är helt nöjd, men hon lät mig bära runt på henne så det kan väl inte ha varit alltför hemskt.

jaaag

Nu är vi alla fall hemkomna och en väldigt lyckad första dag på året börjar lida mot sitt slut. Barnen sover äntligen, och snart ska jag själv krypa ner i sängen. Läsa lite ur Hägring 38 som jag håller på med just nu. Jag känner mig osedvanligt peppad och ser fram emot så många saker, såpass många att jag nog måste skriva en lista över allt som jag ser fram emot. Men det får bli ett annat inlägg.

Annonser

Mina fem bästa böcker 2018

2018 har varit ett märkligt läsår för mig. De flesta böckerna läste jag från augusti och framåt, första halvan av året hade jag nämligen en alldeles för lång lässvacka. Jag läste i slutändan totalt 32 böcker, vilket jag får vara ganska nöjd med med tanke på hur början av året såg ut. Många var bra, en del mindre bra men ingen som jag tyckte var direkt dålig. Brukar i regel inte fortsätta läsa om jag känner så. Här kommer i alla fall en lista på mina fem favoriter.

1. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Om Jana, som återvänder till sin lilla hemort i Västerbotten, för att hjälpa sin försupna bror. Till den som vill läsa en mörk historia med ett stråk av humor, samt förundras över ett nytänkande och svindlande språk.

2. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Berättarjaget är Inni, en prostituerad narkoman som blir mördad i en skogsdunge. Historien berättas sedan utifrån hennes perspektiv, hon figurerar som en allvetande berättare när hon ser tillbaka på sitt eget och på sin familjs liv. Älskar det mörka, det poetiska, naturbeskrivningarna och bildspråket som Sara Stridsberg bemästrar likt få andra.

3. Människan är den vackraste staden av Sami Said

San Fransisco är på flykt från Afrikas horn, hans pengar har tagit slut och han har precis blivit utslängd från sitt boende. Där tar historien sin början och läsaren slungas rakt in i skeendet. Tumultartat, fartfyllt och med språklig briljans leder Sami Said läsaren runt i cirklar och snår ända fram till slutet.

4. Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Om en son som har en egocentrisk pappa, och som nu själv har blivit pappa. Om trassliga familjerelationer och hur man förhåller sig till och kanske omvärderar relationen till de egna föräldrarna när man själv fått barn. Träffsäkert och välskrivet.

5. Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Berättarjaget Bergljot kommer till insikt om att hennes far förgrep sig på henne som barn och hon bestämmer sig för att konfrontera föräldrarna. En roman om att inte bli trodd, att våga dra fram mörka familjehemligheter och sedan stängas ute. Att kämpa förtvivlat för att bli lyssnad på. Läsaren får följa Bergljot på nära avstånd, komma under huden på henne, känna hennes frustration och sörja med henne. Det är tungt sorgligt mörkt och intensivt. Och så oerhört vackert skrivet.

Mitt 2018 – en sammanfattning

Jag googlar listor om årssammanfattningar, läser igenom de olika frågorna flera gånger om och försöker formulera svar i huvudet men det vill sig inte. Det är bara tomt och jag får nästan panik. Vad gjorde jag egentligen? Hur mådde jag? Har jag drabbats av någon form av tillfällig minnesförlust? Inser sedan att det som jag har saknat under det gångna året är tid och ork för självreflektion. Det har varit så mycket runtomkring att jag tycks ha tappat bort mig själv nånstans på vägen. Kanske är det därför det står still i huvudet när jag försöker svara på frågor om mitt mående och min personliga utveckling. Så det blir ingen lista, men något slags sammanfattning blir det i alla fall.

2018 har framförallt präglats av att starta om på nytt. Ett nytt land att försiktigt komma på fötter i, stapplande till en början. Nytt jobb och nytt hem. En helt ny tillvaro, den största omställningen någonsin. Hemlängtan, tårar och tvivel. Men även lyckostunder med min familj, värme och tacksamhet över att vi har varandra.

Och sedan en oplanerad graviditet mitt i allt det nya. Rädsla över att inte få det att gå ihop ekonomiskt, men samtidigt glädje över att vårt barn skulle få ett syskon. För det ville vi ju, även om tidpunkten inte var optimal.

