Tvångsmässigt läsande

Varför läser jag? Ibland känns det så självklart och enkelt. Andra gånger glömmer jag lätt bort syftet. En gång i tiden var det bara för min egen njutnings skull, för att komma ifrån verkligheten;  krypa in i en skyddad sfär och få känslan av att jag är onåbar. Det är fortfarande den ultimata typen av läsning för mig. Sedan började jag plugga litteraturvetenskap och följaktligen övergick läsandet mer i ett analyserande av verket i fråga, att noggrant studera orden, plocka isär, vrida och vända på. Vilket på ett sätt känns som raka motsatsen, men nog så givande och intressant.

Just nu vet jag inte vart jag hamnat, men jag vet att jag vill tillbaka till den skyddade sfären när jag läser. Jag vill försvinna in i verket fullständigt. Inte studera orden alls; jag vill vara bortanför dem. Det är ju vad det handlar om, till största del. Jag vill åtminstone kunna knäppa med fingrarna och gå från det ena till det andra. Framför orden, bakom orden.

En relativt lång period har jag nu kämpat tappert med att komma in i, och ta mig igenom, Odysseus. Jag är på sidan 150 tror jag (bara cirka 850 sidor kvar) och hackar mig fram, i långsamma etapper.  Jag kan uppskatta hans formuleringar, jag kan se det briljanta i mycket av det. Annat förstår jag inte alls. Jag läser den flackande, ofokuserat och smått frustrerat. Tio sidor åt gången, varav jag koncentrerat mig på kanske en av sidorna. Så varför envisas jag med att fortsätta? Som min käre pojkvän påpekade: Du har sagt att du får panik för att det finns så många böcker du vill läsa, och du vet att du aldrig kommer hinna med att läsa alla. Så varför fortsätter du läsa en som du uppenbart inte finner så givande? För att det är en bok man ‘skall ha läst’. Och det leder mig till det tredje, minst njutningsfulla av läsningssätt: det tvångsmässiga. Med detta menar jag inte att klassiker som bör läsas, alltid kommer läsas på ett icke njutningsfyllt och tvångsmässigt sätt. Givetvis inte. Brott och straff till exempel är och kommer alltid vara en av mina favoritromaner. Jag antar att det handlar mer om att de ska läsas på ens egna villkor, för ens egen skull.

Jag vill fortfarande läsa Odysseus, men inte när det känns såhär tungt att komma igenom den. Då gör jag den ändå inte rättvisa, vilket på det hela taget blir till meningslöst tidsfördriv. Så nu ska jag bege mig till biblioteket och börja beta av min långa lista på böcker. Jag tänker börja med Nicole Krauss. Såg henne på Babel och blev smått förälskad i hela hennes sätt. Dessutom har jag en tågresa till de värmländska skogarna framför mig imorgon, och jag blir nästan otålig som ett barn när jag föreställer mig att sitta på ett tåg i tre timmar, öppna upp en ny bok och förhoppningsvis njuta av kravlöst läsande, bortanför orden och verkligheten.

Annonser

Min Moleskine och jag

Jag rycker av ett plåster från lillfingret. Huden under känns kall och fuktig, men det har slutat blöda. Varje gång jag tänkt skriva något de senaste veckorna, har det tagit stopp innan jag ens hunnit börja. Jag stirrar tomt på skärmen, inser att jag inte har någon plan med vad jag vill ha sagt. Över huvud taget. Så jag suckar, stänger ner och sysselsätter mig med någonting annat istället. Gång på gång. Jag läste häromveckan att för att en blogg skall vara lyckad, måste den handla om något. Man bör ha ett specifikt ämne, en röd tråd. Som matlagning, mode eller inredning exempelvis. Men det finns ju så anskrämligt många redan. Jag kände mig i vilket fall alltför träffad av detta, då jag till fullo inser att min blogg är mestadels ett ihopslängande av allt möjligt, gamla anteckningar blandat med nya, en och annan bokrecension. Ingen röd tråd, inget direkt tema. Förutom möjligtvis litteratur, och skrivande i största allmänhet.

Men detta med att hålla sig inom vissa ramar, att skriva i ett visst format. Det är inte min starka sida, uppenbarligen. Något jag behöver träna på, men ofta inte orkar befatta mig med. Så jag skriver i min svarta Moleskine istället. Där får det se ut hur som helst; ett så kallat sammelsurium. Underbara ord. Och det bästa av allt är att det inte spelar någon som helst roll, för det är bara mitt eget. En dag skall jag sammanställa allt. Tills dess…låt kaoset råda.