Första halvan av året skrev jag nästan ingenting. Läste inte mycket heller. Och de böcker jag läste gav mig inget. Det fanns inte utrymme, eller jag gav det inte utrymme. Dagarna gick, jag jobbade, slötittade på teve på kvällarna och la mig tidigt. Gravidtrött och utan inspiration. Ju längre uppehåll man har från någon form av kreativitet desto svårare blir det. Jag antar att det var det som hände. Det gled ifrån mig, eller så var det jag som gled ifrån. Hade fullt upp med att försöka finna mig i nya sammanhang.

I juni flyttade vi från Careys Bay in till stan. Två månader senare föddes Felix. Ännu ett nytt kapitel inleddes. Det som tvåbarnsmamma. Den där allra första tiden är diffus, precis som den brukar vara. Jag minns när barnmorskan gjorde hembesök och jag hade haft en riktigt jobbig dag, ungefär två veckor efter att han föddes. Hon frågade hur jag mådde och det brast för mig. Kunde inte sluta gråta. Det var känslan av otillräcklighet, av total trötthet och att bara önska sig en paus från allt.

Allteftersom blev emellertid de jobbiga dagarna färre, sömnen bättre, vardagen mer hanterlig. Allting kändes plötslig inte lika överväldigande. Jag tänkte inte längre att det här är en period som jag bara behöver ta mig igenom, utan kunde stanna upp och faktiskt njuta av livet såsom det är just precis nu. Även om det ofta är kaos.

Jag började läsa igen och med läsandet kom skrivandet och inspirationen. Som att vakna ur en lång dvala. Som att jag hittade hem igen, till något som hamnat i skymundan. Insåg att jag behöver skrivandet, behöver orden. Kände mig helt utsvulten och slängde mig över både läsandet och skrivandet med en iver jag inte känt på länge. Läste mer på några veckor än vad jag hade gjort resten av året.

Nu är det snart 2019 och det är väl egentligen ganska oväsentligt. Bara en siffra, tiden fortgår med eller utan benämningar. Men det för ändå med sig en känsla av att gå in i något nytt, och när jag nu går in i det nya så har jag vissa saker i åtanke; om inte löften så åtminstone förhoppningar. Jag vill finna mer tid för att bara vara jag. Att reflektera, känna, tänka. Hitta tillbaka till mig själv. Jag vill ge mig hän åt skrivandet, våga tro på min förmåga, utvecklas, inte ge upp. Läsa massvis med böcker. Jag vill börja yoga och springa igen, stärka min numera ganska trötta kropp. Vara ute i naturen. Förhoppningsvis sova lite mer. Allt detta vill jag göra, och massa mer därtill. Det kommer bli ett fint år.

På hemmaplan igen

IMG_0932

Då var julen över och snart är 2018 över. Känns surrealistiskt att det nästan är år 2019. Och sedan 2020, oh my god. Okej, ska sluta rabbla årtal. Ibland drabbar det mig bara, hur fort tiden går. Nästa år är det femton år sedan jag tog studenten. Bara en sån sak.

Nu är vi i alla fall hemma igen. Återvände igår kväll, och möttes av ledsna tomatplantor och diverse andra slopande växter. Överöste dem alla med vatten och kärlek och idag verkar de ha återhämtat sig. Någon som däremot inte har återhämtat sig är jag. Hade gärna stannat borta ett par dagar till. Även om det stundtals är hektiskt med alla kusiner under samma tak (två treåringar, en sexåring och så bebisen) så är det ändå så himla skönt att alltid ha hjälpande händer. Att kunna smita iväg och lägga lillebror utan att behöva oroa mig över vad storebror ska hitta på. Och att det alltid finns famnar som vill hålla bebisen när jag behöver en paus. Kände mig inte redo att släppa den lyxen och vara tillbaka i vardagen med båda barnen medan sambon jobbar. Svårt att liksom hitta rytmen igen när man har varit bortrest i nästan en vecka.

Mina känslor inför julen är ju lite tudelade nu när jag befinner mig på andra sidan jorden. Hade jag fått välja en superkraft så vore det att kunna teleportera mig och spendera julen med familjen i Sverige också. Men jag är samtidigt väldigt tacksam över den utökade familjen som jag har här, min sambos föräldrar och syskon. Att vi kommer så bra överens, det är ju inget som man ska ta för givet. Det är en ynnest att jag får ha så fina och varmhjärtade människor i mitt liv, och att mina barn också har dem.

IMG_1006.jpg

På julafton var det soligt hela dagen. Barnen spenderade en stor del av tiden i poolen.

IMG_1097.jpg

IMG_1095

Och när de inte hängde i poolen så lektes det med gigantiska såpbubblor.

Det fanns en polaroidkamera där och vi tog massa gulliga kort. Som jag sedan tog kort på.

IMG_1060

Men eventuellt så kan bilden ovan vara ännu gulligare. Ögonen på den där lilla ungen alltså. De gnistrar och sprakar.

IMG_1029IMG_1070

Och det var den julen. Om fyra dagar är det nyårsafton. Ska försöka få till någon form av årsresumé innan dess. Nu ska jag krypa ner i sängen och förmodligen drömma mardrömmar eftersom vi har kollat på The haunting of hill house.

Stormen och lugnet

Har visst försummat bloggen ett tag nu. Det har varit fullt upp de senaste dagarna, såsom det tenderar att bli den här tiden på året. Stormen före det lugn som nu så sakteliga börjar infinna sig. Som en enda lång djup utandning.

Igår åkte vi upp till Christchurch där min svärfar och hans fru bor. Vi ska spendera helgen här och på julafton åker vi ner till Oamaru och firar jul med svärmor och resten av familjen. Där kommer även kusinerna vara med och i vanlig ordning blir det nog mycket fart och fläkt. Vilket också är härligt, men jag njuter av att det bara är vi här just nu och att helgen får vara präglad av lite mer lugn och ro.

På vägen upp stannade vi till hos svärmor, drack lite kaffe och lekte med gigantiska bubblor. Jag tror att bubblor är en typisk grej som man aldrig blir för gammal för. Åtminstone inte jag. Det blir dessutom som en förstärkning av glädjen när ens barn springer efter dem och är helt lyrisk. Ah, de små glädjeämnena i livet.

Idag ska vi åka iväg och köpa en babysitter som jag köpte på Trade me (typ som Tradera). Vi är verkligen i behov av en till den där lilla krabaten där uppe som plötsligt har blivit så stor att han vill vara med och se allt. Inte helt nöjd med att bara ligga på en filt längre med andra ord. Han har för övrigt börjar rulla runt nu, från rygg till mage. Känns som att han är tidigare med allt jämfört med storebror. Eller också är det bara på grund av att man liksom väntade så intensivt på varje grej med första barnet, och nu bara händer det. Utan att jag hinner vänta på eller se fram emot det.

Bortsett från den lilla utflykten så har vi inte så mycket planerat för dagen. Imorgon ska vi åka in till stan och gå till en gigantisk lekpark, kanske hitta något mysigt café och utforska staden lite. Jag tänkte även försöka lokalisera H&M och kolla en sväng. Inte för att jag egentligen vill handla där utan mest för att H&M inte finns i Dunedin. Vill bara gå dit och få känna mig som hemma en stund.

Nu ska jag försöka lägga ner den sovande lilla bebisen i min famn, och börja göra mig i ordning för dagen.

En dag i Port Chalmers

Häromdagen for jag och barnen iväg till en charmig liten plats som heter Port Chalmers, en förort till Dunedin. Där bor min svägerska och hennes familj och det var dem vi skulle hälsa på. Port Chalmers påminner mig litegrann om Stars Hollow (ni som sett Gilmore Girls vet). Känns som att alla känner alla, och det skvallras nog en hel del men i grund och botten har de en fin samhörighet.

Efter ett par timmar hemma hos dem började Felix bli trött och med tre ungar som röjde runt var det något av en utmaning att få honom att somna. Min svägerska erbjöd sig att passa storebror så att jag kunde ta en promenad med honom. Jag nappade snabbt på idén om att få lite nästan-egentid.

Stannade till på det här gulliga cafét (som jag antar är motsvarigheten till Luke’s då om jag ska fortsätta med Gilmore Girls referenser) och köpte en scone och en kanelbulle som jag tog med mig.

Om man fortsätter förbi Port Chalmers så kommer man till Careys Bay och där bodde vi de första åtta månaderna i Nya Zeeland.

En otroligt vacker plats och det var ett stort plus att bo på promenadavstånd från barnens kusiner, för att inte tala om havet som var ett stenkast bort från huset. Men jag är ändå glad att vi bestämde oss för att flytta in till Dunedin. Närmare till allt och lite fler möjligheter att underhålla sig själv och barnen.

Jag gick längs med havet på väg tillbaka till min svägerska, samma väg som jag brukade springa när vi bodde där ute. Njöt av de goda bakverken och njöt av naturen. Sånt himla njutande. Passade även på att knäppa lite fler bilder.

Sedan fick jag streta uppför en väldigt brant backe för att komma tillbaka till deras hus, det var inte lika njutbart. Som tur är fanns det en parkbänk längst upp (genier som placerat den där) så jag kunde slå mig ner och pusta en stund. Hann ta en sista bild på utsikten innan batteriet tog slut på mobilen. Och det var den utflykten.

Söndagsfeeling plus en lista

Idag har jag ägnat mig åt en syssla som inte direkt är det bästa jag vet. Jag syftar såklart på att jag har julhandlat. Om det inte vore för barnen så hade jag förmodligen bojkottat det. Trängseln, hysterin, den alltför högljudda och extremt repetitiva julmusiken. Vilken grinch jag är alltså. Men med en treåring känns det inte så schysst att bojkotta julklappar. Dessutom är det ju lite roligare att köpa grejer till barnen, och det är bara dem vi köper klappar till i år. Ändå tänker jag när jag går där bland hyllorna att så mycket av det vi köpt till vår treåring kanske leks med en eller två gånger. Och det är ju så onödigt egentligen. Han föredrar oftast (till mitt stora förtret) att leka med allt som inte går under kategorin leksaker.

Efter avklarat julhandlande unnade jag mig en stunds avkoppling i solen. Nu är det dock kväll, jag sitter i sängen och bloggar samtidigt som jag sneglar på den sovande lilla bebisen och tänker nej, vakna inte varje gång han rör på sig. Fyra månader alltså, det måste vara något slags utvecklingssprång som gör att nattsömnen (och sömnen överlag) är kass. Försöker minnas om det var så med storebror men de första sex månaderna är ju mest en dimma.

Anyway – det är söndag och vad passar bättre då än en lista över hur veckan har sett ut? Min hjärna älskar listor just nu, så skönt att få en välbehövlig knuff när jag inte riktigt orkar tänka ut något själv.

Veckans läsning: Den här veckan har jag läst ut Tom Malmquists roman Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. En självbiografisk roman om Toms sambo som blir svårt sjuk och går bort i samband med födseln av deras första barn. Jag har dragit mig för att läsa den här romanen på grund av det ofattbart svåra och tunga ämnet, samtidigt har jag velat läsa den länge eftersom jag har hört så mycket fint om den. Och den var verkligen fantastisk. Har inte kunnat smälta den än och kan inte riktigt formulera några ytterligare tankar om den, men återkommer förhoppningsvis med recension.

Just nu läser jag den Augustprisnominerade fackboken Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson. En kritisk granskning av Silicon Valley och hur internet/sociala medier har lett till en kris för demokratin. Det är läsning som får mig att vilja avsluta både Facebook, Instagram och Twitter. En kort stund i alla fall, sen drabbas jag istället av Fomo och tänker att jag absolut inte kan göra något så drastiskt.

Veckans skrivande: Det har inte blivit mycket skrivande tyvärr. När jag tänker efter: inget alls. Eller jo, jag har ju bloggat ganska flitigt och det får väl räknas också. Men att sätta mig och jobba med mitt bokmanus har de senaste kvällarna känts oöverkomligt. Jag läser emellertid desto mer, och det är ändå en viktig del av skrivandet. Går hand i hand liksom.

Veckans mående: Trött, trött, trött. Ungefär så som mitt tillstånd har sett ut de senaste månaderna och som det antagligen kommer se ut i några månader till. Snart kommer jag ut på andra sidan som en ny människa. Pigg, glad och aldrig mer vresig och sur. Okej, det där lät som en utopisk version av mig själv. Men mindre trött åtminstone, jag nöjer mig med det.

Veckans värsta: När vi hittade en White tail spindel ovanför vår sons säng. Det är alltså en giftig liten rackare, som inte brukade finnas på Nya Zeeland men som har tagit sig hit från Australien. Vi fick ut den som tur är, men är inte förtjust i tanken på att vi hade en i huset.

Veckans bästa: Att lämningarna på förskolan börjar gå bättre, och att han faktiskt verkar trivas ganska bra där. En sån lättnad.

Nu borde jag nog runda av det här inlägget som blev lite längre än vad jag hade tänkt mig. Ska krypa ner i sängen och titta på ett avsnitt av Bonde söker fru.